Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baltiska isströmmen. - Baltiska provinserna, detsamma som Östersjöprovinserna. - Baltiska språk.Se Lettiska språk. - Baltistan, äfven kalladt Balti och Lilla Tibet. - Baltsjik, stad i Bulgarien. - Baltzar-fejden l. Balsefejden - Baltzer, Johann Baptista, tysk katolsk teolog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbredningen af s. k. östersjökalk, gottländska,
åländska och andra baltiska ledbergarter såsom
flyttblock i den öfversta moränbädden torde
ifrågavarande isström på den svenska sidan hafva nått
fram till Kalmar sund och västra kusten af
Hanöbukten samt öfverskridit sydvästra Skåne ungefär
fram till linjen Simrishamn–Eslöf–Hälsingborg och
till sydligaste Kattegatt. Den fruktbara moränlera,
hvilken såväl inom sydvästra Skåne som på
angränsande danska öar bildar hufvudmassan af
åkerjorden, har sålunda tilldanats och ditförts af den
yngre baltiska isströmmen. Dennas utbredning åt
väster och söder är ännu ej fastställd och ej heller dess
förhållande till istäckets centrala delar. Numera är
dock kändt, att ifrågavarande isström ej blott varit
begränsad till Östersjödalen, utan äfven varit vida
kortare än man till en början förmodat. Den har
sålunda tillhört ett skede, äldre än de stora
svensk-finska ändmoränerna, vid hvilkas bildningstid
israndens utbuktning inom Östersjödalen redan i det
närmaste torde hafva försvunnit. Öfver den baltiska
isströmmens yta torde Romeleklint och antagligen
något senare äfven Bornholms högre del hafva höjt
sig. – Den äldre baltiska isströmmen,
hvars tillvaro redan 1880 gjordes sannolik genom
fyndet af åländska block ända nere i Sachsen och
Schlesien, belystes efterhand genom påvisandet af
olika slags baltiska block såväl i norra Skåne,
Halland och Jylland som i Oldenburg och Nederländerna
samt andra trakter, belägna mer eller mindre långt
utanför området för den yngre baltiska isströmmen.
Den äldre strömmens moräner äro dock ofta förstörda
eller öfvertäckta af yngre isströmmar och dessas
aflagringar, hvarför kunskapen om deras förhållande
till de senare ännu är mycket ofullständig. Emellertid
synes den äldre baltiska isströmmen, som påtagligen
varit vida mäktigare än den yngre, under lång tid
hafva bildat den nordeuropeiska landisens
hufvudaflopp ut till Nordsjön.
G. D. G.
Baltiska provinserna, detsamma som
Östersjöprovinserna.
Baltiska språk. Se Lettiska språk.
Baltistan, äfven kalladt Balti och Lilla
Tibet, provins i det engelska lydriket Kasjmir,
är ett af Indus genomflutet högland, som i sin norra
del är fylldt af Karakoram, som här har sina högsta
toppar, bl. a. Godwin Austen 8,619 m.
Sommartemperaturen är hög i dalarna (i medeltal 24°), regn
faller sällan, oftare snö. Arealen 33,684 kvkm.
50–60,000 inv., mest muhammedanska tibetaner,
delvis sunnitiska darder. Viktigaste näring är
åkerbruket. Hufvudstaden är Skardo, vid Indus (2,698
m. ö. h.). B. var ett eget furstendöme, till dess det
1835 förenades med Kasjmir.
J. F. N.
Baltsjik, stad i furstendömet Bulgarien, n. ö. om
Varna, med den tryggaste af hamnarna vid Svarta
hafvet. Omkr. 6,000 inv. Liflig handel med
spannmål och kreatur. I den på vin och frukt rika trakten
drifves stark biskötsel. I B. samt i Varna inskeppade
sig 4–6 sept. 1854 den fransk-engelsk-turkiska
landstigningsarmé, som skulle afgå till Krim.
Baltzar-fejden l. Balsefejden, benämning
på striderna i Jämtland och Härjedalen under
Kalmarkriget 1611–13. Detta namn har gifvits fejden
efter Baltzar Bäck till Pelvis, Karl IX:s
ståthållare öfver sjölapparna och hela Lappmarken,
hvilken i maj 1611 fick konungens befallning att infalla
i Jämtland samtidigt med att krigshöfvitsmannen
Jakob Tommeson med ett bondeuppbåd från Dalarna
skulle inbryta i Härjedalen. Den danske länsmannen
öfver Trondhjem, Jämtland och Härjedalen, Sten
Jenssen Bille, fick på våren order att från
Jämtland göra ett infall i de svenska gränslandskapen
och insände äfven några trupper under befäl af Hans
Basse i Jämtland, där de förstärktes af två fänickor
jämteknektar under Johan Vesling och Henning
Jenssen. Några smärre ströftåg inåt Medelpad och
Hälsingland företogos på sommaren, men jämtarna, som
voro utarmade sedan nordiska sjuårskrigets tid och
hyste missnöje öfver knekteinkvarteringen, vägrade
att öfverskrida gränsen. I början af augusti gick
Baltzar Bäck med en mindre truppstyrka öfver
gränsen, och efter ett par veckor nödgades Basse, som
lägrat sig vid Brunflo, till följd af proviantbrist draga
sig tillbaka öfver fjällen. Bäck besatte hela landet
utan motstånd, anlade som spärrbefästning vid
infartsvägen från Norge Mörsils skans samt därjämte
en skans vid Kungsgården på Frösön. Allmogen fick
svärja svenska kronan trohet, och magister Jonas
Germundi Palma uppsändes som superintendent för
att omorganisera de kyrkliga förhållandena. Bäck
och Palma blefvo snart oense, framför allt enär Bäck
tillät utpressningar och soldatöfvervåld samt
därigenom framkallade ovilja bland allmogen mot det svenska
väldet. I Härjedalen hyste befolkningen från början
ingen sympati för svenskarna, hvilka där anställde
skoningslösa härjningar. Hösten 1612 nödgades Bäck
aftåga med sina trupper, som behöfdes på annat håll,
och i Knärödfreden återlämnades såväl Jämtland som
Härjedalen till Norge. Kristian IV lät anställa sträng
räfst med de jämtebönder, som svurit svenskarna
trohet. En på arkivakter grundad skildring af dessa
krigshändelser, af H. Stålhane, "Baltzarfejden", är
införd i Östersundsposten 1898 (n:o 92, 93 och
96–98).
V. S–g.
Baltzer, Johann Baptista, tysk katolsk
teolog, f. 1803 i Andernach vid Rhen, studerade
teologi i Bonn under Hermes och blef 1830 professor
vid universitetet i Breslau. Från denna lärostol dref
han sin undervisning i Hermes’ rationaliserande anda,
men sedan hermesianismen 1835 blifvit fördömd,
slöt han sig närmare till Anton Günther och
utarbetade under denna inflytelse sina Beiträge zur
vermittelung eines richtigen urtheils über
katholicismus und protestantismus (1839–40). Hans
skarpsinniga apologier mot flera protestantiska anfall
förskaffade honom 1846 anställning som residerande
domherre i Breslau, och 1857 kallades han till
domskolastikus af furstbiskop Förster. Hans
antropologiska dualism framträdde emellertid i oroande
grad, och 1860 riktades mot hans läroåskådning ett
påfligt bref, på grund hvaraf Förster ville fråntaga
honom hans professur, men hvarken dennes eller
påfvens påtryckningar förmådde B. att gifva vika,
allra helst som han egde stöd hos sina
universitetskolleger. Samtida domkapitelsstrider ledde dock till
att han 1862 för en tid suspenderades och förlorade
tredjedelen af sin domherrelön. 1870 slöt sig B.
till reaktionen mot ofelbarhetsdogmen, förnekade
vatikanska konsiliets egenskap af ekumeniskt möte och
gjorde gemensam sak med den gammalkatolska
rörelsen i Schlesien. I nov. s. å. suspenderad, tog han
sin tillflykt till furst Bismarck och regeringen, som
garanterade honom sin hjälp. Men genom B:s död,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
