Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
geografi kunde anses fastställda. De viktigaste
forskningsresor, som sedan gjorts, äro följande:
1. Ryska A. Ryssen F. v. Wrangel kartlade
(1821–23) Sibiriens nordöstra kust. Tysken Ermann
jämte norrmännen Due och C. Hansteen reste 1828
–30 i norra Ural och västra Sibirien till Irkutsk,
hvarpå Ermann fortsatte till Kamtsjatka. Genom
denna resa uppvisades, att Uralbergen gå ända fram
till Ishafvet, hvarjämte höjdmätningar samt
meteorologiska och jordmagnetiska observationer gjordes och
Kamtsjatkas vulkaner undersöktes. A. Humboldt
företog 1829 en resa i västra Sibirien, hvilken
föranledde hans berömda verk "L’Asie centrale", som
sökte lämna en öfversikt af Central-Asiens byggnad.
A. R. v. Middendorff gjorde 1842–45 vidsträckta
resor i allra nordligaste A., från Taimyr till
Amur-landet. Bland andra resande märkas Schrenk,
Helmersen, Bunge (1826–31), F. Schmidt,
Maximovitz, Klaproth och Schieffner samt Nordenskiöld
och Palander, hvilka voro de förste och hittills de
ende, som seglat utefter hela norra A:s kust (1878
–79). I visst sammanhang med denna expedition
står den förolyckade Jeannette-expeditionen under de
Long (1879–81), i Ishafvet norr om östra A.
Ryssarna Bunge och Toll hafva 1882–97 vetenskapligt
genomforskat nedre Lena och Jana samt Ny-sibiriska
öarna. Den senare började 1901 en ny forskningsresa
i dessa arktiska trakter. Bland forskare i Kaukasus
och ryska Armenien märkas tyskarna Abich och
Radde (mellan åren 1864–1903) och M. Wagner
(1842–43), många ryssar samt engelsmännen
Whymper (1861–65) och Douglas Freshfield, som bestigit
Kaukasus’ högsta och vildaste delar. Sedan ryssarna
1865 eröfrat Tasjkent och 1873 Chiva, har Turan
grundligt genomforskats, bl. a. af den stora
Amu-darja-expeditionen 1874 under ledning af Stoljetov,
af Lupandin, Bykov, Romanovski, Ruksov och Regel.
Det viktigaste forskningsföretaget här var den s. k.
Samara-expeditionen (1879–80) i södra
Turkestan. Mycket verksam för utforskningar af ryska A.
har den väst-sibiriska sektionen af kejs. geogr.
sällskapet i Petersburg varit.
2. Sydvästra A. Sedan Niebuhrs resor fäst
uppmärksamheten vid dessa trakter, hafva de, mer än
någon annan del af A., varit föremål för europeiska
forskningar. Burckhardt (1808–12) kom ända till
Mekka, Kieperth gjorde mångåriga forskningar i
Mindre A:s historiska geografi, Kotschy företog
många resor till Mindre A. och Cypern, och framför
andra gjorde Tsjitsjasjev (1847–58) i geologiskt
och botaniskt afseende Mindre A. kändt för Europa.
Genom järnvägsbyggandet och senare årtiondens
många resor har landet ytterligare utforskats både
geografiskt och arkeologiskt. Äfven Mesopotamien
har varit föremål för både geografers och arkeologers
forskningar; till de förre höra Czernik (1872–73),
till de senare Botta och Layard (1843–48) samt
H. Rawlinson, hvilken såsom medlem af den
persisk-turkiska gränskommissionen 1848–53 äfven spred
ljus öfver de geografiska förhållandena i dessa nejder,
och Sachau (1879–80) m. fl. Om resande i Arabien
se Arabien, sp. 1271. För studier i Syrien
och Palestina hafva flera Palestinaföreningar verkat,
och äfven enskilda personer hafva där anställt
undersökningar, bl. a. Tristam, Luynes, Lortet, Fraas
(1875), Diener (1885) och Nothnagel. De iranska
länderna blefvo närmare kända genom Polak,
Vambéry, som äfven reste i Turan, Schindler, Chanikov
(1858), Bogdanowitj, Rawlinson, Pottinger, Hughes,
Mac Gregor, Curzon o. a.
3. Främre Indien har under det engelska väldets
tid noga genomforskats. Bland pioniärerna i detta
arbete märkas Turner, som 1783 gick genom Bhutan
och öfversteg Himalaya, Webb, som 1808 fann Ganges’
källor, och Fraser, som 1814 uppsökte Jumnas
källor. Moorcroft bereste 1812–20 gränsområdet
till Central-A., Kasjmir, Ladak samt Indus och
Sutlejs källtrakter. J. Hookers resa till Sikkim
(1849) var af stort botaniskt intresse. Att nämna är
vidare Godwin Austen (1860–63), som kartlade
västra Himalaya och delar af Central-A., Drews
och Lejean, som bereste Kasjmir, samt flera punditer
(se d. o.), som forskat i Sikkim och Syd-Tibet.
4. Bortre Indien blef i sina inre delar senare
kändt än den västra halfön. 1826 eröfrade
engelsmännen en del af Burma, hvilket gaf anledning till
att Crawford som engelskt sändebud afgick till
dåvarande hufvudstaden Ava samt senare (1830–37)
trängde fram till Laos land och Siarn. Den förste,
som gick öfver halfön (från v. till ö.) var tysken A.
Bastian (1861–63). På Malakka hafva Woods,
Bastian, Maclay (1871–75), Cameron, Ridley,
Clifford o. a. rest. Franska upptäcktsresande hafva i
synnerhet verkat i de delar af Indien, som lyda
under Frankrike. Bland dem märkas Dupuis (1863
–73), de Lagrée och Garnier (1866–68) samt
Dutreuil de Rhins. Siam blef närmare kändt genom
Crawford och Richardson (1830–37); i nyare tid
hafva där rest Rallegoix, Bowring, Bastian, Bock
(1883), Colquhoun m. fl.
5. Kina. Äfven under 1800-talet hafva jesuiter
bidragit till att utvidga kännedomen om Kina, bl. a.
Huc och Gabet (1844–46) samt A. David (1862
–74). Det är dock egentligen först sedan Kina
genom krig med England och Frankrike tvungits att
mottaga utlänningar, som forskningsarbetet tagit
starkare fart. Missionärer, konsuler, europeiska
tulltjänstemän jämte vetenskapliga forskningsresande
hafva deltagit däri. I främsta rummet märkas
geologerna F. von Richthofen (1868–72) och Pumpelly
(1863–64), vidare Blakiston (1861), Williamson
(1864), Colborne Baber (1875–78), Gill (1877) och
Hosie (1882–84). Engelsmannen A. R. Margary
var den förste, som uppför Jang-tse-kiang kom ända
till Jyn-nan och vidare till Bhamo i Burma (1875);
samma väg följde Széchényi (1877–80). Af senare
resor i Kina är den expedition viktigast, som 1895
afsändes af handelskammaren i Lyon och som 1897
återkom till Europa. Mandsjuriet och Korea hafva
mindre besökts af forskningsresande. Det förra
landets flora studerade Bunge och Maximovicz, dess
geografi Williamson, Fritsche (1873), James (1880)
och Younghusband (1886). Sedan Korea genom
japanskt ingripande 1876 öppnats, hafva flere resor
gjorts där, bl. a. af tysken Gottsche (1886).
6. Central-asien var vid 1800-talets början mycket
litet kändt och förblef så ända till slutet af
1860-talet. Af resande före denna tid märkas Wood (1838)
i södra Pamir, bröderna Schlagintweit, som 1856
från Indien nådde Karakoram och Kven-lun. Johnson
(1865) till Chotan, Hayward och Shaw (1868–70)
till Jarkand och Kasjgar. Två engelska beskickningar
till Jakub beg i Kasjgar (1870 och 1873–74)
utvidgade betydligt kännedomen om dessa trakter, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
