Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Automati - Automatisk - Automatisk akt - Automatiska rörelser - Automatisk skrift - Automatisk strömbrytare. Se Automat 2 - Automatism - Automatrestaurang. Se Automat 1 - Automobil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
automatiskt verksamt. Ett exempel härpå erbjuder
hjärtat, som fortsätter att slå en tid, sedan det
uttagits ur kroppen och således ej längre kan erhålla
några impulser från det centrala nervsystemet och
ej heller medelst blodet påverkas af något retmedel.
Man har ännu ej utredt om det är hjärtmuskeln själf
eller i densamma belägna ganglier, som egenskapen
automati tillkommer.
Man har ådagalagt, att impulsen till
andningsrörelserna utgår från förlängda märgen, och man
antager på grund häraf att inom denna del af
hjärnan ligger det s. k. andningscentrum.
Verksamheten i detta centrum är beroende af blodets
beskaffenhet. Inskränkes gasutbytet i lungorna
(kväfning), ger sig detta genast till känna genom
ökning af andningsrörelsernas omfång och frekvens,
d. v. s. ökad verksamhet i andningscentrum. Likaså
vid muskelarbete: ämnen, bildade vid
kontraktionsprocessen i musklerna, öfvergå i blodet och påverka
andningscentrum så, att andningsmusklernas
verksamhet stegras. Man säger vanligen att
andningscentrum är automatiskt verksamt. Detta innebär
antagandet att retmedlet för andningscentrum bildas
inom centrum själf. Man måste då äfven antaga att
uppkomsten af detta retmedel på det närmaste står
i beroende af blodets beskaffenhet.
Den omständigheten att ett organ är automatiskt
verksamt utesluter icke att utifrån kommande impulser
kunna reglera verksamheten i organet. Sålunda
känner man nerver, som leda impulser till hjärtat,
af den natur, att hjärtslagen förlångsammas ända
till fullständigt hjärtstillestånd. Andra nerver leda
impulser, som öka hjärtats slagföljd. Den
normala rytmen i andningsrörelserna förmedlas framför
allt genom centripetala banor i nervus vagus. Jfr
Automatisk akt och Automatiska
rörelser.
J. E. J–n.
Automatisk (jfr Automat), som skenbart
funktionerar af sig själf, på grund af en mekanism;
maskinmässig.
Automatisk akt, fysiol. Denna benämning
användes för en del rörelser, som utföras utan
medvetandets kontroll. Från de egentliga reflexerna skilja
sig dessa rörelser därigenom att de modifieras och
regleras genom interkurrenta retningar, under det
att reflexerna äro konstanta. Såsom exempel på
automatiska akter må anföras: En människa kan gå
långa sträckor med tankeverksamheten hela tiden helt
upptagen af något annat än gåendet. Hon viker undan
för hinder, rättar sina rörelser efter markens
beskaffenhet, hälsar på mötande o. s. v., allt i
sammanhang med tillfälliga intryck från synen och andra
sinnen (interkurrenta retningar), utan att något af
dessa moment varit medvetet. En groda, på hvilken
man borttagit stora hjärnan till och med de s. k.
"lobi optici", hoppar, om man ger den ett stick i
foten; står ett hinder i vägen, stöter hon emot
detsamma. Har man endast tagit bort stora hjärnans
hemisfärer, viker djuret undan för hindret ifråga.
I förra fallet talar man om en reflex, i senare fallet,
då djuret reagerade för en interkurrent retning, säger
man att en automatisk akt förelåg. Äfven s. k.
instinktmässiga handlingar, t. ex. fåglarnas
bobyggnad, hänföras till automatiska akter. Retningen
anses härvid utgå från genitalorganen, men
verksamheten bestämmes genom interkurrenta retningar. Jfr
Automatiska rörelser.
J. E. J–n.
Automatiska rörelser, psyk., sådana kroppsliga
rörelser hos djuren och människan, hvilka icke hafva
något omedelbart samband med själslifvet, utan
uppbäras af rent kroppsliga orsaker, vare sig att de såsom
de s. k. spontana rörelserna uppkomma liksom af
sig själfva inom den lefvande kroppen (t. ex. gulans
rörelse i det blott några dagar rufvade fågelägget,
innan på något sätt sensoriska nervbanor där finnas
utvecklade), eller såsom reflex-rörelserna
orsakas af ett sinnesirritament, hvilket, utan att
fortplantas till hjärnan och sålunda inblanda
själslifvet i förloppet, direkt löper öfver från en sensorisk
till en motorisk nervbana och sålunda utför en rörelse
i någon muskel (t. ex. hostning, nysning). – Äfven
rörelser, som urspr. äro orsakade af något psykiskt,
och i hvilkas förlopp förnimmelser spela in, kunna
genom öfning få samma karaktär som de ursprungliga
automatiska rörelserna. Så uppstå de
koordinerade reflexerna l. en sekundär
automatism. Af denna art äro vane-rörelserna och
instinkt-rörelserna. De förra äro förvärfvade af
individen själf, t. ex. benrörelserna vid en vuxen persons
promenad. Instinkterna äro däremot (enligt
flertalet nutidspsykologer) ärfda vanor, ofta af en ytterst
komplicerad beskaffenhet, och dock i det hela
automatiska. Jfr Automatisk akt.
S–e.
Automatisk skrift, psyk., skrifrörelser, som
utföras, utan att den skrifvande medvetet leder handens
rörelser. Särskildt kan detta fenomen lätt framkallas
hos hysteriska personer, men äfven normala personer
kunna därtill uppöfvas. Den enklaste formen för
sådana experiment är denna. Försökspersonens
uppmärksamhet riktas åt annat håll, en penna sättes i
hans hand, handen föres af ledaren i skrifliknande
rörelser och öfverlämnas efter en stund åt sig själf,
hvarvid ofta händer att den af sig själf fortsätter att
skrifva, ja, skriftligen besvara framställda frågor,
försökspersonen ovetande. Man har till förklaringen
af dessa och liknande fenomen uppställt teorien om
"jagets fördubbling", enligt hvilken vid sådana fall
jaget hos försökspersonen skulle hafva upplösts i
tvenne af hvarandra oberoende, om hvarandra
omedvetna jag – ett högre jag, som är den vakna,
medvetna personen, och ett undermedvetet jag. Litt.:
A. Binet, "Les altérations de la personnalité" (1892),
Th. Ribot, "Personlighetens sjukdomar" (1885,
öfv. 1892).
S–e.
Automatisk strömbrytare. Se Automat 2.
Automatism (jfr Automat), egenskapen att
kunna utföra automatiska rörelser.
Automatrestaurang. Se Automat 1.
Automobil (af grek. autos, själf, och lat. mobilis,
rörlig), själfgående landsvägsfordon. Den första
automobilen konstruerades af en fransman Cugnot i slutet
af 1700-talet och drefs med ånga. I England
användes på 1830-talet automobiler, drifna af ånga,
för passageraretrafik, men blefvo snart förbjudna
genom lagstiftning. Sedan explosionsmotorer, drifna
af bensin eller gasolja, blifvit uppfunna,
konstruerades automobiler, drifna af sådana motorer, först i
Tyskland af ingenjören G. Daimler. I Frankrike
med dess ypperliga vägar upptogs uppfinningen, och
den moderna automobilen har sedan hufvudsakligen
där utvecklats till sin nuvarande ståndpunkt.
Automobilerna indelas efter drifkraften i tre
klasser: explosions-automobiler, ång-automobiler och
elektricitets-automobiler. Automobiler af första klassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
