Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Askes - Askesta - Asket - Asketik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som för en asketisk lifsuppgift afsöndra sig från
världen. Samfunds- eller klosteraskesen består i
gemensam öfning till själföfvervinnelse i anslutning
till de tre munklöftena, fattigdom, kyskhet och
lydnad. Askesens hufvudtyper äro skapade inom de
hedniska religionerna och hafva mångenstädes
utvecklats till ett öfverdrifvet själfplågeri, hvilket hos
aztekerna och orientens folk, särskildt indierna, haft
sina mest fanatiske utöfvare. Den bramanska
själfbestraffningens ideala mått stegrades ända till
själfförbränning, "sittandet mellan fem eldar", till att
gå barfota på glödande kol, att hålla upp armen,
tills den förlamades, att begrafva sig själf i en
myrstack, att gå i skor med järntaggar, så att hvarje
steg måste efterlämna blodspår, jämte andra former,
där eftersträfvandet af en virtuosmässig teknik och
bländande konststycken trädde i stället för askesens
sedliga uppgift. Från occidentens, i synnerhet
Greklands, skaplynne tyckes askesen visserligen vara skild,
men äfven i Grekland utbildades särskildt hos
nypytagoreer och nyplatoniker en etik, enligt hvilken
andens befrielse från det materiella var medlet för
föreningen med Gud. Den nypytagoreiska dualismen
afspeglas på judiskt område i esseernas asketiska
lifsuppfattning. Vid sitt framträdande möttes
kristendomen såväl af deras återhållsamhetsbud som af den
inom fariseismen detaljeradt utbildade fast-askesen.
Kristendomen med sin universella och positivt sedliga
tendens höll sig likväl fri både från dualistisk
världssöndring och från ytligt fariseisk gärningslära. Ande
och materia, själ och kropp äro såsom skapade af
Gud goda och rena i och för sig. Först genom
synden i människans vilja och själ har det onda
befäst sitt välde i världen, och en söndringens lag
försätter köttet och anden i inbördes disharmoni (jfr
Gal. 5,17). Denna upphäfves principiellt genom
nyfödelsen. Men för att det nya lifvet skall tillväxa
i kraft och helgelse kräfves asketisk öfning, d. v. s.
ett sådant kristligt sedligt handlande, som stärker
andens herravälde och gör sinnligheten eller
människans naturliga krafter och utrustning till organ
och medel för en helig vilja. Kristi evangelium
framställer ingen yttre asketisk lag. De försakelsens
bud Kristus stundom med nästan paradoxal hårdhet
uppställer äro endast medel för själfhängifvenhetens
ande, aldrig som inom buddaismen själfändamål.
Han kräfver viljans disciplinering, kroppens och
affekternas behärskning, men ej tillintetgörelse.
Askesen tillmötesgår den form af lif, där kärleken
till den lefvande Kristus är omedelbart bestämmande,
och de asketiska uppgifternas härledande från detta
Gudsförhållande är det nya och för den kristna
askesen utmärkande. I denna anda måste man ock
förstå urkristendomens asketiska öfningar i
afhållsamhet, frivillig fattigdom m. m. Skarpast uttryckas
dessa hos Paulus, t. ex. Rom. 13: 14, 1 Kor. 9: 24–27,
Gal. 5: 24, Kol. 3: 5.
Men den höga, äkta evangeliska föreningen af
andlig frihet och ödmjuk själfunderkastelse kunde
endast under den första kärlekens tid till fullo
upprätthållas. Genom en redan från efterapostolisk tid
märkbar evangeliets hellenisering vidgades klyftan
mellan det himmelska och det värdsligt besmittade
till en dualism, hvars mest extrema uttryck visserligen
af kyrkan betecknades som gnostisk och manikeisk
m. m. villfarelse, men som icke var utan återverkan
på kyrkans eget fromhetslif. Den asketiska
afhållsamheten reglerades i bestämda yttre former, och tidigt
begynte iakttagandet af dessa att uppskattas som
förtjänstfulla verk. Kristendomen blef en ny lag,
som uppfylldes genom iakttagande af virginitet, fasta,
världsflykt och fattigdom och som skönast
fullkomnades i martyriet. Med det rättsliga erkännandet af
en katolsk kyrka upphörde dennas negativa ställning
till den rådande världsordningen, men trots ingåendet
i världen förmådde kyrkan ej afvinna förhållandet
till densamma en etisk värdering i positiv riktning.
Världsflyktens ideal fortfor, och i munkväsendet såsom
ett särskildt asketiskt stånd utbildades askesen såväl
teoretiskt som praktiskt. Genom botdisciplinen med
dess godtgörelse för synderna underordnades
lekmännen under en yttre askes, och till den högre
fullkomlighet, som blott för munkar och präster var
möjlig att uppnå, tjänade askesens salighetsbringande
"merit" som trappsteg.
Den bundet supranaturalistiska anda och etiska
dualism, hvarunder medeltiden fullföljde sina
fromhetsideal, fick inom den protestantiska kyrkan vika för
en friare lifsuppfattning. Inför reformationens
grundtanke, att saligheten vinnes genom rättfärdiggörelsen
af tron allena, blottade sig medeltidens asketiska
fordringar såsom människobud, och den grundval,
på hvilken munkväsendet hvilade, upplöstes. Askesen
begränsades åter till ett helgelsen tjänande medel,
och dess sedlighetsvärde bestämdes efter den anda,
hvari den utfördes. De själfgjorda yttre
späkningsformerna åsidosattes för det medvetandet, att Guds
faderliga fostran tillför hvarje människa de
tillräckliga medlen för hennes helgelse (jfr Augsb. bek.
XXVI). Dessa medel äro individuellt olika, och enär
vi icke besitta erforderlig själfkännedom för deras
utväljande, blir den protestantiska askesens
hufvuduppgift en tålig underkastelse under af Gud pålagda
lidanden och den själföfvervinnelse, som sätter
människan i stånd att fritt förfoga öfver sina krafter
och gåfvor för att med dessa fylla sin plats i Gudsriket.
Inom de protestantiska riktningar, där helgelsen och
det lagiska momentet företrädesvis betonas, förefinnes
i regeln en bestämd tendens att återupptaga yttre
asketiska former. Så är förhållandet inom pietismen och
likaså inom den reformerta konfessionen med dess skarpa
betoning af motsatsen mellan världen och de utvalde.
Se Mayer, "Die christliche askese, ihr wesen und
ihre historische entfaltung" (1894), O. Zöckler,
"Askese und mönchtum", I–II (1897), samt
vetenskapliga framställningar af den kristliga etiken af
Rothe, Dorner, Martensen, Harless, v. Öttingen,
Frank, Luthardt, Köstlin m. fl.
J. Hdr.
Askesta, sågverk i Söderala socken, Gäfleborgs
län, vid Ålsjön samt vid sjön och järnvägsstationen
Marman. Sågverket eges af Sandarne aktiebolag,
hvars aktiekapital uppgår till 5,000,000 kr. och
hvars styrelse har sitt säte i Stockholm.
Tillverkningen här och vid Sandarne hyfleri och
stafverk, hvilket eges af samma bolag, uppgick 1902 till
omkr. 95,000 kbm. plank och bräder, 2,700 kbm.
stäfver samt 337,409 hl. träkol, med ett sammanlagdt
värde af omkr. 2,520,000 kr. Vid de nämnda verken
drifvas 12 ramar och 3 hyfvelmaskiner samt
sysselsättas 620 arbetare.
K. K.–Å.
Asket (jfr Askes), botgörare.
Asketik (jfr Askes), läran om askesen, läran
om de medel, genom hvilka man öfvar sig i dygden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
