Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bantu, Abantu, Bantufolk, alla infödda i hela s. hälften af Afrika. - Bantunegrer, Banturasen. Se Bantu. - Bantu-språken l. Kaffer-språken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ekvatorn, 5. Den nordvästra gruppen:
m-pongwe, vid Gabun, och i det inre landet ba-kele,
sjikani, m-benga vid Corisco-viken, di-walla vid
Kamerun-flodmynningen, isubu n. därom m. fl. Hit
höra ock i språkligt hänseende stammarna på ön
Fernando Po. Mindre noggrant pläga alla de västra
bantufolken sammanfattas under namnet
bunda-folken (se d. o.) liksom alla de östra under namnet
kaffrer. 6. De talrika, till största delen ännu
okända inlandsstammarna kring de stora
sjöarna och inom Kongoflodens vidsträckta
vattenområde, af hvilka de mest bekanta äro wa- (l. m-)
njamwesi ö. om sjön Tanganjika, samt de v. om
dem boende ba-lunda och mu-lua i det s. k. Muata
Jamvos rike. 7. Mosambik-folken, mellan
sjön Njassa och Mosambik-kanalen: ma-kua, wa-hiau,
ma-simba m. fl. Hit hör ock den af malajerna
undanträngda urbefolkningen på Madagaskar, där nu
mu-simba på västra och sjaffat på sydöstra kusten utgöra
de enda kvarlefvande bantustammarna. 8.
Sansibar-folken, vid östra kusten upp till sjöarna
Victoria-njansa och Tanganjika. De mest betydande
af dessa äro de s. k. suahili-("kustbo"-)folken,
egentligen ett allmänt namn på alla vid kusten
mellan Kap Delgado och ekvatorn boende stammar.
Nära besläktade med dem äro deras västra grannar,
wa-nika, wa-kamba, wa-pokomo m. fl.
Bantufolken hufvudskål liknar närmast det
egentliga negerkraniet i Central-Afrika, men skiljer sig
dock därifrån i flere väsentliga punkter. Den är
på en gång hög och dolikocefal (se Hufvudskål),
hypsistenocefal efter Welckers beteckning
(breddindex 71,89 efter Fritsch, 72,54 efter Broca), så att
ansiktet synes långt och smalt, med hög, hvälfd
panna. Näsan är icke platt, utan starkt
framskjutande och ofta böjd. Kindknotorna äro breda, men,
liksom läpparna och underkäken, långt mindre
utstående än hos sudan-negern. Kroppens allmänna
hårbeklädnad är svagt utvecklad. Skägget är rikare
och håret, hvilket är ulligt, finare än negerns.
Kroppsbyggnaden liknar ock dennes, men är
kraftigare utvecklad. Den mörka, svart pigmenterade
hudens färg genomgår alla nyanser från djup sepia
till blåsvart; matta, röda pigmenteringar äro att
anse som abnorma, ehuru de ofta nog förekomma.
De västra stammarna äro dock i allmänhet ljusare.
Bantufolken äro egentligen nomader;
boskapsskötseln anses så hedersam, att den uteslutande
tillkommer männen, under det att alla andra sysslor
förrättas af kvinnorna. Slafveri förekommer blott
hos bundafolken (se d. o.), och ehuru familjens och
stammens anordning är patriarkalisk, står dock den
enskilde mannen mera fri gentemot sin höfding än
hos negrerna. I jämförelse med dessas vidskeplighet,
lättsinne och barnslighet visa sig bantu positiva
och skeptiska, åtnöja sig med några få och sväfvande
religiösa föreställningar samt öfverlämna helt och
hållet åt prästerna, i-si-njanga (sing. i-njanga),
hvilka naturligtvis också äro läkare och undergörare,
att syssla med de traditionella ceremonierna för
de dödes andar. I krig utmärka sig särskildt de
östra stammarna (kaffrerna) för stor tapperhet
och sträng disciplin, i fred för måttlighet och energi,
och våra begrepp om ärlighet och heder äro dem
icke främmande. Däremot står sedligheten på en
mycket låg ståndpunkt, och åt den ogifta
ungdomen lämnas en nästan obegränsad umgängesfrihet
Hustrurna köpas till ett så stort antal, som mannens
förmögenhet medgifver. Barn gå alldeles nakna.
Ynglingens klädnad består blott af två korta
skinnstycken kring länderna; hos flickan gå dessa plagg
ned till knäna. Fullvuxna män insmörja hela huden
med fett, och anseddare personer nyttja en mantel
af fint garfvade skinn. Den ganska allmänt använda
omskärelsen, på hvilken man ofta velat grunda ett
forntida sammanhang mellan bantu och semiter, anses
af nyare antropologer med rätta blott som en naturlig
och ändamålsenlig hygienisk anordning. Vid inträdet
i manbarhetsåldern afklippes håret, med undantag af
en enda fläta hos flickorna och en rund plätt af fyra
tums diameter hos gossarna. Husen göras af
flätverk och bilda halfsfärer, innantill stödda af 2–4
stolpar, samt likna stora bikupor, emedan de äro
betäckta med torrt gräs. Bantufolkens ursprungliga
hemort förlägges, enligt den sannolikaste hypotesen,
till östra delen af Nord-Afrika, ö. om de egentlige
negrernas boplatser, och därifrån skola de
undanträngts söderut af de ursprungligen från Asien
härstammande hamiterna. – Jfr Fritsch: "Die
eingeborenen Südafrikas" (1872), F. Müller,
"Allgemeine ethnographie"" (1879), Hartmann, "Die
völker Afrikas" (s. å.), Ratzel, "Völkerkunde"
(2:a uppl. 1894), Haarhoff, "Die bantustämme
Süd-Afrikas" (etnolog.-mytolog., 1890), samt den under
art. Bantu-språken och de särskilda folk- och
stamnamnen uppförda litteraturen.
H. A.
Bantunegrer, Banturasen. Se Bantu.
Bantu-språken l. Kaffer-språken, de med
hvarandra nära besläktade tungomål, som talas af
bantufolken. De bilda egen familj, skild från öfriga
afrikanska språk och ej heller stående i något
sammanhang med utom-afrikanska språkstammar. I
afseende på ljudläran märkes, att dessa språk ega
alla vanliga europeiska ljud, med inneslutande af
det lena s (z) och det engelska w; dock saknas
understundom r eller l. Dessutom finnas i de flesta
dialekter s. k. aspirerade lingvaler, hvilka likna de
bägge tyska ch-ljuden, åtföljda af l, och i litteraturen
betecknas med kl, chl, fl, thl o. d. (här med
hl). I de bägge mest kända språken, kafir och
sulu, hvilka i lokalt hänseende stått hottentotterna
närmast, finnas äfven tre sannolikt från dessa lånade,
men blott framför vokaler förekommande s. k.
tung-smällar (inandningsljud), den dentala, mediopalatala
och laterala, hvilka i kafir-böcker betecknas med de
godtyckligt valda bokstäfverna c, q och x (jfr
Hottentotter). Bantufamiljens i formellt
hänseende mest karakteristiska drag, utom frånvaron af
grammatiskt kön, ligger i de s. k. pronominala
prefixen (t. ex. mu-, mi-, ba-, ki-, u-) framför
substantiven, hvarigenom dessa efter olika betydelser
grupperas i ett visst antal (för närvarande räknar man 18)
särskilda klasser. Dessa prefix kunna då ock
motsvara våra begrepp pluralis, kollektivum, genus o. d.
Så betecknar mu- en personlig individ, ba- flere
personer; ba-klassen utgör för oss därigenom pluralis
till mu-klassen, t. ex. mu-tangi, en lärare, ba-tangi,
flere lärare, mú-ntu, en man, bá-ntu, män, folk.
Efter ordet bantu hafva dessa språk, liksom själfva
folken, fått sin vetenskapliga benämning, och samma
prefix ba- (va-, ma-, ama-) återfinnes i alla
hithörande stamnamn. Prefixet ki- (se-, isi-) uttrycker
begreppet "språk", t. ex. ki-suahili,
suahilistammarnas språk (innanför Sansibar), se-suto, ba-sutos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
