Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aveiro - Aveiro, Don José Mascarenhas et Lancastro - Avel - Ave-Lallemant, Friedrich Kristian Benedikt - Ave-Lallemant, Robert Kristian Berthold - Avellan, Gustaf Adolf - Avellan, Teodor Kristian - Avellaneda, El Licenciado Alonso Fernandez de - Avellaneda, Gertrudis Gomez de - Avellaneda, Nicolas - Avella vecchia. Se Abella - Avellino - Avellino, Francesco Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hamn vid Ria d’A.; förenad med hafvet genom en
10 km. lång kanal. Sardinfiske. Handel med
hafssalt, vin m. m. A. med kringliggande trakt
upphöjdes i 16:e årh. till hertigdöme och tillhörde
såsom sådant huset Lancastro till 1720 och slutligen
José Mascarenhas Aveiro (se följ. art.).
Aveiro [avero], Don José Mascarenhas et
Lancastro, hertig af A., portugisisk konspiratör,
f. 1708. Af Pombal undanträngd från den inflytelserika
ställning, som han egde vid hofvet, trädde han
i spetsen för de missnöjde, till hvilka äfven jesuiterna
slöto sig, anstiftade en sammansvärjning och angrep
natten mellan 3 och 4 sept. 1758 konungen, som i
vagn återvände från sin älskarinna. Konungen
undkom med lifvet, men sårades. Upphofsmännen till
detta attentat, de fleste tillhörande familjen Tavora,
blefvo upptäckta och dömda till döden; somliga blefvo
halshuggna, andra strypta, rådbråkade eller brända
lefvande. A. själf blef långsamt pinad till döds 13
jan. 1759. En af denna sammansvärjnings följder
var jesuiternas utdrifvande ur Portugal.
Avel (förvrängn. af fnfr. navel, dim. af
lat. napus, rofva), ett slags raps.
Avé-Lallemant [-lalmã’]. 1. Friedrich
Kristian Benedikt A., tysk polisman, f. 1809
i Lybeck, d. 1892, blef 1834 juris doktor i Jena och
var 1851–68 polischef i Lybeck. Han egnade sig åt
historiska och lingvistiska studier öfver polis- och
kriminalväsendet samt utgaf
Das deutsche gaunerthum (1858–62; 4 bd),
smärre skrifter i samma ämne samt kriminalromaner.
Hans ströskrift
Der brand und untergang des schwedischen dampschiffes L. J. Bager am 3 Okt. 1875
är författad till försvar för Lybecks köpmän. –
2. Robert Kristian Berthold A., den förres
broder, läkare, f. 1812 i Lybeck, d. 1884, vistades
länge i Brasilien och utgaf om detta land
Reise durch Süd-Brasilien (1859) och
Reise durch Nord-Brasilien (1860).
Han utgaf äfven bl. a. en mycket spridd broschyr
om gula febern (öfv. 1862 af A. F. Leche).
Avellan. 1. Gustaf Adolf A., finländsk
språkforskare, f. 1785 i Kumo, student 1800, var under
flera år verksam som jurist, men öfvergaf juridiken
på grund af sjuklighet. Samtidigt med att han skötte
jordbruket på sitt säteri, Källfjärd, var han en flitig
språkvetenskaplig författare, medarbetade ofta i
"Mnemosyne" och verkställde äfven ett stort antal
poetiska öfversättningar från Goethe, Schiller, Moore
m. fl. Af hans arbeten märkas
Reflexioner öfver engelska språkets upphof och bildning samt förhållande till andra europeiska tungomål (I, 1828),
Betänkande om finska bibelns revision (1857) samt
uppsatser i finsk grammatik:
Om finsk språkriktighet (1849),
Kritik öfver sättet att i finskan uttrycka begreppet om tid (1850) m. fl.,
af hvilka åtskilliga efterlämnades i handskrift, liksom äfven
hans "anteckningar öfver vissa delar af svenska grammatiken".
A., hvars lif fördystrades af mjältsjuka, afled 1859.
2. Teodor Kristian A., den föregåendes
kusins sonson, rysk amiral, f. 1839 i Lovisa, inträdde
1855 i ryska flottan samt blef 1891 konteramiral och
1893 befälhafvare för ryska medelhafseskadern. Med
denna aflade, han ett besök i Toulon hösten s. å.
för att återgälda franska flottans visit i Kronstadt.
Åtföljd af några officerare och soldater for han därpå
till Paris, där han i egenskap af ryska flottans chef
mottogs med hänförelse. Denna händelse betraktades
i hela Europa som en bekräftelse på den
fransk-ryska alliansen, som då ännu ej blifvit offentligt
proklamerad. A. blef 1896 chef för amiralstaben
och 1903 generaladjutant hos kejsaren och marinminister.
Avellaneda [aveljaneda]. 1. El Licenciado
Alonso Fernandez de A., pseudonym för
den okände författaren till den i Tarragona 1614
utgifna andra delen af Don Quijote, som föranledde
Cervantes att 1615 skrifva sin andra del. Hvem som
dolde sig under pseudonymen är ej bevisadt, men
med anledning af den fiendskap, som rådde mellan
Cervantes och Lope de Vega, anses sannolikast att
någon den senares vän författat denna andra del,
och den åsikten har blifvit allmännast, att under
pseudonymen dolde sig konungens biktfar, Frey Luis
de Aliaga.
2. Gertrudis Gomez de A., spansk författarinna,
f. 1816 på Cuba, d. 1873 i Madrid. Starkt påverkad af
Lamartine, Hugo och Chateaubriand, öfvergick hon senare
till den klassiska riktning, som till förebild har
Quintana. Under pseud. Peregrina utgaf hon
första samlingen af
Poesias liricas (1841), hvarefter följde
La Cruz (1850) och
El último acento de mi arpa.
Hennes bästa dramatiska arbeten äro:
Alfonso Munio (1844) och
Baltasar (1858),
som rönte ett entusiastiskt mottagande.
Bland de öfriga förtjäna nämnas:
El Principe de Viana,
Egilona,
Saúl,
Errores de corazón,
La aventurera,
Hortensia,
La hija de las flores ó todos yerran m. fl.
A. står högre i lyrik och drama än i sina romaner, af
hvilka tre dock ännu ha läsekrets: näml.
Guatimozén (1846),
Sab,
en protest mot slafveriet, motstycke till "Onkel
Toms stuga", och
El Espatolino,
ett vältaligt försvar för kvinnans frihet inom
äktenskapet à la George Sand.
Saml. arb. i 5 band (1869, Madrid).
Ad. H–n.
Avellaneda [aveljaneda], Nicolas, argentinsk
president, f. 1836. Sedan fadern, guvernör i prov.
Tucuman, 1842 mördats af Rosas’ band, måste A.
gå i landsflykt, men återkom 1851, efter Rosas’ fall.
Juris doktor 1858, egnade han sig åt journalistik
och blef direktör för Argentinas förnämsta tidning,
"El Nacional". 1860 blef han deputerad för
Buenos-Aires och 1861 professor vid dess universitet. 1868
utnämndes han af den nye presidenten, Sarmiento,
till justitie-, kultus- och undervisningsminister och
gjorde som sådan Argentinas förut försummade
undervisningsväsende till det bästa i Syd-Amerika. För
dessa förtjänster blef han 1874 genom det federala
partiets röster vald till president på 6 år. Efter att
med vapenmakt ha krossat sin motkandidat, Mitre,
förde han en synnerligen kraftfull styrelse. 1880
genomdref han general Rocas val till president, sedan
han först måst kufva ett uppror i Buenos-Aires,
som rest sig däremot. A., som därefter var senator,
afled 1885 på en hemresa från Europa.
E. A–t.
Avella vecchia. Se Abella.
Avellino. 1. Provins i södra Italien, i landskapet
Campania, uppfylld af Apenninerna, som där utgöra
vattendelaren mellan Tyrrhenska och Adriatiska
hafven. Till det förra flyter Volturnos biflod Calore, till
det senare Ofanto m. fl. A. är väl odladt. Betydlig
fårskötsel. 3,037 kvkm. 402,425 inv. (1901). –
2. Hufvudstad (forntidens Abellinum) i denna
provins. 23,602 inv. (1901). Biskopssäte. Jute- och
klädesindustri. Stor handel med hasselnötter och
kastanjer. A. var en tid residens för kejsar Fredrik II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
