Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
floder hade en gång hvar sin mynning och utföllo
i en vik, som gick långt norr om Bagdad och var
gränsen mellan Afrika och Asien, innan
Röda-hafssänkan uppstått. Genom deras aflagringar har en
stor del af viken förvandlats till land och floderna
närmare sitt utlopp förenats till en, Sjatt-el-Arab.
Eufrat bildas af ofvannämnda två källfloder, Kara-su
och Murad-su, af hvilka den förra, ehuru mindre,
anses som den egentliga hufvudfloden och upprinner
på 2,000 m. höjd n. ö. om Erzerum. Eufrat har i
början sydvästlig riktning, som om den ämnade sig
till Medelhafvet, från hvilket den vid Bir är på
blott 145 km. afstånd. Dittills har dess lopp varit
våldsamt, med omkr. 300 fall, men redan vid Bir
är dess yta blott 340 m. ö. h., och den börjar nu att
flyta så lugnt, att den blir segelbar. Efter att först
ha fortsatt åt s., böjer den sig mot s. ö., upptagande
från vänster Chabur och med stränderna på långa
sträckor upptagna af sumptrakter och "laguner",
och sammanflyter slutligen vid Korna med Tigris.
Äfven denna flod upprinner med två källfloder, den
ena n. om Diarbekr, den andra s. om Van. Den
är snabbare än Eufrat (Tigris betyder "pil"), flyter
i sitt öfre lopp genom basalt, sedan genom kalk,
men kommer norr om Mosul in i sin alluviala bädd
och blir segelbar n. om Bagdad vid Tekrit; dock
befares den ända från Diarbekr med flottor (af
gethudar). Då floderna mötas, har Eufrat en längd
af 2,600 km., Tigris af 1,850 km. På de från dessa
floder dragna kanalerna beror landets fruktbarhet,
ty utan konstgjord bevattning går ej åkerbruk i
dessa nejder. "Hela södra Mesopotamien är", säger
en resande, "blott träsk och öknar: de odlade
sträckorna gå som smala band utefter floder och kanaler".
Där ej bevattning eller afdikning göres, blir odlingen
omöjlig. I äldre tider var därför mycket bättre
sörjdt än nu, då 2/3 af landet äro ödemark. –
Syrien och Palestina. Kuststräckan vid
Medelhafvets innersta del, från Alexandrette-(Iskanderun-)
viken till Sues-näset, har en längd af 650 km., och
hela det område, som räknas till Syrien-Palestina, är
omkr. 300,000 kvkm., alltså mindre än Norge. Det
är en platå (tafelland), som i det högre Palestina
och östra Jordanlandet har en höjd af 500–600 m.
och som i norra delen har berg af mycket större
höjd. Sitt utmärkande drag får landet genom den
märkvärdiga grafsänka, som i meridional riktning
genomlöper det från 36° till 29°, d. v. s. från
Balukgöl, n. om Antiokia till Akaba-viken. Genom
denna sänka delas landet i ett östligt och ett västligt
tafelland. På båda sidor om sänkan reser sig landet
brant, och detta ökas genom att berg uppträda
alldeles på kanterna. Uti själfva sänkan finnas floder
och sjöar. Mot norr flyter Orontes l. Nahr-el-Asi,
som uti Antiokia-viken når hafvet och som där är
en viktig infartsväg till Asien (Antiokia–Haleb–
Eufrat). Väster om Nahr-el-Asi ligger Djebel
Ansareje, som i s. begränsas af en dal, som är en
annan hufvudväg från kusten till det inre
(Tarabulos [Tripoli]–Horus–Eufrat). Söder om nämnda
dal vidtager Libanon och östligare, därmed
parallellt, Antilibanon, åtskilda genom Celesyrien
("Hål-Syrien"). Båda bergen äro horstar, d. v. s.
kvarstående stycken af en gammal yta, som för öfrigt på
sidorna sänkt sig. I midten har Libanon en 60 km.
lång platå, norr om hvilken dess högsta topp,
Dahr-el-Chodib (3,067 m.), ligger, blott 15 km. från
kusten. Bergets hela längd är 150 km., dess bredd
30 km., passhöjden i medeltal 1,900 m. Berget är
snötäckt och väl bevattnadt af bäckar, som bildas
där snön smälter, och som möjliggöra en intensiv
odling. Det är vid insidan af berget, som Orontes
börjar, flytande mot norr; från samma trakt går
Leontes (Nahr-el-Litani) åt s. och framtränger s.
om berget till hafvet. Antilibanon kulminerar i s.
i massivet Djebel-esj-Sjech l. Stora Hermon (2,760
m.). Den viktigaste passvägen följer floden Barada,
som flyter åt ö. och sinar ut i Damaskus’ härliga oas.
Äfven s. om Hermon kan man lätt från ö. nå
Celesyrien. Då dessutom Leontes-dalen härifrån leder till
hafvet, förklaras uppkomsten af de många
handelsstäderna på denna del af kusten (Tyros, Sidon,
Beirut). Söder om dessa båda berg vidtager
Palestina, hvarest sänkan, som där kallas el Ghor,
genomflytes af Jordan, som börjar på södra sidan af Stora
Hermon. Redan i sitt öfre lopp skär den sig djupt
ned i dalen och genomflyter sjön Bahrat-el-Hule
(Merom), som ligger 2 m. ö. h. Söder därom, i en
smal klyfta på 17 km. längd, sänker sig floden
210 m. till sjön Genesaret (Tiberias), hvars yta
ligger 208 m. under hafsytan och som är
omgifven af berg, hvilka blott på några ställen lämna
rum för slätten. Då Jordan lämnar sjön, kommer
den ned i en dalslätt, 7–16 km. bred, 110 km.
lång, som når till Döda hafvet (394 m. under
hafsytan). Under detta lopp gör den otaliga vindlar
och mottar en mängd, mest periodiska tillflöden.
Dalen omgifves af kala, sönderslitna klippväggar,
som i medeltal nå 600 m. öfver dess botten. I
denna djupa spricka, som i allmänhet är mycket
fruktbar, men föga tillgänglig, är temperaturen
odrägligt varm och luften kvaf samt vegetationen
rik på rörväxter och tamarinder. Döda hafvet,
Bahr Lut (76 km. långt, 3,5–16 km. bredt), är
genom halfön el Lisan deladt i två bäcken, det
norra, större, med ett medeldjup af 300 m. (max.
399 m.), det södra, mindre (med ett max.-djup af
3,5 m.). Det mottar äfven Kidron. Söder om hafvet
fortsätter el Ghor under namn af Vadi-el-Araba,
men dess botten höjer sig så, att vattendelaren mot
Röda hafvet har en höjd af 204 m. ö. h. På andra
sidan denna leder dalen till Akaba-viken. Väster om
denna och Vadi-el-Araba ligger Sinai-halfön, som
uppstått genom möte af de båda grafsänkor, som
bildat Röda hafvet och el Ghor. Blott den sydligaste
delen af halfön är bergig; den väldiga bergstocken
Sinai når i Djebel Katherin 2,602 m. Öster om
Jordan utbreder sig Syriska öknen till Eufrat, där
stäpp och ökenmarker omväxla (oftast förekommer
dock sand eller sten, och ogenomträngligheten
förklarar, hvarför landet aldrig varit eröfradt).
Mångenstädes är marken täckt af vulkaniska stentäcken.
Störst af dessa eruptivberg är Djebel Hauran
(1,839 m.), ö. om Genesarets sjö; strax väster om
detta bergland går karavanvägen från Damaskus till
Mekka. Landet väster om Jordan har sin största
höjd i en från n. till s. löpande rygg närmast
Jordandalen och sluttar sålunda brantare till el Ghor än
till Medelhafvet. N. v. om Genesaret ligger dess
högsta topp, Djebel Djermak (1,200 m.); s. därom
sänker sig landet och öfvergår på linjen Akka–
Genesaret till ett täckt land af kullar och än sydligare
till den fruktbara Jesreels slätt. I det förra området
ligger bl. a. Tabor (560 m.), i det senare Lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
