Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomiska instrument - Astronomiska koordinater - Astronomiska observationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Astronomiska fotometrar äro
konstruerade enligt två olika grundprinciper. Hos den ena
gruppen försvagar man genom polarisation ljuset från
en jämförelsestjärna, hvarvid polarisationsplanets
vridning är ett mått på förändringen i ljusstyrka. Som
jämförelsestjärna kan man använda en konstgjord
stjärna, såsom vid Zöllners fotometer, eller
också jämför man alla stjärnor med en viss verklig
stjärna, polstjärnan på norra hemisfären, Octantis på
den södra. Så är fallet vid Pickerings
meridianfotometer. – Den andra principen för
fotometrar är att stjärnans ljus bringas till utsläckning,
därigenom att en absorberande kil skjutes framför.
Ju starkare stjärnan är, dess större måste det
absorberande ämnets tjocklek vara, för att stjärnan skall
helt slockna, dess längre måste alltså kilen skjutas
in. Enligt denna princip är kilfotometern
konstruerad.
De förnämsta astronomiska
spektralapparaterna äro spektrografen, objektivprismat,
Zöllners okularspektroskop samt diffraktionsgittret.
Spektrografen är i hufvudsak konstruerad på
samma sätt som ett spektroskop (se d. o.). Den
användes för fotografering af stjärnspektra och
anbringas därför på en fotografisk refraktor. –
Objektivprismat kan användas både till den
optiska och den fotografiska tuben. Det är ett prisma
med liten brytande vinkel, hvilket sättes framför
objektivet och bör vara så stort, att det helt och
hållet täcker detta. Vill man genom optiska tubens
okular studera ett spektrum, som är framställdt
genom objektivprisma, måste okularet förses med en
cylinderlins, enär spektret eljes blir trådsmalt. –
Zöllners okularspektroskop är ett litet
prisma, som anbringas mellan okularet och ögat.
Äfven här användes en cylinderlins. –
Diffraktionsgitterna bestå af en planspegel af hvit
spegelmetall, på hvilken med diamant äro uppdragna
fina parallella linjer på ytterst ringa afstånd från
hvarandra. De användas hufvudsakligen för
undersökningar öfver solspektrum.
Till astrofysikaliska instrument kunna också
räknas bländglas och helioskop. Bländglas
(afbländare) är en apparat, som man vid
solobservationer använder för att försvaga solljusets
glans. Den förste, som begagnade sig af bländglas,
var en af Galileis samtida, Scheiner, hvilken mellan
objektiv och okular å den galileiska kikaren insköt
ett färgadt planglas. Numera anbringas bländglaset
vanligen utanför okularet. Man använder med mer
eller mindre fördel olika färger. Bäst äro
sammansatta färger, t. ex. gröngult. Man har för afbländning
med fördel användt äfven en färgad vätskelösning
innesluten i en liten glastrumma med plana
parallella bottnar, äfven blott och bart en alunlösning.
– Då det gäller att utföra observationer på solytan,
använder man numera såsom afbländare ett
instrument benämndt helioskop, hvilket grundar sig
därpå, att ljuset genom successiv reflexion under
en bestämd vinkel från tvenne speglar genom
polarisation försvagas och detta i olika grad, i den mån
speglarna afvika från ett inbördes parallellt läge,
vid hvilket ljuset icke försvagas. Genom vridning af
den ena spegeln är man sålunda i stånd att
godtyckligt moderera solbildens ljus, hvilket vid
användning af denna apparat bibehåller sin naturliga
färg.
A. N–r.
Astronomiska koordinater (Astronomisk
ort), en stjärnas läge (ort) på himmelssfären. För
en fullständig bestämning af en stjärnas ort fordras
tvenne koordinater, hvilka båda äro delar af
storcirklar. Till hvarje koordinatsystem hör en i ett
visst grundplan belägen storcirkel och en punkt på
denna såsom utgångspunkt. Man tänker sig nu en
storcirkel, lagd genom den stjärna, hvars ort skall
angifvas, vinkelrätt mot grundplanet. Stjärnans
första koordinat ligger i grundplanets storcirkel och
är bågen från utgångspunkten till storcirkeln genom
stjärnan; den andra ligger i den sistnämnda
storcirkeln och är bågen från grundplanet till stjärnan.
Man använder inom astronomien fyra
koordinatsystem :
α. Grundplan: horisonten; utgångspunkt:
sydpunkten. Koordinater: asimut och höjd. Asimuten
räknas från sydpunkten åt väster.
β. Grundplan: ekvatorn; utgångspunkt:
sydpunkten. Koordinater: timvinkel och deklination.
Timvinkeln räknas från sydpunkten åt väster och
uttryckes i timmar, min. och sek., mera sällan i
grader, min. och sek. Ett helt hvarf är, angifvet i
tid, 24 timmar, i båge 360°. För att reducera till
timmar från grader har man alltså att dividera
med 15.
γ. Grundplan: ekvatorn; utgångspunkt:
vårdagjämningspunkten. Koordinater: rektascension
(ascensio recta) cch deklination. Rektascension räknas från
vårdagjämningspunkten i motsatt riktning mot
timvinkeln och anges liksom denna merendels i tid.
Dessa koordinater erbjuda den fördelen framför det
förra systemets, att de ej ändra sig på grund af
himmelssfärens dagliga rörelse. I stjärnkataloger är
orten angifven efter detta system.
δ. Grundplan: ekliptikan; utgångspunkt:
vårdagjämningspunkten. Koordinater: längd och bredd.
Längden eller longituden räknas i direkt led såsom
rektascensionen och bredden eller latituden positiv åt
norra hemisfären.
I stället för de här angifna koordinaterna i den
mot grundplanet vinkelräta storcirkeln anges ofta
deras komplement, hvarvid deklinationens
komplement kallas poldistans, höjdens zenitdistans.
Utom dessa absoluta koordinater användas också
relativa koordinater i förhållande till en bekant stjärna
såsom utgångspunkt. Två system äro i bruk. Det
ena, rektascensions- och deklinationsdifferenser, är
definieradt genom namnet. Det andra, distans och
positionsvinkel, bestämmes på det sätt, att man lägger
en storcirkelbåge genom de båda stjärnorna.
Distansen är då bågen mellan dem, positionsvinkeln är
vinkeln mellan denna storcirkelbåge och en
deklinationscirkel, lagd antingen genom utgångspunkten eller
genom distansens midtpunkt, hvarvid vinkeln räknas
från 0° tll 360° från deklinationscirkelns åt polen
belägna del i motsatt riktning mot visarna på ett
ur, positiv led. Vid bestämning af en himlakropps
verkliga läge i rymden kommer till de ofvannämnda
sfäriska koordinaterna dessutom dess afstånd vare sig
från jorden eller solen. Detta afstånd benämnes
radie eller radiusvektor.
A. N-r.
Astronomiska observationer. Med sådana åsyftas
närmast att bestämma himlakropparnas läge på den
skenbara himlasfären vid gifna tider. Genom att
sedan med hvarandra jämföra de för olika tider
bestämda lägena eller orterna vinner man kännedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
