Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vulkaner varit i verksamhet så sent som under 19:e
årh. Så är ock förhållandet med vulkanön Barren
Island öster om Andamanerna i Bengaliska viken.
Välbekant är den i sundet mellan Sumatra och Java
belägna vulkanön Krakatau, hvars utbrott 1883 var
så våldsamt, att verkningarna däraf läto sig förnimma
öfver hela jorden. – Slamvulkaner, ur hvilka vid
utbrotten slam, stenar och vatten, stundom därjämte
brännbar gas och petroleum, uppkastas eller
utströmma, finnas på öar vid kusten af Burma, vid
kusten väster om Indus’ mynning samt vid Kaspiska
hafvet, såväl i trakten af Baku på detta hafs västra
sida som inom det motsatta kustområdet. –
Petroleum förekommer vid Baku och andra platser mellan
Kaspiska och Svarta hafven samt norr om Rangoon
i trakten af Irawadi på Östra indiska halfön. Guld
vinnes i Sibirien samt på ett par ställen å Östra
indiska halfön. Platina förekommer i Ural,
såväl primärt, i serpentinberg, som sekundärt,
i grus och sand. Som tennförekomster äro
särskildt öarna Bangka och Billiton öster om
Sumatra anmärkningsvärda. Malmen vinnes där ur
sand- och grusaflagringar, likaså å Malakkahalfön.
Af ädelstenar förekomma diamanter i Indien (hvars
viktigaste diamantdistrikt är beläget vid Panna i
Bundelkhand), rubiner och safirer i Öfre Burma,
Siam, Ceylon, Central-Asien och Ural, smaragder i
Ural, akvamariner i Ostindien och östra Sibirien. Om
A:s geologi se H. Berghaus, "Physikal. atlas"
(3:e uppl. 1892. kartorna 4, 5 och 11), E. Kayser,
"Geol. formationskunde" (1891), och R. D. Oldham,
"Geology of India" (i Geol. survey of India,
1893).
E. E.
Klimat. A. kan lämpligen delas i fyra stora
klimatprovinser. – 1. Väst-Asien till Pamir och
till och med Väst-Turkestan hör till
Medelhafs-bäckenets subtropiska klimatområde. Det har blott
två årstider, den torra och den våta; den förra räcker
från april till oktober, då nästan öfverallt regn
fullständigt saknas, luften är torr och klar och värmen
stiger till en ovanlig höjd. Vid Bagdad kan sanden
då upphettas till 78° och lufttemperaturen i skuggan
till 55°. I platåländerna är utstrålningen emellertid
så stark, att temperaturskillnaden mellan dag och
natt är utomordentlig. Likaledes äro vintrarna
mycket kalla: i Mindre Asiens inre kan under
januari temperaturen sjunka till - 20°, hvaremot
sommartemperaturen når 30–36°. I allmänhet är
antalet regndagar äfvensom nederbördens mängd
ringa, i Baku 241 mm., i Merv 191 mm., i Aden
37 mm. Endast två områden äro rikt försedda
därmed, nämligen södra stranden af Svarta hafvet, från
Trabezon till Kaukasus, och Kaspiska hafvets södra
strand; och i dessa bälten faller nederbörden äfven
under årets alla månader, om än mest under vintern.
I Batum är nederbördsmängden 2,370 mm., i
Lenkoran vid Kaspiska hafvet 1,310 mm. I västra A.
infaller skördetiden i maj; under sommaren torkar
allting bort, och först i oktober–november, då
västliga vindar börja blåsa, komma åter nederbörd och
grönska. I Jerusalem är antalet nederbördsdagar
40–50, men årsnederbörden ovanligt hög, 647 mm.
– 2. Nord-Asien har ett mycket enhetligt klimat,
utmärkt genom högt barometerstånd och mycket låg
temperatur under vintern samt mycket lågt
barometerstånd och jämförelsevis hög temperatur under
sommaren. Längst i norr, på tundran, är marken
året om frusen långt ned i djupet; på sommaren
tinar väl ytan, men ännu i Jakutsk (62° n. br.) blott
till 1–2 m. Medeltemperaturen är där i januari
- 42,9, i juli + 18,8, per år - 11,1. Än värre
är vinterkölden i Verchojansk i Janadalen (67°
34’ n. br.), där medeltemperaturen i januari är
- 51,2 och där man iakttagit - 69,8°, medan juli
uppvisar en medeltemperatur af + 15°. Man kallar
detta område för köldpolen, enär dess
vintertemperatur är den lägsta, som observerats på jorden.
Men äfven i sydligare trakter har Sibirien mycket
kalla vintrar. Irkutsk, som ligger 10 grader
sydligare än Jakutsk och ungefär på Berlins bredd, har
i medeltal i januari - 20,8°, i juli + 18,4, per år
- 0,4°. Ungefär samma gradtal visa Barnaul
(53° 20’) och Tobolsk (58° 15’). Äfven den
östsibiriska kusten har ett hårdt klimat, t. ex.
Ochotsk (59° 30’) i januari - 23,7, i augusti + 13,3,
alltså en differens på 37°, hvilket man ej skulle
vänta vid kusten. Nederbörden är ringa och aftager
mot öster (i Tobolsk 460 mm., i Barnaul 230 mm.).
Den faller mest på sommaren (juli), då hafsvindar
blåsa, hvaremot vintern mest är utan moln, i följd
af de förhärskande landvindarna, samt därför torr
med litet snö. Mest egendomliga för detta område
äro de våldsamma snöstormar (buraner), som ofta
blåsa, åtföljda af ett sinnesförvirrande dån. De få
dock sitt mesta snömaterial genom att slita upp
snön från marken. – 3. Central-Asien har
naturligen ett starkt utprägladt kontinentalt klimat.
Motsatsen mellan den kalla vintern och den jämförelsevis
varma sommaren skarpes genom den torra, molnfria
luften, som är en följd af de höga kantbergen och
den starka afdunstningen. Från hvilket håll än
vinden kommer, stå gränsbergen i vägen och mottaga
nederbörden på sina yttersidor. På våren blåsa i
Mongoliets lägre liggande platåländer och i
Öst-Turkestan nordöstvindar, som fylla luften med sand
i så täta massor, att solen fördunklas. Under denna
tid är luften allra torrast. Nederbörden är ytterst
ringa, i Kasjgar 132 mm. I Jarkent är
medeltemperaturen i januari - 4,5, i juli + 26°, per år 13,3°;
de högsta observerade extremerna hafva varit - 20°
och + 39,5°. Urga har i januari - 26,7°, i juli
+ 17,7, per år - 2,5°. – 4. Södra och Östra Asiens
monsunområde omfattar hela kustområdet, d. v. s.
utanför de Centrala kantbergen, från Arabiska
hafvet till Amurlandet och Sachalin. Dess klimat
bestämmes af monsunerna (se d. o.), hvilka, då de
under vinterhalfåret blåsa från land till haf, medföra
en torr årstid, men under sommarhalfåret, då de
från de kringliggande hafven blåsa in mot land,
åstadkomma en riklig nederbörd, som jämte den då
rådande värmen gör detta område till ett af
jordklotets allra fruktbaraste. Därför har den tropiska
delen af monsunbältet, särskildt Ceylon, Sumatra och
Java, att uppvisa den yppigaste och artrikaste flora,
som man känner, och äfven i de utomtropiska
skogarna, särskildt i Japan, åstadkommer monsunen
en form- och artrikedom, som eljes icke förekommer
på denna bredd. Nordvästra Indien, Rajputana och
Indus-området, hör dock ej hit; dess klimat bär
västasiatisk prägel. I det öfriga Indien urskiljer, man
tre årstider: den tempererade från oktober till slutet
af februari, den heta från mars till juni och den
våta från juni till oktober, då sydvästmonsunen har
sin fulla utveckling och bergen mottaga strömmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
