Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Australien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smärre saltsjöar, dels i några af de större, som ligga
i låglandet norr om Spencer-golfen. Den största af
dessa sjöar är Lake Eyre, hvars areal uppgifves
olika (9,000 à 13,000 kvkm.) och som är en
depression på 12 m. under hafsytan. Områdets två största
floder utfalla här, Barcoo l. Coopers Creek, som
upprinner väster om veckbergen, norr om 25° s. br.,
samt The Warburton-Diamantina, båda med många
tillflöden. Under den torra tiden är Lake Eyre blott
ett saltträsk, men då dess tillflöden under regntiden
förse den med vatten, sväller den ut till en väldig
insjö. På samma sätt förhåller det sig med den
sydligare belägna Torrens-sjön, hvars yta ligger 30 m.
ö. h. och hvilken under regntiden har aflopp åt söder
till Spencer-golfen. Öster om denna vik och sjö
ligger ett starkt veckadt paleozoiskt bergsystem, som
går fram såsom vattendelaxe mellan Torrens- och
Eyre-sjöarna och väster om sistnämnda sjö. Det
heter här i sin nordligaste del Denison-kedjan, i sin
sydligare, ö. om Torrens-sjön, Flinders-kedjan, samt
sydligare mellan S:t Vincent-golfen och nedre Murray,
Adelaide-kedjan. Högsta toppen, Freeling Heights
(951 m.), ligger i norra delen af Flinders-kedjan.
Öster och norr om denna ligga några andra stora
saltsjöar, Lake Frome, Lake Callabonna och Lake
Gregory, som ha sina periodiska tillflöden
hufvudsakligen från denna bergskedja. Ännu större är ett
system saltsjöar, som ligga väster om Torrens-sjön
och genom de arkeiska Gawler ranges äro
afspärrade från hafvet. Den förnämsta af dem är Lake
Gairdner (112 m. ö. h.), östligare ligga Island
Lagoon, Lake Macfarlane m. fl.
Hela det inre A. är en öken, där den fasta
berggrunden är oveckad röd sand- och kalksten från
tertiärperioden, endast på några ställen aflöst af
kritsandsten och kritkalksten, här och där äfven
af eruptiva bergarter, äldre såväl som yngre. Intet
vattendrag af någon betydelse förekommer här,
endast här och där några saltträsk och källor. Den
sämsta delen är området mellan 120:e och 130:e
meridianen; i trakten af telegrafkabeln öfver
kontinenten, hvilken ungefär följer 134:e meridianen,
blir landet något saftigare. Väl finns i utkanternas
floddalar en grönskande vegetation, äfven då intet
vatten flyter i flodbädden, dock äro träden mest
förkrympta. Men ju mer man intränger i öknen, desto
mer aftar växtligheten, träden försvinna, och i deras
ställe uppträder det taggiga buskage, som kallas
"scrub" och som betäcker vida områden. På den
vattenlösa ytan synas blott öde berg och bergskullar
samt röda sanddyner. I den förskräckliga Stora
sandöknen (20°–24° s. br.) ligga dessa dyner i
rader, skilda af sänkor, där man ibland kan träffa
litet godt vatten och någon växtlighet; man kallar
dessa vanligen 45–90 m. breda dalar "claypans"
(egentl. lerpölar). Också samlas vatten i djupa hål
i marken. Den mellersta delen af Gibson-öknen
(24°–27° s. br.) är mera rik på små röda
granitklippor på 400–700 m. höjd. Söder om denna
zon (27°–30° s. br.) följer Great Victoria desert,
som dels är en sandöken, dels en stenöken. Rundade
och kantiga fragment af ökensandstenen betäcka här
marken. Emellan denna öken och kusten går
Nullarbor Plain, en af gnejs, granit och skiffer inramad
tafel af tertiär kalksten, som nästan lodrätt från en
höjd af 90–180 m. stupar ned i Stora
Australia-golfen. – Den s. k. västaustraliska ökentafeln, som
nu skildrats, begränsas i ö. af en rad berg, som
från Arnhem land i norr drager mot söder till
omkr. 27° s. br. Bland de olika partier, af hvilka
de bestå, märkas Ashburton-kedjan,
Macdouall-kedjan, Macdonnell-bergen och sydligast
Musgrave-range. Macdonnell-bergen gå 640 km. från v. till
ö. och hafva en bredd af 30–80 km. samt
upptaga ett område af nära 50,000 kvkm. Den högsta
toppen är M:t Heuglin (1,460 m.). I sina högre
delar bestå de af kvartsit. I söder omgifvas de af
en krittafel på 300–400 m. höjd, i hvilken erosion
och denudation skapat många egendomliga former,
såsom Chambers-pelaren vid Finke Creek, en 51 m.
hög pelare af röd och hvit sandsten, samt de ännu
märkvärdigare Ayers Rock, en 760 m. hög, 340
m. öfver slätten sig höjande brant och alldeles kal
sandstenskoloss, och M:t Olga, en annan dylik
bildning af 450 m. höjd öfver platån. Den sydligaste,
Musgrave-kedjan, består af granit, gnejs och diorit
och eger i M:t Woodroffe (1,600 m.) den högsta
toppen i hela centrala A. Emellan Macdonnell- och
Musgrave-bergen ligger den stora saltsjön Lake
Amadeus med en yta af 5,000–8,000 kvkm., allt
efter nederbördsförhållandena, väster om de förra
bergen den icke obetydliga Lake Macdonald. Den
västra kanten af A. är till hufvudsaklig del af
arkeisk ålder, likaså Kimberley och Arnhem land.
Allra närmast västra kusten gå dock zoner af
mesozoiska och tertiära lager samt sandbankslätter
af 30–50 km. bredd, i Arnhem land äro stora
delar likaledes mesozoiska, och i Kimberley träffas
vidsträckta paleozoiska sediment. Söder om
Fitzroy-floden går ökensandstenen ända fram till hafvet.
Arnhem land är en tafel på 300–500 m.
Kimberley-distriktet, berömdt för sina guldfält och präktiga
betesmarker, är utefter sin södra kant genomdraget
af berg, bl. a. King Leopold range samt i s. ö.
begränsadt af den stora basaltiska Antrim-platån.
Landets största flod är Fitzroy. Söder om
Dampier-land går öknen som nämndt fram till hafvet, men
sedan börjar ett bättre bevattnadt, högre område,
genomflutet af Grey-, Fortescue-, Ashburton-,
Gascoyne och Murchison-floderna af hvardera 600–700
km. De börja i bergländerna i det inre, hvilka
kulminera i M:t Bruce (1,156 m.) i Fortescues
källtrakt. Söder om Murchison går västaustraliska
tafellandets västra kant nära fram till kusten och
har här flera namn, af hvilka Darling range har
den största omfattningen. Denna kant är 600–
1,100 m. hög. Öfver detta tafelland går en mängd
kedjor mot den inre öknen och stäpplandet, som i
alldeles ovanlig grad är uppfylldt af saltsjöar och
saltträsk, om hvilkas uppkomst den hypotesen
framställts, att de skulle vara kvarlefvor af ett
sötvattenhaf under istiden.
Öar. A:s kust är flerstädes omgifven af öar,
de flesta såsom nämndt obetydliga. Af större
betydelse äro utanför norra kusten Bathurst och
Melville-öarna, Wessel-öarna, Groote Eylandt och
Mornington-ön i Carpentaria-viken. En mängd små öar
i Torres-sund visa det forna sammanhanget med
Nya Guinea. Den östra kusten är i sin norra del
garnerad af en mängd smärre öar och korallref,
utanför den södra delen ligga bl. a. Fraser l. Great
Sandy Island, Moreton och Stradbroke-öarna.
Utanför södra kusten ligga i Bass-sundet Flinders- och
King-öarna samt söder om detta sund Tasmanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
