Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artaxerxes - Artaxias - Artedi, Peter - Arte et Marte - Artefakt - Artell - Artemas. Se Artemon - Artemia - Artemidoros - Artemis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Egypten, som omkr. 65 år varit själfständigt, samt
Fenicien. I båda dessa länder rasade han med
gränslös grymhet; i Egypten lät han hånfullt slakta
Apis och anrätta honom till föda. A. blef förgiftad
af sin fältherre Bagoas. Äfven det nypersiska rikets
konungar kallas Artaxerxes, nypers. Ardasjir
(se Persien).
(H. Sgn.)
Artaxias, den förste konungen i Stor-Armenien
(omkr. 190–165 f. Kr.). Se Armenien.
Artedi, Peter, zoolog, grundläggaren af
nutidens vetenskap om fiskarna, f. 22 febr. 1705 i
Anundsjö i Ångermanland, kom 1716 till Härnösands
skola och 1724 till Uppsala universitet. Hans första
bestämmelse var att studera filosofi och teologi, men
snart drogos hans studier åt naturalhistorien. Då
Linné 1728 kom från Lund till Uppsala, knöts mellan
A. och honom en innerlig vänskap. Genom bidrag
af två släktingar kom A. i tillfälle att resa till London
1734. Därifrån for han till Holland, och i Leiden
mötte han Linné, som af Seba, en rik apotekare i
Amsterdam, fått i uppdrag att beskrifva dennes
stora fisksamling. Linné öfverflyttade uppdraget på
A., som arbetade därmed en tid, tills han 27 sept.
1735 drunknade i en af Amsterdams kanaler. Linné
utgaf hans arbeten 1738.
F. A. S.*
Arte et Marte (lat.), genom fredliga och krigiska
idrotter (inskrift öfver svenska Riddarhusets port).
Artefakt (af lat. ars, konst, och facere, göra),
artificiell, konstgjord; konstprodukt.
Artell l. Artel [ryskt uttal: artjel], namn på en
mängd ryska kooperativa sammanslutningar för
produktion eller konsumtion. De egentliga artellen
tillhöra en primitiv kulturståndpunkt och härstamma från
den äldre medeltiden, men den kooperativa rörelsen i
det öfriga Europa har framkallat nybildningar, som
dock vanligen ej slagit väl ut.
E. Hkr.
Artemas. Se Artemon.
Artemia, zool., ett släkte bladfotingar (se d. o.).
Artemidoros (grek. Αρτεμιδορος, lat.
Artemidorus). 1. A. från Efesos, geograf, resande, lefde
omkr. 100 f. Kr. Sina sjöresor i Medelhafvet och
Röda hafvet beskref han i ett äfven af Strabon och
Plinius nyttjadt arbete, Periplus l. Geografumena
i 11 böcker, hvaraf blott fragment bevarats. – 2.
A. Daldianos (efter sin moders födelseort Daldis
i Lydien) från Efesos, filosof och naturforskare i
Rom omkr. midten af 2:a årh. Han skref ett arbete,
Oneirokritika (drömtydningar), som innehåller
värdefulla upplysningar om de gamles seder och
föreställningssätt.
Artemis (grek. Αρτεμις), grek. myt., det
allmänna namnet på mångudinnan i hennes växlande
gestalter. Motsvarar romarnas Diana. A. är
dotter af Zeus och Leto och tvillingsyster till Apollon.
Hennes födelseort låg i Ortygia, ”Vaktellandet”,
ett sagoland, uppkalladt efter den fruktsamma
och för sin moderliga omvårdnad bekanta vakteln,
som hvarje vår i stora skaror häckade på Greklands
öar och kuster. Sedermera ansågs Delos vara
detsamma som detta Ortygia, fastän också andra orter
gjorde anspråk på detta namn. Likasom Apollon
eger A. pil och båge, som hon brukar mot gudarnas
fiender eller i deras tjänst; sålunda falla Tityos och
niobiderna för Apollons och Artemis’ pilar. A. var
såsom brodern en dödsbringande gudom, och en
kvinnas plötsliga, smärtfria död tillskrefs henne. I
förening med moder och broder dyrkades A. på
Delos, i Delfi m. fl. viktigare säten för
Apollonkulten.
I förhållande till naturlifvet är A. den
nattliga himmelens och det nattliga
ljusets gudinna, som bär icke allenast pilen och
bågen utan ock facklan, samt det fria
naturlifvets gudinna, som hägnar lifvet i den fria
naturen, på berg och i dal, i skog och på mark.
Den rika växtligheten står i skuld till henne, ty
hon skänker den svalkande natt- och morgon-luften
och den uppfriskande daggen. A. är hela
djurvärldens gudinna, som, omgifven af nymfer, än
jagar, än dansar och leker, samlar blommor eller
badar i skogens källor. Hinden ansågs för hennes
käraste djur; dock voro äfven geten och bocken,
vildsvinet och björninnan helgade åt A.
I förhållande till människolifvet är A.
sädesfältens samt jägare- och
herdelifvets gudinna. På grund af månens inflytande på
hafvet är hon skeppsfartens, vidare är hon
barnförlossningens och barnavårdens
samt slutligen den stränga kyskhetens gudinna.
Såsom sådan framstår hon i synnerhet i sagan om
Hippolytos. Från dessa skilda synpunkter dyrkades
hon öfver större och mindre delar af Grekland.
Så långt den egentliga hellenska Artemis. Andra
kulter af mångudinnan funnos, hvilka dels voro
mindre utvecklade, dels starkt uppblandade med
utländska bruk. Viktigast bland dessa kulter äro de,
i hvilka gudinnan förekommer under namnen A.
Orthia, A. Britomartis och Den efesiska A.
A. Orthia dyrkades i Sparta. På hennes altare
piskades gossar blodiga – en kvarlefva från
människooffrens tid. Dit hör sagan om Ifigeneia, som skulle
offras på Artemis’ altare, men af gudinnan
räddades till ett aflägset land. – A. Britomartis
l. Diktynna tillhörde Kreta, Lakonien, Fokis
m. fl. st. Denna A. liknade i de flesta afseenden den
vanliga hellenska. – Den s. k. efesiska
Artemis, hvars dyrkan hade sin medelpunkt i Efesos,
är en rent asiatisk gudom, som för de asiatiske
grekerna med tiden sammansmälte med den hellenska A.
Hon var en gudinna för den allnärande naturen,
såsom den enligt folktron från himmelen nedfallna
gudabildens många bröst utvisade. Hennes dyrkan
uppbars af ett talrikt prästerskap och utmärkte sig
för en utomordentlig prakt.
Af mindre betydenhet voro A. Koloene, som
stod i nära samband med lydernas nationella minnen,
och den persiska A. l. Anâhita, en i
Persien, Baktrien, Medien, Armenien, Kappadocien och
vid Pontos dyrkad himmelens och det därifrån kommande
befruktande vattnets gudinna.
V. K.
Bilder. Den hellenska A. framställdes som den
kyska jungfrun, än med bågen och kogret,
jägarinnans attribut, än med facklan eller facklorna såsom
den nattliga himmelens gudinna, alltid hög och
ståtlig samt vanligen omgifven af nymfer eller åtföljd
af en hind. I den äldre konsten afbildades hon med
fylligare, kraftigare kroppsbyggnad och fotsid dräkt
(så den i Pompeji funna, som man förr orätt trodde
arkaistiska – d. v. s. afsiktligt ålderdomlig verkande
– Artemis-statyen i Neapels museum, som i själfva
verket torde vara kopia efter en i 5:e årh. f. Kr.
arbetad guld- och elfenbensbild, – arkaistisk är
däremot en A. i Münchens pinakotek). Senare
mästare, t. ex. Praxiteles, framställde henne mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
