Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bad. 1. Baln. Kroppens neddoppande i en vätska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Japanerna begagna bad till 45° dagligen och finna
sig väl däraf.
Numera indelas baden mera vetenskapligt, eller
rättare mera fysiologiskt, i tre stora grupper:
indifferent varma bad emellan 34°–35°,
värmeberöfvande bad under 34° och värmestegrande öfver
35°. Vid de indifferenta l. ljumma baden förnimmes
ej någon retning på hudens känselnerver, och hudens
rentvagning försiggår lättare genom att
öfverhudsslaggen hastigare bortskaffas, hvilken verkar
hämmande på hudens funktion. En angenäm känsla af
hvila inträder i musklerna, trötthetskänslan
försvinner. Man använder dylika bad för att lugna och
för att bota smärtsamma nervlidanden; de befordra
sömn. Dylika bad bekomma svaga och nedsatta
personer af fragil konstitution bäst. Värmeberöfvande
l. kalla bad förminska alltefter afkylningens häftighet
och plötslighet blodvärmen, öka kolsyreafsöndringen,
förlångsamma puls- och hjärtslaget samt andningen.
Hudens retbarhet blir i början förhöjd, sedan
förminskad och efter badets slut åter förhöjd. Hudens
blodrikedom förminskas, dess blodkärl
sammandragas, och de inre organen fyllas med rikligare
blodmängd. Strax efter ett kallt bad bör en
förhöjning i kroppstemperaturen förnimmas, i nerv- och
muskelsystemet en känsla af uppfriskning, af förökad
elasticitet och kraft. Detta bad befordrar
ämnesomsättningen kraftigt. Ofta upprepadt, ger det
huden förmågan att bättre fördraga
temperaturväxlingar, att lifligt inverka på ämnesomsättningen,
att förbättra kroppens nutrition. Skadligt verka
kalla bad vid stark blodbrist utan förmåga till
reaktion, vid höggradig nervositet, vid hjärtlidanden
och förkalkning i kärlen (arterioskleros) samt vid
svaghetstillstånd. Mest begagnas kalla bad i form
af sjö- och flodbad eller hafsbad emellan 15°–25°.
Vid hafsbaden tillkommer en hel del andra faktorer än
temperaturen, såsom exempelvis dess salthalt, dess
rörlighet, karakteriserad af vågslaget ("wellenschlag",
ett fenomen, som finnes vid en hel del af
kontinentens hafsbad, men saknas hos oss). På mångfaldigt
sätt tillämpadt i sitt användningssätt, begagnas
det vid kallvattenkuren (se Kallvattenkur). –
Värmestegrande bad verka huduppmjukande, de
befordra hudutdunstningen kraftigt. De stegra de
organiska funktionerna och ämnesomsättningen, utan
att genom häftigt retande inverkan fordra en mycket
stark reaktion. De förminska värmeförlusten och
verka lugnande, hvarför man med fördel begagnar
dem vid alla s. k. kramptillfällen och förhöjd
retbarhet i nerverna. De påskynda blodomloppet i
huden; genom hudkärlens utvidgning befordra de
afsöndringen af inom kroppen samlade sjukliga
ämnen. Härpå beror deras välgörande inflytande vid
reumatism och gikt. Öfverdrifvet begagnade,
förslappa de huden och göra den mera mottaglig för
yttre inverkningar. För att förebygga detta har man
i Sverige alltid begagnat kalla afkylningar efter
badet. Detta är dock ej absolut nödvändigt, många
fördraga till och med heta bad utan ringaste
afkylning. Vid den s. k. partiella
hetluftsbehandlingen kan man utsätta en kroppsdel för en
temperatur af öfver 100°, en allmän transspiration [transpiration]
brukar inträda, och man använder i regel ej
afkylningar, ehuru detta åtminstone i vårt kalla nordiska
klimat kan vara rådligast. Behagligt verkar en
afkylning på en minst 10° skillnad emellan
varmbadet och köldapplikationen. Man bör ej utan
särskild orsak begagna alltför heta bad med alltför
kalla duscher efteråt. Oriktigt är bruket att efter
varmbadet begagna afkylning i karet; därigenom
kunna åtskilliga sjukliga lidanden framkallas.
Af ännu kraftigare verkan än de värmestegrande
äro de s. k. svettdrifvande badformerna, hvartill vi
räkna såväl de torra: det turkisk-romerska badet
samt varmluftskåpet och den lokala
hetluftsbehandlingen efter Tallerman (se
Hetluftsbehandling), som de fuktiga: det finska eller ryska imbadet
med dess modifikationer, den fuktiga inpackningen,
ångskåpet, spritbadet, ljusbadet samt mellanformen:
den torra inpackningen (se särskilda artiklar).
Vid alla lokala och partiella bad drager det heta
vattnet blodet till den kroppsdel, som af detta
omgifves; det kalla verkar motsatsen härtill. Vid
blodöfverfyllnad i hjärnan eller åt lungorna förordnas
t. ex. heta fot- och handbad. Kalla s. k. dropp-
eller regnbad begagnas för att drifva blodet från
vissa sjukliga partier, att åstadkomma en
sammandragning af utvidgade kärl. Däraf deras verkan vid
inflammationer. Ändå kraftigare verkan
åstadkommes genom s. k. duschbad, där utom vattnets
temperatur det starka mekaniska trycket från själfva
vattenmassan eller vattenstrålarna inverkar (se
Kallvattenkur).
Medicinska bad med tillsats af minerala eller
vegetabiliska ämnen stodo i högt anseende hos
forntidens läkare. Bruket af dylika har i betydlig grad
reducerats, sedan man studerat dessa bads
verkningar. Hudens förmåga att uppsuga fasta ämnen
är ytterst ringa; verkningarna af t. ex. salta bad,
hvilka vi ej kunna förneka, måste förklaras mera på
mekanisk än på kemisk väg. De mest begagnade äro
salta bad med 5 kilo koksalt i badet, lut- eller
sodabad, klibad, maltbad m. fl. – Bad, som hålla
gaser och flyktiga ämnen, kunna genom huden
öfvergå till blodet, men deras verkningar bero
till största delen på deras hudretande egenskaper.
Till sådana bad får man räkna tallbarrsbad, s. k.
kamfinbad och myrbad. Kolsyrebaden hafva på
senaste tiden fått en stor användning.
Äfven ämnen af en fastare konsistens kunna
begagnas till bad. Sandbad och kontinentens gyttjebad
eller, som de på konstspråket kallas, "moorbäder",
äro af detta slag. De nordiska gyttjebaden försiggå
på ett annat sätt (se Gyttjebad). Hit räknas
äfven omslagen efter fango-metoden, som mycket
brukas utomlands. Vid sandbaden omgifves huden
med het sand från 47–50°. Genom de anordningar,
som vidtagits, kan man uppehålla sig i denna heta
sandmassa från 25–45 minuter. Härunder inträder
en våldsam svettbildning. Dylika sandbadsanstalter
finnas på många ställen i Tyskland, t. ex. i
Köstritz och Schandau. De hafva på den allra senaste
tiden införts hos oss vid Kneippbaden. Dylika bad
begagnas vid gikt, reumatiska lidanden, kroniska
njursjukdomar o. s. v. – S. k. löfbad äro ett
folkmedel mot vattusot. Kroppen eller en kroppsdel
omges med färska eller torra björk- eller almblad,
som verka starkt svettdrifvande. De mest olikartade
ämnen begagnas till dylika bad, men verkningarna
hvila uteslutande på suggestiv grund.
Litt.: Charles, "Appareils balnéaires" (1875),
Holm, "Veiledning i brugen af bad" (1885; 2:a
uppl. 1886), Buxbaum, "Technik der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
