Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 593-594 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bacchius, metr., antik versfot - Bacchus. Se Dionysos - Bacchylides (lat.). Se Bakchylides - Bacciochi, Felice Pasquale, Napoleon I:s svåger - Baccio della Porta, italiensk målare. Se Porta - Bach. 1. Johann Sebastian B., "den tyska tonkonstens fader"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kort och två långa stafvelser (** – –). Jfr Antibacchius.

Bacchus. Se Dionysos.

Bacchylides (lat.). Se Bakchylides.

Bacciochi [battjå’kki], Felice Pasquale,
Napoleon I:s svåger, f. 1762 i Ajaccio, d. 1841 i
Bologna, tillhörde en fattig korsikansk adlig familj.
Som officer deltog han i Bonapartes första italienska
fälttåg och blef 1797 gift med dennes äldsta syster,
Elise (f. 1777). Efter hand blef han öfverste och
senator samt fick 1805 titeln furste af Lucca och
Piombino. Hans gemål, som i andlig begåfning var
honom vida öfverlägsen, förde dock regeringen såväl
i dessa furstendömen som i Toscana, hvilket hon fått
1808. Efter Napoleons fall lefde B. med sin familj
i Österrike. Sedan hans gemål, som efter förlusten
af sina furstendömen antagit titeln grefvinna af
Compignano, 1820 aflidit, flyttade han till Italien,
där han dog obemärkt. I sitt äktenskap hade han
två söner och en dotter. Sönerna dogo redan vid
unga år. – Dottern Napoleone Elise B.,
f. 1806, d. 1869, äktade 1825 grefve Camerata,
en af de rikaste adelsmännen i Mark Ancona, men
lefde sedan 1830 skild från honom, på sina gods
i Illyrien. 1852 flyttade hon till Frankrike, där
hon af sin kusin Napoleon III fick titel af prinsessa
och frikostiga anslag af hans civillista. Efter sin
sons mystiska själfmord slog hon sig ned på ett gods i
Bretagne, där hon med stor ifver egnade sig åt jordbruk.

(^{E. A–t.})

Baccio della Porta [ba’ttjå], italiensk målare.
Se Porta.

Bach. 1. Johann Sebastian B., "den
tyska tonkonstens fader", härstammade från en
urtysk, i Thüringen bosatt familj (hvaraf flere
medlemmar utmärkt sig såsom tonsättare) och föddes i
Eisenach 21 mars 1685. Vid knappt 10 års ålder
faderlös, upptogs han af sin broder, som var organist i
Ohrdruf, och undervisades i därvarande lyceum. I
broderns hus blef det honom dock snart för trångt,
hvarför han 1700 utvandrade till Lüneburg, hvarest han
antogs till diskantist vid Michaelis-skolan. Där lärde
han praktiskt känna den äldre vokalmusiken, och
därifrån gjorde han till fots

J. S. Bach (efter Hausmanns målning i Thomasskolan i Leipzig).

utflykter till Hamburg för att höra orgelspelaren Reinken
och till Celle för att höra fransk instrumentalmusik af
därvarande hofkapell. 1703 blef B. violinist i Weimar,
1704 organist i Arnstadt, hvarifrån han besökte
Lybeck för att studera Buxtehude, 1707 organist i
Mühlhausen och 1708 hoforganist i Weimar. Där
gjorde han bekantskap med den italienska
kammarmusiken, och där skref han några af sina bästa
kantater samt utvecklade hela glansen af sin orgelkonst,
så i komposition som spel. En tillämnad täflan i
Dresden med den berömde organisten Marchand
undveks af den senare genom en hastig afresa. 1717
blef B. hofkapellmästare i Köthen, och nu uppstodo
till stor del hans violin-, cello-, flöjt- och
orkesterkompositioner äfvensom hans s. k. Fransyska sviter
och 1:a delen af Das wohltemperirte klavier. Efter [wohltemperierte]
1723, då han blef kantor vid Thomas-skolan i
Leipzig, skapade han, äfven nu såsom direkt följd
af sitt ämbete, sina större vokalverk. Undantagandes
ett besök i Potsdam (1747), dit han blifvit inbjuden
af Fredrik den store, lefde B. i Leipzig i sträng
tillbakadragenhet. Han var 2 gånger gift och hade 20 barn.
På sista tiden blind, dog han i Leipzig 28 juli 1750.

Uppriktigt religiös, arbetsam, kraftig och
själfständig, patriarkaliskt lefvande inom trånga gränser,
erbjuder B. i sitt lif bilden af någonting
borgerligt-medeltidsartadt. Mången kunde tycka, att äfven vissa
af hans kompositioner förefalla något medeltidsmässiga
i sin styfva form, under det återigen andra genom
sina barockt snirklade manér erinra därom, att B.
på samma gång var barn af sin egen tid. Men
likafullt äro hans tonsättningar präglade af en så
häpnadsväckande kombinationsförmåga, innerlighet och
universalitet, att de för alla tider skola stå såsom i
sitt slag oöfverträffliga uppenbarelser af den
musikaliska konstens ideal. Det är möjligt, att den
nuvarande Bach-kulten i Tyskland är böjd att inlägga
något för mycket af sin egen tids känslolif i åtskilliga
stycken af B., hvilka ursprungligen dikterats endast
af skaparglädjen i ett skickligt och djuptänkt
"tonspiel". Men det är icke möjligt, att någonsin skulle
kunna förnekas den för konsten och konstnärerna
ofantligt uppfostrande betydelsen af B:s helgjutna,
rationella tonalster och hans sunda, harmoniska och
anspråkslösa personlighet, särskildt föredömlig i en
tid af sjuklig själföfverskattning. B:s hederstitel af
"tyska tonkonstens fader" skulle kunna utsträckas
till den af en centralpunkt för musikhistorien öfver
hufvud. Ingen tonkonstnär har nämligen i samma
grad som B. bildat på en gång kulmen för den äldre
musiken och grundvalen för den nyare. Han bragte
den stränga stilen, hvars spets är fugan, till dess
högsta möjliga fulländning och stadgade tillika det
moderna harmoniska systemet. Äfven rytmens
resurser bragte han till mångfaldigare användning. I
melodibildningen eger B. väl icke italienarnas
plastiska behag, men så mycket mera djup. Den
tematiska konsten behärskar han som få, och i
motivisk konsekvens är han icke öfverträffad. De flesta
dåtida och föregående musikformer odlade han, och
från alla håll tog han intryck och lärdomar, ej blott
från inhemska kompositörer (Böhm, Buxtehude,
Kuhnau, Pachelbel), utan ock från italienska (Lotti,
Vivaldi) och franska (Couperin).

Att här uppräkna alla de kompositioner af B.,
hvilka bevarats åt eftervärlden (en stor del har,
sannolikt för alltid, gått förlorad), förbjuder
utrymmet; endast några af de viktigaste kunna antecknas.
Till dem höra bland de vokala verken de många
kyrkokantaterna, hvilka äro att räkna bland B:s
friskaste och yppersta skapelser. Vidare hans
"passioner", hvaraf endast 2 äro i behåll:
Matteuspassionen (utförd 1729, introducerad i Stockholm
1890) samt den något tidigare och mindre
fullkomliga Johannespassionen (introd. i Stockholm 1898).
Denna passionsmusik är att anse såsom en idealiserad
form för de inom kristna kyrkan sedan gammalt
vanliga, kvasi-dramatiska framställningarna ur Kristi
pinohistoria (jfr Passionsmusik). Judafolket,
översteprästerna, lärjungarna m. fl. och framför allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>