Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atlantiska hafvet - Atlantiska oceanen. Se Atlantiska hafvet - Atlantosaurus - Atlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen är nordvästlig, i den östra västlig vind
förhärskande. På sommaren blåsa också nordliga och
nordöstliga vindar på Syd-Amerikas östra kust.
Hafsströmmar. I zonen mellan 20° n. br.
och 10° s. br. flyta de båda ekvatorialströmmarna
åt v., den norra med något olika gränser, den södra
alltid utbredande sig något norr om ekvatorn. Deras
hastighet är störst, då solen står vid vändkretsarna,
och aftager alltid från ekvatorn mot högre bredder.
I medeltal går den norra 24 km., den södra 30 km.
pr dag. Emellan båda går Guineaströmmen med en
hastighet af 28 km. i motsatt riktning, börjande
mellan 25° och 50° v. lgd, i medeltal vid 35 1/2°
v. lgd. Vid Syd-Amerikas östliga spets delar sig
den södra ekvatorialströmmen. Den norra armen
förenar sig med norra ekvatorialströmmen, och båda
flyta dels, under namn af Antillerströmmen, på
yttersidan af de västindiska öarna, dels genom flera sund
in i Karibiska hafvet, under namn af Karibiska
strömmen, samt genom Yucatan-sundet in i Mexikanska
viken, som den lämnar under namnet
Floridaströmmen. Denna är i Florida-sundet 55 km. bred, 800 m.
djup, har en hastighet af 134–220 km. per dag samt
för med sig 89,872 mill. ton vatten i timmen.
Utkommen i oceanen, går denna ström, genom sin
större salthalt, sin djupblåa färg och sin högre
temperatur skarpt skild från det kringliggande vattnet,
parallell med nordamerikanska kusten till trakten
af Kap Hatteras, där den alltmer skiljer sig från
kusten, under det att den blir allt bredare, tills den
försvinner vid 40°–45° v. lgd. Antillerströmmen
rör sig parallellt med Floridaströmmen åt n. v. och
sedan åt n. ö. Såsom en fortsättning af båda kan
den arm betraktas, som i östlig riktning korsar
oceanen, mellan Azorerna och Spaniens kust böjer sig
åt s. samt slutligen löper ihop med norra
ekvatorialströmmen. Den kallas nordafrikanska
strömmen. Inom den sålunda af strömmar omgifna
kretsen samla sig de från Västindiska öarna lösslitna
och af strömmarna ditförda tångväxterna och bilda
det s. k. Sargassohafvet (se d. o.). – Omedelbart
till Floridaströmmen och upptagande en del af dess
vatten, sluter sig Golfströmmen, under hvilket namn
man förr äfven innefattade Floridaströmmen. Den går
åt n. ö. och har sin största utbredning under
sommaren. Sannolikt tränger en gren af den in i Baffins
bay, en annan bespolar Spetsbergen, en tredje når
fram till Novaja Semlja. På vintern slutar den
sydligare, men omgifver äfven då Island och Norge
med varmare vatten. Härigenom får denna ström
den största betydelse för norra Europas klimat. På
tre ställen möter den kalla polarströmmar, nämligen
Labradorströmmen, som från Baffins bay följer
Nord-Amerikas kust och bildar den s. k. "kalla vallen"
utefter Förenta staternas kust samt också tränger
under den varma strömmen; den Östgrönländska
strömmen, som böjer sig rundt Kap Farewell; och en
tredje arktisk ström, som träffar Golfströmmen vid
Björnön. – Den södra armen af södra
ekvatorialströmmen flyter under namn af brasilianska strömmen
åt s. v. till 48° s. br. och vrider sig därpå åt ö.,
hvarvid den flyter ihop med den från väster kommande
stora antarktiska strömmen. Jämte en arm af denna
böjer den uppför Afrikas västra kust under namn
af Benguela-strömmen samt mynnar slutligen åter
in i södra ekvatorialströmmen. Emellan brasilianska
strömmen och kusten går Falkland-strömmen, en
utlöpare från antarktiska strömmen och ett
motstycke till Labradorströmmen.
Kommunikationer. Af alla världshaf har
intet så liflig trafik som A. Regelbundna
ångbåtslinjer korsa det nu i alla riktningar. Den första
ångbåt, som gick öfver A., var "Savannah" (kapten
Moses Rogers), som afgick från Savannah 25 maj
1819 och efter 26 dagars resa anlände till Liverpool.
Först 1838 började regelbunden ångbåtsförbindelse
mellan Amerika och Europa. Då tog öfverfarten
från Liverpool till New York 15 dygn, 1890 åtgingo
7 dygn, och 1901 gick en tysk ångare från New
York till Plymouth på 5 dagar 8 timmar. Från
Hamburg till Haïti åtgå nu 20 dygn, från
Southampton till Pernambuco 23, från Bremen till
Montevideo 29. – Sedan den första
underhafskabeln 1850–51 nedlagts mellan Dover och Calais,
gjorde man 1857 ett misslyckadt försök att lägga en
kabel mellan Valentia och Nord-Amerika, men 1866
utfördes detta verk. Nu förena 15 kablar Europa
och Nord-Amerika, 3 Europa och Syd-Amerika.
Dessutom går en kabel från Cadiz öfver Tenerife
till Senegambien och sedan utefter Afrikas västkust
till Kap; en annan går från S:t Vincent öfver
Ascension och S:t Helena till Kap, en tredje från Bissao
i Afrika till Pernambuco. Vid utläggningen af
dessa kablar har man fått noggrannare kännedom om
A:s djup samt öfriga fysiska och biologiska
förhållanden. Viktiga forskningar häri hafva äfven gjorts
dels af enskilda, lärde, främst M. F. Maury samt
prins Albert af Monaco, dels af vetenskapliga
expeditioner, som utrustats af vissa stater och som varit
åtföljda af vetenskapsmän. Af dessa expeditioner
märkas främst de, som utförts med de engelska
krigsskeppen Procupine 1869–70, Challenger 1872–73
och 1876 samt Faraday 1874–82, med det
österrikiska skeppet Novara (1857), de tyska skeppen
Gazelle 1874 och 1876 samt Valdivia 1898–99,
det franska skeppet Travailleur 1880–82 och det
amerikanska skeppet Gettysburg 1876–78 samt af
den norska expeditionen 1876–78 och den danska
Ingolf-expeditionen 1895–96. Litt.: W. Thomson,
"The depths of the sea" (1873) och "Voyage of
the Challenger. The Atlantic" (1877); öfriga
redogörelser för ofvannämnda expeditioner; de af
"Deutsche seewarte" utgifna "Atlas des atlant.
oceans" (2:a uppl. 1902) och "Segelhandbuch"
(2:a uppl. 1899); vidare von Boguslawski,
"Handbuch der ozeanographie" I (1884, II af O. Krümmel
1887), O. A. Pettersson, "Om drifisen i Norra
Atlanten" (i Ymer 1900), och K. Weule, "Die
geschichtl. bedeutung des atlant, oceans" (i
Helmolts "Weltgeschichte", VIII, 1902).
J. F. N.
Atlantiska oceanen. Se Atlantiska hafvet.
Atlantosaurus, paleont., en växtätande landödla
af 36 meters längd, tillhörande jurasystemet.
Atlas (grek. Atlas, lat. Atlas), grek. myt.,
"den uthållige" l. "bäraren", en titan, son af
Iapetos och Klymene. Enligt Homeros är A. en
hafsgud, som "känner hafvets alla djup och stöder (eller
vaktar) de höga pelare, som hålla jorden och
himmelen från hvarandra". Enligt Hesiodos måste han,
till straff därför att han i titankampen stred mot
Olympens gudar, bära himlahvalfvet med sitt hufvud
och sina outtröttliga händer. Den yngre sagan
berättar, att han var en konung i Afrika, som af
Perseus med Medusahufvudets hjälp förvandlades till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
