Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avarer - Avari - Avaricum - Avarien - Avarier. Se Avarien - Avasaksa - Avaskär - Avaström - Avatar - Avatara. Se Avatar - Avatsja - d'Avaugour, Charles de Bretagno-Dubois - d'Avaux, Claude de Mesmes - d'Avaux, Jean Antoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pålverk var deladt i sju koncentriska ringar, af hvilka
den innersta omslöt chaganens residens och de under
århundradens plundringståg hopade skatterna.
Bulgarerna gjorde (802–807) ända på de sista spillrorna
af deras makt, och snart försvinner avarernas namn
alldeles ur historien; det spåras sista gången 873.
– Möjligen fortlefver en under folkvandringarna till
Kaukasus undanträngd spillra af avarernas folk i det
transkaukasiska distriktet Avarien (se d. o.).
Litt.: Bury, "History of the later roman empire",
II (1889).
V. S–g.
Avari (fr. avarie), sjöskada. Se Haveri.
Avaricum, romarnas namn på Bourges.
Avarien, distrikt i ryska Transkaukasien,
guvernementet Daghestan, omfattande 1,507 kvkm. med
37,230 inv. (1897). Dess hufvudort är det starkt
befästa Chunsach. Bergfolket avarierna, som gifvit
distriktet namn och sedan 1859 oafbrutet lydt under
ryssarna, tala en lesgisk munart och äro
muhammedaner. De antagas härstamma från en till Kaukasus
undanträngd spillra af de gamle avarerna (se
d. o.). Avarier bo äfven spridda i andra distrikt af
Daghestan och beräknas uppgå till ett antal af inemot
100,000. Deras språk är noga undersökt af Schiefner
i "Versuch über das awarische" (1862) och
"Awarische texte" (1873).
Avarier. Se Avarien.
Avasaksa, rätteligen Aavasaksa (se d. o.).
Avaskär, fordom stad på Blekings östra kust,
tidigast omnämnd vid midten af 1300-talet och under
den senare unionstiden försedd med befästning. 1600
förlorade A. sina stadsprivilegier, hvilka öfvergingo
till den i grannskapet nyanlagda staden
Kristianopel.
Avaström, sågverk i Hille socken, Gäfleborgs län,
tillhörigt Kopparbergs och Hofors sågverksaktiebolag.
Sågverket drifves med ångkraft (och eger 4 ramar).
Tillverkningen uppgick år 1901 till omkr. 11,000
kbm. plank och bräder m. m. samt omkr. 48,000 hl.
träkol. Arbetsstyrkan utgjorde samma år 66
personer.
K. K.-Å.
Avatar l. Avatara (sanskr.), ind. myt.,
"nedstigning", en guds nedstigande på jorden och
antagande af kroppslig (oftast mänsklig) gestalt.
Företrädesvis nyttjas ordet om Vischnus tio
inkarnationer.
Avatara. Se Avatar.
Avatsja. 1. Ryska namnet på Berings ö. –
2. Vik på Kamtsjatkas östkust, 52° 51’ n. br., med
fyrtorn. Den är tillräckligt stor och djup för att
kunna rymma de största flottor och omgifves af
vulkaner, bl. a. den ännu verksamma Avatsjinskaja-
l. Gorjelaja-Sopka (2,716 m.) och Korjakskji (3,417
m.). Vid viken ligger Petropavlovsk.
d’Avaugour [davågor], Charles de
Bretagno-Dubois, baron d’A., fransk diplomat, f.
omkr. 1600, d. 1657 i Lybeck, började sin
diplomatiska bana som franskt sändebud i nedersachsiska
kretsen i Tyskland. 1634 ackrediterades han hos
d’Avaux, franske ambassadören i Danmark, samt
följde med honom till Köpenhamn, Sverige och Polen,
där han en tid kvarstannade såsom resident i Danzig.
Vid polska riksdagen 1643 blef han ambassadör hos
Polens konung och s. å. vid Torstensons armé i
Tyskland, hvarvid han ledde underhandlingarna
mellan Torstenson och Mazarin. 1646 sändes han
till K. G. Wrangel och blef efter westfaliska freden
medlem af den viktiga exekutionskommittén i
Nürnberg. 1654 blef han efter Chanut fransk ambassadör
i Sverige och Danmark samt åtföljde Karl X Gustaf
på dennes polska fälttåg. Hans försök att medla
mellan honom och Johan Kasimir samt att
åstadkomma en närmare allians mellan Sverige och
Frankrike misslyckades dock, trots hans både af
samtid och eftervärld erkända stora begåfning och
duglighet.
E. A–t.
d’Avaux [davå], franska diplomater. 1. Claude
de Mesmes, grefve d’A., f. 1595, d. 1650,
började sin politiska bana på det inre statslifvets
område och steg till värdighet af "conseiller d’état"
(1623). Men det var såsom diplomat han skulle
skörda sina egentliga lagrar. Han hörde till den
första generationen i den lysande rad af diplomater,
som utbildades i Richelieus, Mazarins och Ludvig
XIV:s skola. 1627–32 var han franskt sändebud i
Venezia, i hvilken egenskap han bl. a. sökte förmå
republiken att bevilja konungen af Sverige subsidier.
Som fredsmäklare i Stuhmsdorf (1635) lyckades han
förmå Sverige till de eftergifter, som möjliggjorde en
vapenhvila. Efter slaget vid Nördlingen sändes han
till Danmark, Sverige och Polen för att upprätthålla
freden i Norden och särskildt medla emellan Sverige
och Polen. Det är denna resa, som blifvit så lifligt
beskrifven af den i d’A:s följe varande d’Ogier i
dennes "Ephemerides sive iter danicum, suecicum,
polonicum". Efter någon tids vistelse i Polen
skickades d’A. till Hamburg för att därifrån bevaka
Frankrikes intressen i norra Tyskland och Norden.
Han afslöt med Adler Salvius de båda förbunden
emellan Frankrike och Sverige 1638 och 1641 samt
undertecknade i dec. 1641 preliminärerna till
westfaliska freden. Året därpå vände d’A. tillbaka till
Frankrike, men redan i slutet af 1643 afgick han
till Münster för att jämte grefve Servien representera
Frankrike vid westfaliska fredskongressen. Där
tillbragte han fyra år och tog en mycket verksam del
i förhandlingarna. Genom sin bekantskap med de
nordiska och tyska förhållandena kom han att utöfva
stort inflytande på underhandlingarna om Sveriges
ställning i Tyskland, och som han var bigott katolik,
använde han sitt inflytande till att nedstämma
Sveriges och protestanternas fordringar. I sin verksamhet
såsom fransk legat hade han att kämpa med många
svårigheter, ty han misstroddes af sin förman,
kardinal Mazarin, och stod på spänd fot med Servien.
På dennes anstiftan blef han genom ett onådigt bref
rappellerad från Münster, ett halft år innan freden
undertecknades, samt förvisad till sina gods. Han
blef dock 1649 återkallad i statens tjänst såsom
"surintendent des finances". – d’A. var en man med
omfattande bildning, odlad smak och litterär
begåfning. Han var vältalig, smidig och rastlöst verksam,
men ansågs tillika mindre fast till karaktären. Jfr
A. Boppe, "Correspondance inédite du comte d’A.
(Claude de Mesmes) avec son père Jean Jacques de
Mesmes 1627–1642" (1887).
2. Jean Antoine, grefve d’A., den
föregåendes brorson, f. 1640, d. 1709. Han gick i sin
frändes fotspår, var 1671–74 ambassadör i Venezia
och blef en af Frankrikes fullmäktige vid
fredskongressen i Nijmegen, sedan fransk ambassadör efter
hvartannat i Holland (till 1688), England, där han
som rådgifvare följde Jakob II till Irland 1690, och
(1693) i Sverige. I Stockholm samlade d’A. åter det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
