Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi, läran om bakterierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolera, är det lokala skyddet starkt framträdande,
så att bakteriernas öfvergång icke alls eller föga
inträder, i andra återigen förhindras densamma icke.
I dessa senare fall komma de också i högst olika
grad i verksamhet, såväl i de olika
smittosjukdomarna som i de särskilda fallen. I somliga sjukdomar,
såsom tyfus, minskas de i blodet öfvergångna
bakteriernas virulens oftast ganska snart, i andra
sjukdomar åter verka alexinerna icke alls eller föga; så
kunna de i mjältbranden ej hindra att bakterierna
föröka sig i blodet och förminska ofta icke i andra
sjukdomar, såsom tuberkulos, lepra, de varbildande
sjukdomarna, metastasernas vimlens. Skyddsmedlen
mot förgiftningar genom de af bakterierna bildade
toxinerna bestå dels i dessas bortförande ur
organismen genom de utsöndrande organen, dels ock
i bildningen af motgifter, s. k. antitoxiner. De
baktericida substanser, som i vissa sjukdomar i blodet
uppkomma, hafva kallats agglutininer, emedan de
ega förmågan att upphäfva dessa bakteriers
rörelseförmåga, hvarefter bakterierna agglutineras,
sammanklibbas till hopar, i hvilka bakterierna sedan
sönderfalla genom degenerationsprocesser.
De nu i öfversikt framställda nyare
undersökningarna hafva lämnat möjligheten till en börjande
förklaring af den sedan länge gjorda erfarenheten, att
oemottaglighet, immunitet, emot ett smittämne kan
förvärfvas genom att man en gång genomgått
sjukdomen. En sådan förvärfvad immunitet visar sig
uppträda t. ex. efter mässling, smittkoppor,
skarlakansfeber, difteri, kikhosta, och den räcker mer
eller mindre länge, ofta under hela lifvet.
Kunskapen härom ledde redan i början af 1700-talet
till den s. k. smittkoppsinokulationen, vid hvilken
man genom inokulation af smittkoppssmittämne från
lindriga fall med konst åstadkom smittkoppor för
att skydda mot eventuellt svårt insjuknande i de den
tiden så godt som oundvikliga smittkopporna.
Smittkoppsinokulationen ledde till upptäckten af
vaccinationen genom Jenner 1796, hvarigenom immunitet
åstadkoms emot smittkopporna genom inokulation af
smittämnet i de långt lindrigare förlöpande
kokopporna, en utslagssjukdom, förekommande på kors
jufver; en immuniserande åtgärd, som vunnit allmän
spridning och varit den väsentliga orsaken till
smittkoppornas nästan fullständiga upphörande. Efter de
bakteriologiska undersökningsmetodernas utveckling
under slutet af förra århundradet har man varit ifrigt
sysselsatt att med deras användande framställa
konstgjord immunitet mot olika infektionssjukdomar. Den
första upptäckten i detta hänseende gjordes af Pasteur
år 1880, i det han visade att man kunde göra höns
immuna mot hönskolera genom att inympa dem med
genom intorkning till virulensen försvagade
renodlingar af hönskolerabakterien. Snart därefter
upptäcktes, att man kunde göra nötboskap och får
immuna mot mjältbrand genom att inokulera dem med
renodlingar af mjältbrandsbaciller, hvilka på olika
sätt, genom kemiska ämnen, värme eller uttorkning,
försvagats. Metoden har vunnit vidsträckt praktisk
användning för att hindra mjältbrandsepidemiers
spridning bland boskap och sker vanligen sålunda,
att den första inympningen eger rum med en i hög
grad försvagad renodling, den andra med en något
starkare, hvarefter immunisering inträdt. Liknande
immuniseringar hafva åstadkommits vid flera andra
djursjukdomar, beroende på bakterier, t. ex.
"rausch-brand" och "rouget du porc", och man kan på samma
sätt också immunisera djur mot difteri. Den för
människor betydelsefullaste användningen af denna
immuniseringsmetod består i försvagadt smittoämnes
öfverförande på människor, som blifvit bitna af hundar
eller vargar, som lidit af lyssa eller rabies canina,
hundgalenskap. Denna sjukdom har en lång
inkubationstid, och det lyckas i ett stort antal fall att
förebygga sjukdomens utbrytande genom att
öfverföra försvagadt smittämne på den bitne.
Smittämnet, som ännu ej upptäckts, har genom experiment
af Pasteur, hvilken utarbetat metoden, påvisats vara
lokaliseradt hufvudsakligen i centralnervsystemet och
framför allt i förlängda märgen. Kaniner, som
inficierats med smittämnet, dödas, och deras förlängda
märg torkas i 22–25 graders värme, hvarigenom
det i ryggmärgen befintliga smittämnet försvagas.
Emulsioner af så behandlad ryggmärg användas till
immuniseringen, och metoden har i Frankrike,
Ryssland och Italien, där den i vidsträckt mån användts,
lämnat gynnsamma resultat. – En annan metod
att åstadkomma immunitet har sedermera upptäckts,
bestående däri att steriliserade kulturer af patogena
bakterier, i hvilka dessa afdödats, öfverföras på
djur. Första iakttagelsen angående denna metod
härrör från Chauveau, hvilken fann att tackor, som
under hafvandeskapet gjorts immuna mot mjältbrand,
genom öfverförande af försvagade mjältbrandskulturer
födde lamm, som likaledes voro immuna mot
mjältbrand, och han drog däraf den slutsatsen att, eftersom
mjältbrandsbacillerna ej genom moderkakan kunna
passera öfver till fostret, utan af denna kvarhållas
i blodet, immuniteten måste åstadkommas af lösta
ämnen, som öfvergå på fostret. Genom öfverförandet
af sådana i kulturerna af bakterierna bildade ämnen
har man åstadkommit immunitet emot mjältbrand,
difteri, tetanus, kolera, tyfoid, det maligna ödemet m. fl.
År 1890 upptäckte Behring och Kitasato att blodet
af de djur, som på sådant sätt gjorts immuna mot
difteri, hade den egenskapen att såväl immunisera
djur mot tetanus som att hindra sjukdomens
utveckling hos djur, som före öfverförandet af blodet från
de tetanusimmuniserade djuren blifvit inficierade med
tetanusbaciller. Härigenom grundlades den s. k.
blodserumterapien, som fått sitt namn däraf att man
använder blodets serum, hvilket innehåller de
verksamma beståndsdelarna i lösning till den terapeutiska
åtgärden. Sådant serum ej blott immuniserar, utan
verkar också läkande på sjukdomen. Metodens
praktiska användning för människor har hittills
hufvudsakligen gällt difterin. Difteriserum framställes nu
fabriksmässigt och har redan med tillfredsställande
resultat användts i 10,000-tal af fall.
Framställningen sker i allmänhet på det sättet, att
difteribaciller renodlas i lämplig näringsbuljong; bacillerna
affiltreras från denna, och densamma insprutas sedan
på hästar i stigande dos. Efter kortare eller längre
tid erhålla så behandlade djurs blodserum den önskade
egenskapen att både immunisera mot difteri och att
motverka sjukdomens symtom; detta serum är
således både ett skyddsmedel och ett läkemedel. Blodet
aftappas från hästarna genom åderlåtning, och det
serum, som efter koaguleringen erhålles, användes
på människor i insprutningar under huden. Dess
gynnsamma inverkningar framträda tydligast i de
fall, då difterin icke är komplicerad med andra
smittämnen, såsom t. ex. streptokocker; i senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
