Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aytoun, William Edmondstoune, skotsk skald - Ayuntamiento, i Spanien namnet på städernas kommunalstyrelse - Ayuso, Francisco Garcia, spansk språkforskare - Ayuthia, det engelska namnet på Ajudja (se d. o.) - Azadirachta A. Juss., bot., växtsläkte af nat. fam. Meliaceæ - Azais, Pierre Hyacinthe, fransk filosof - Azala, ett ur krapproten framställdt färgämne som ingår i turkiskt rödt - Azalea, bot. Se Loiseleuria och Rhododendron - Azalein, kem. Se Anilinfärger - Azara. 1. José Nicolás de A., spansk diplomat - Azara. 2. Felix de A., brigadgeneral - Azarias. Se Rafael, ärkeängeln - Azarin, ett gult färgämne, som står nära azofärgämnena och användes vid tygtryck (bomullstyg) - Azeglio. 1. Roberto Taparelli, markis af A., italiensk konsthistoriker och historiemålare - Azeglio. 2. Luigi Tapparelli d’A., jesuit och var ledare för "Civiltà cattolica" - Azeglio. 3. Massimo Taparelli, markis af A., italiensk statsman, skriftställare och målare - Azevedo, Manoel Antonio Alvares de, brasiliansk skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1848; en mängd uppl.) besjöng han Stuartarnas
anhängare. Satiriskt och ironiskt hvassa äro hans
Bon Gaultier ballads (1861; många uppl.), som först
offentliggjordes i "Punch". A:s edition af "Ballads
of Scotland" (1858), en samling fornskotska
folkvisor, är berömvärd. Biogr. af T. Martin (1867).
Ayuntamiento (sp., af ayuntar, församla), i
Spanien namnet på städernas kommunalstyrelse.
Den kommunala friheten i Spanien var under
romarväldets tid ganska stor, gick delvis förlorad under
folkvandringstiden, men ökades åter under den
senare medeltiden till lön för det kraftiga stöd,
som städerna lämnade konungamakten i striderna
mot morerna och kampen mot högadelns öfvermakt.
Efter Ferdinands och Isabellas tid inskränktes åter
städernas själfständighet, i synnerhet efter Juan de
Padillas uppror (1521), och under bourbonernas
styrelse gick den fullständigt förlorad. Under
1800-talets revolutionära omstörtningar återupprättades
emellertid de gamla ayuntamientos för längre eller
kortare tid (först af cortesförsamlingen i Cadiz 1812
och sedan 1823, 1837 och 1868). Spaniens
nuvarande kommunalförvaltning är ordnad genom en lag
af 1877. Jfr Spanien.
Ayuso, Francisco Garcia, spansk
språkforskare, f. 1835 i Madrid, d. 1897, stiftade i
Madrid en "Academia de lenguas", med syfte att hålla
intresset för andra folks språk och kultur vaket i
Spanien. A. skref bl. a. El estudio de la filologia
en su relacion con el sanskrit (1871; fransk öfvers.
1884), Ensayo critico de gramática comparada (1877
–79; 2:a uppl. 1886), Los pueblos iranios y
Zoroastro (1874), en fransk, en engelsk och en tysk
språklära samt historisk-geografiska skildringar af
Iran (1876) och Afganistan (1879) äfvensom af de
nyare upptäckterna i Afrika.
Ayuthia [aju’thi*], det engelska namnet på Ajudja
(se d. o.).
Azadirachta A. Juss., bot., växtsläkte af nat.
fam. Meliaceæ. Släktets enda art, A. indica A.
Juss. (Melia Azadirachta L.), är ett i södra Asien
förekommande träd, som ofta odlas. Dess ved liknar
mahogny. Den bittert smakande barken användes som
febermedel och kallas cortex margosæ,
margosabark l. nimbark. Af fröna erhålles den
tekniskt och medicinskt brukade, bittra nimoljan l.
margosaoljan.
G. L–m.
Azais [asais], Pierre Hyacinthe, fransk
filosof, f. 1766, d. 1845, var lärare och en tid
biblioteksinspektör samt tog varmt parti för
Napoleon I. Anmärkningsvärda bland A:s utgifna arbeten
äro Des compensations dans les destinées humaines
(1808; 3:e uppl. i 3 bd 1846) och Système universel
(8 bd, 1810–12), i hvilka han framställer en ny
filosofisk världsförklaring, byggd på
"kompensationernas" lag. Enligt hans teori drifves hvarje väsende
af en inneboende expansionskraft att i oändlighet
utsträcka sig, men denna kraft hålles inom skrankor
af alla andra väsendens expansion; däraf uppkomma
två verksamhetsmassor, utvidgningens och
sammantryckningens, hvilka enligt förhållandenas natur noga
uppväga hvarandra, och såmedelst åstadkommes
jämvikten i världen. A:s idéer väckte ingen större anklang.
Azala, ett ur krapproten framställdt färgämne,
som ingår i turkiskt rödt.
Azalea, bot. Se Loiseleuria och
Rhododendron.
Azalein, kem. Se Anilinfärger.
Azara. 1. José Nicolás de A., spansk
diplomat, f. 1731, d. 1804, var 1765–98 spanskt
sändebud i Rom och bidrog därunder till
jesuitordens upphäfvande (1773) och var sedan sändebud i
Paris. Han skapade stora konstsamlingar och
gynnade konstnärerna under sin Romvistelse samt
utgaf sin vän Rafael Mengs’ arbeten. – 2. Felix
de A., den förres bror, f. 1746, d. 1811 som
brigadgeneral, genomreste som spansk officer i
offentligt uppdrag Syd-Amerika och efterlämnade två
utmärkta arbeten om Paraguays naturalhistoria.
Azarias. Se Rafael, ärkeängeln.
Azarin, ett gult färgämne, som står nära
azofärgämnena och användes vid tygtryck (bomullstyg).
Azeglio [atse’ljå]. 1. Roberto Taparelli,
markis af A., italiensk konsthistoriker och
historiemålare, f. 1790 i Turin, d. därstädes 1862. Han
blef 1833 direktör för Turins målningsgalleri och
utgaf bl. a. La reale galleria de Torino illustrata
(164 gravyrer, 1836–46) och Studj storici e
archeologici sulle arti del disegno (1861). Hans son
Vittorio Emanuele var 1850–69
sardinsk-italienskt sändebud i London.
2. Luigi Tapparelli d’A., den förres
broder, f. 1793, d. 1862, blef jesuit och var såsom
ledare för "Civiltà cattolica" en af påfvedömets
skickligaste försvarare.
3. Massimo Taparelli, markis af A.,
italiensk statsman, skriftställare och målare, den
föregåendes broder, f. 1798 i Turin. Han fick en
mycket sträng uppfostran. Vid 14 års ålder följde han
sin fader till Rom, egnade sig åt målarkonsten och
vann ett aktadt namn såsom landskapsmålare. Efter
faderns död, 1830, begaf han sig till Milano. Hans
giftermål med en dotter till Alessandro Manzoni ledde
honom in på skriftställarbanan, och han utgaf
romanerna Ettore Fieramosco (1833) och Nicolò de’
Lapi (1841), hvilka mycket bidrogo till att höja den
italienska nationalitetskänslan. Det politiska lifvet
tog nu snart hela A:s verksamhet i anspråk. Han
slöt sig till de moderate frihetsvännerna och sökte
genom resor omkring i landet väcka folket till
frihetskänsla och göra furstarna böjda för liberala reformer.
Sedan han med tapperhet kämpat i frihetskriget
1848, blef han 1849 af Viktor Emanuel kallad till
president för Sardiniens kabinett och utrikesminister.
I denna ställning sökte han skydda Sardiniens fria
konstitution, men måste 1852 gifva vika för Cavour,
som yrkade på en mera utpräglad framstegspolitik.
Sedermera deltog han endast några gånger i det
politiska lifvet: 1859 var han för en tid sändebud i
Paris och därefter regeringsombud i Romagna, 1860
guvernör i Milano. Vidare kämpade han för
bibehållandet af Florens såsom Italiens hufvudstad.
Han afled i Turin 1866. – Jfr A:s memoarer, I
miei ricordi (2 bd, utg. af C. Paoli 1867), och
Bianchi, "La politica di Massimo d’Azeglio. 1848
–59" (1884).
Azevedo, Manoel Antonio Alvares de,
brasiliansk skald, f. 1831, d. 1852, diktade dels
djupt svårmodiga, dels bittert humoristiska poem,
som utgåfvos under titeln Lyra dos vinte annos (5:e
uppl. 1884). A. är näst G. Dias den mest
omtyckte brasilianske lyrikern. Hans Obras completas
(3 bd, 1863) innefatta äfven prosaskrifter och
dramatiska försök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
