Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 2. Armatoler - Bergsund / 375-376 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aubeltryck - Aubenas - Auber, Daniel Francois Esprit - Auberge - Aubergine. Se Solanum - Auberlen, Karl August - Aubert, Benoni - Aubert, Ludvig Caesar Martin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Aubeltryck, boktr., ett af tyske ingenjören Aubel
1874 uppfunnet sätt att medelst ljustryck direkt från
det fotografiska originalnegativet återgifva gravyrer
och teckningar i lika eller förändrad storlek, å
zinkplåt, för sten- eller boktryckspress.

Aubenas [åbna], stad i franska depart. Ardèche,
vid foten af Cevennerna. Kol- och järngrufvor; den
viktigaste silkesmarknad i Frankrike. 6,919 inv.
(1901).

Auber [åbär], Daniel François Esprit,
fransk kompositör, f. 29 jan. 1782 i Caen, var af
sin fader bestämd för
handelsyrket och fick,
först när fadern råkade
på obestånd, göra musiken
till sitt yrke. Han
fullkomnade sina studier
under Boieldieu och
Cherubini samt uppträdde från
1813 offentligt med
operor, hvilka dock gjorde
föga lycka. Genom La
bergère châtelaine (1820)
fick han ett namn, och
hans ryktbarhet ökades
snart genom nya verk,



bland hvilka La neige (1823) banade sig väg till
utlandet. 1824 följde Le concert à la cour, 1825
Le maçon och 1828 La muette de Portici. Genom
sistnämnda komposition, med hvilken A. beträdde
stora operans tiljor, nådde hans rykte sin höjd. Han
återvände dock till opéra comique och skref 1830
Fra Diavolo, som jämte de båda sistnämnda räknas
till hans bästa arbeten. Svagare är Le Dieu et la
bayadère (1830), hvars hufvudroll skrefs för Taglioni
(liksom "Den stummas" för dansösen Noblet). Af
de sedan följande operorna må nämnas
L’ambassadrice (1836), Le domino noir (1837), Le lac des
fées (1839), Les diamants de la couronne (1841),
La part du diable (1843), La sirène (1844) och
Marco Spada (1852). Alla de ofvan nämnda
styckena, med undantag af "La bergère", äro gifna i
Stockholm. Början gjordes 1825 med "Snöfallet".
Därefter följde "Fra Diavolo" (1833), "Concerten
på hofvet" och "Muraren" (1834), "Den stumma
från Portici" (1836), "Le lac des fées" (Trollsjön,
1841), "Hälften hvar eller hin ondes andel" (1844),
"Kronjuvelerna" (1845), "Den svarta dominon"
(s. å.), "Ambassadrisen" (1846), "Sirenen" (s. å.),
"Brama och bajadèren" (1863) samt "Marco Spada"
(1867). – A:s oerhördt stora popularitet gick
hand i hand med yttre utmärkelser. 1829 blef han
medlem af Académie des beaux-arts, 1842 efter
Cherubini direktor för konservatoriet i Paris – en
plats, på hvilken han verkade ofantligt godt genom
nitisk punktlighet och genom införande af flera
förbättringar –, 1857 kejserlig hofkapellmästare (ehuru
han aldrig fungerade såsom dirigent) m. m. 1869
uppfördes hans sista opera, Le rêve d’amour. 13
maj 1871 afsomnade han i Paris midt under
kommunardernas barrikadlarm.

A. är en af Frankrikes nationelle (speciellt
parisiske) tondiktare. Han är Boieldieus värdige arfvinge;
men på samma gång är hans kolorit mera modern,
mera lifligt glänsande, ironiskt pikant och kokett,
fastän visserligen äfven mera ytlig och själfsvåldig.
"Den stumma" är hans enda fullt lyckade stora
opera. Detta arbete, lika märkvärdigt, om man
betraktar det i och för sig som ur politisk eller
konsthistorisk synpunkt, är utmärkt af en frihetsglöd, en
folkanda (i fiskare-körer och dansar) samt en
dramatisk karaktärsmålning (i ackompanjemanget till
Fenellas stumma spel), som ega få motstycken. Dess
politiska betydelse är, att det entusiasmerade sinnena
för revolutionen 1830 och spelade rollen af en
demokratisk festopera i Frankrike och Belgien. Dess
teaterhistoriska betydelse är icke allenast att hafva
gjort epok på Stora operans scen och angifvit en
riktning, som sedan fullföljdes af Rossini och
Meyerbeer, utan ock att till tiden för uppförandet vara det
första af de dramatiska stycken, med hvilka de
franske nyromantikerna öfver hufvud sökte på teatern
införa natursanning och fantasifrihet i stället för den
akademiska stelheten. Trots all sin storhet och
lidelsefullhet kan "Den stumma" likväl icke
betraktas såsom det egnaste uttrycket för A:s genius;
detta är tvärtom att söka i hans nära 40 arbeten
för opéra comique. Det är svårt att i kedjan af dessa
spåra en jämn utveckling: vid sidan af de bästa stå
ofta de svagaste. I "Svarta dominon" antydes redan
det maner, som under kompositörens sista period
blef förhärskande, nämligen böjelsen för raffinerade
effekter och stickande dansrytmer. Sistnämnda opera
är dock ännu ett mästerstycke i den konversationston,
som A. kan sägas hafva skapat och som består
i ett sväfvande mellan sång och musikalisk
deklamation. Denna konversationston urartar sedermera ofta
till ett spirituellt pladder, hvarjämte själfva intrigen
stundom tilldrager sig största intresset, såsom i "Hin
ondes andel". – Nästan alla A:s operatexter äro
författade af Scribe. Dessa spännande och förträffligt
konstruerade libretter bilda med den vackra musiken
ett oskiljaktigt helt och hafva i ej ringa mån bidragit
till tonsättarens triumfer. Biogr. öfver A. af
Pougin (1873), Massé (1875) och tysken A. Kohut
(1895).
A. L.

Auberge [åbä’rʃ], fr., härbärge, värdshus.

Aubergine [åbärʃi’n], bot. Se Solanum.

Auberlen, Karl August, tysk teolog, f. 1824
nära Stuttgart, d. 1864 som teol. professor i Basel,
var en trogen anhängare af den bengelska
Tübingenskolan och gjorde sig bemärkt äfven som
apokalyptiker. Han författade bl. a. Die theosophie F. C.
Oetingers nach ihren grundzügen (1847; 2:a uppl.
1859), Der prophet Daniel und die offenbarung
Johannis (1854; 3:e uppl. 1874) och Die göttliche
offenbarung (2 bd, 1861–64). Jfr uppsats af M.
Johansson i Teol. tidskr. 1866.

Aubert [åbär], eg. d’Aubert, en till Norge
öfver Danmark från Lothringen invandrad familj.

1. Benoni A., norsk militär, f. 1768 i
Köpenhamn, d. 1832. Redan som ung ingenjörofficer deltog
han i den uppmätning af Norges kuster, som sedan
länge låg till grund för de öfver dem utgifna
kartorna. Han blef 1815 chef för ingenjörbrigaden, 1818
generalmajor och var därjämte äfven, under en följd
af år, chef för Norges topografiska uppmätning.

2. Ludvig Cæsar Martin A., den
föregåendes son, norsk filolog, f. i Kristiansand 1807, d.
1887. Han blef 1832 lektor och 1840 professor i
latinsk filologi i Kristiania, från hvilken befattning
han tog afsked 1875. Som universitetslärare inlade
A. stora förtjänster, medan hans litterära verksamhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>