Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Assyrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storhetstid. Den s. k. synkronistiska historien, ett
annat värdefullt historiskt dokument af bränd lera
från samma bibliotek, redogör för diplomatiska
fördrag och förhållanden mellan A. och Babylonien
1450–783 f. Kr. Såväl konstnärliga framställningar
som lertaflor i tusental och af olikartadt innehåll
gifva dessutom en mångsidigt belyst framställning
af det assyriska folkets hela yttre och inre lif.
A:s historiska utveckling kan sålunda, tack vare
dessa källor, i sina hufvuddrag följas och uppvisas.
Det förhandenvarande materialet berättigar oss att
uppdela den assyriska historien i fem skeden:
1. Den babyloniska kolonien och de äldste kände
härskarna i Assur, omkr. 2200(?)–1600 f. Kr.
2. Konungadömet Assyrien såsom rivalstat till
Babylonien, omkr. 1600–1100 f. Kr. 3. Assyriens
öfvermakt, omkr. 1100–900 f. Kr., eller från och
med Tukulti-apal-Esarra (Tiglatpileser) I. 4.
Assyrien utvecklas till världsmakt, 885–745 f. Kr., eller
från och med Assurnasirpal III. 5. Assyrien på
höjden af sin makt, 745–606 f. Kr., eller från
Tukulti-apal-Esarra (Tiglatpileser) III till Ninives fall.
Allt tyder på, att A. från början varit en
babylonisk koloni med den gamla staden Assur till
medelpunkt. När och hvarför en sådan utvandring egt
rum, veta vi ej säkert. Det är möjligt att det
babyloniska välståndet under Hammurabis tid på detta
sätt sökt nya fält för babylonisk handel och odling,
men lika möjligt är, att förtryck och tillbakagång
i Babylonien under det senare elamitiska herraväldet
förorsakat en utvandring. De äldste till namnet
kände assyriske furstarna regerade omkr. 1800 f.
Kr., men dessa äro helt säkert icke att räkna såsom
de förste. De bära ännu icke konungatiteln, utan
nämna sig isakku, sannolikt liktydigt med det
babyloniska patesi, en titel, som utmärker ett
afhängighetsförhållande till en annan makt, i detta fall utan
tvifvel Babylonien. Den äldste kände härskaren är
sålunda Isme-Dagan, nämnd af sin son och
efterföljare Samsi-Adad (Ramman) I, som byggde ett
tempel i Assur. Efter ett uppehåll följa Igur-Kapkapu
och dennes son Samsi-Adad (Ramman) II, hvilken
efterlämnat en kortare inskrift, samt ytterligare ett
furstepar, Hallu och Irisum. Omkr. 1700 f. Kr. spåra [**]
vi en Bel-kapkapu samt en af Assur-ahu-iddin nämnd
furste Bel-bani, som skulle varit den förste med titeln
konung.
För de följande 200 åren ligger ännu en
ogenomtränglig slöja öfver A:s historia, men då denna
lyfter sig omkr. 1450 f. Kr., har A. utvecklat sig
till ett själfständigt konungadöme och uppträder
såsom en rivalmakt till moderlandet. Den assyriske
konungen Assur-bel-nisisu (omkr. 1450) och
Karain-das i Babylonien komma till uppgörelse rörande
gränserna mellan de båda makterna. En långvarig och
bitter kamp om herraväldet, visserligen afbruten af
överenskommelser, vänskaps- och släktförbindelser,
pågår sedan mellan de bägge rikena, och därunder
måste den gamla kulturstaten mer och mer vika för
det nya krigiska dotterväldet. Detta ständigt
växlande tillstånd af fred och krig fortfor under
Puzur-Assur (omkr. 1420), Assur-nadin-ahe (omkr. 1380),
Assur-uballit (omkr. 1370), Bel-nirari (omkr. 1350),
Pudi-ilu och hans son Adad-nirari I (omkr. 1345)
samt Sulman-asarid (Salmaneser) I (omkr. 1330),
tills Tukulti-Ninib (Adar) omkr. 1290 gjorde sig
till herre öfver Babylon. Han rubbade dock icke
den babyloniska dynastien, utan den babyloniske
konungen fortfor att regera, men såsom lydkonung
under A. Denna maktställning i Babylonien förmådde
dock den assyriske konungen icke uppehålla mera än
7 år, hvarefter den gamla kampen med växlande
krigslycka fortgick under Assur-nasir-apal I (omkr.
1280), Assur-narara, Nabu-daian, Bel-kudur-usur
(omkr. 1240), Ninib-apal-Esarra (omkr. 1235),
Assur-dan (omkr. 1210), Mutakkil-Nusku (omkr. 1150)
och Assur-res-isi (omkr. 1140).
Med Tukulti-apal-Esarra (Tiglatpileser) I, omkr.
1120–10 f. Kr., inbryter ett nytt skede i den
assyriska historien, i det att öfvermakten gentemot
moderlandet kan anses oomtvistlig. På fyra i
Kalat-Shergat-Assur funna åttasidiga lerprismor, dock med
samma innehåll, har denne kraftige konung utförligt
redogjort för sina bedrifter. Stor krigare, betvingade
han de närgränsande folken, i norr ända upp till
Vansjön, i väster till Syrien. I Babylonien intog
och höll han de förnämsta städerna. Med tillhjälp
af de ofantliga rikedomar, som hans segerrika
fälttåg inbringade, egnade han sig med samma kraft
äfven åt fredliga värf, i det han byggde och
ombyggde tempel, palats och kanaler samt för öfrigt
sökte stärka sitt rike och förbättra sitt folks
ställning. Efter Tukulti-apal-Esarra saknas utförligare
historiska uppgifter för en tidrymd af omkr. 200
år. Sannolikt sjönk A:s makt under de följande
konungarna. Dessa, hvilka vi känna endast till
namnet, voro Assur-bel-kala (omkr. 1090), Samasi-Adad II
(omkr. 1080), Assur-nasir-apal II (omkr. 1050),
Erba-Adad, Assur-nadin-ahe och efter ett afbrott
Assur-erbi, Tukulti-apal-Esarra (Tiglatpileser) II
(omkr. 950), Assur-dan II (omkr. 930),
Adad-nirari II (911–891) och Tukulti-Ninib (Adar) II
(890–885).
I Assur-nasir-apal III (884–860) uppträder en
af A:s störste konungar, grundläggaren af landets
världsherravälde. Hans utförliga årsberättelser,
inhuggna på tempelväggarna i det af honom till
hufvudstad upphöjda Kalah, omtala huru han med
järnhård hand kufvade folken ända till Medelhafvets
kust. Likaså skildras, omständligt hans storartade
byggnader, i synnerhet i Kalah. Hans regering
utmärkes såsom en blomstringstid i kulturellt
hänseende, särskildt på konstens område. Hans son
Sulman-asarid (Salmaneser) II (859–825) fortsatte sin
faders eröfringar i väster, och till honom betalte
både Ahab och Jehu i Samaria tribut. Babylonien
gjorde han till lydstat. De följande konungarna,
Samsi-Adad III (824–812), Adad-nirari III (811–783),
Sulman-asarid (Salmaneser) III (782–773) och Assur-dan
III (772–755), synas icke hafva varit
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
