Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arsenik-ätare - Arsenillo - Arsenit - Arsenius, Johan Georg - Arsenius, Karl Georg - Arsenopyrit - Arsin. Se Arsenik - Arsinoe - Arsinoe - Arsinotherium - Arsis - Arsissa palus - Arsjin - Ars longa, vita brevis. Se Ars. - d'Arsonval, Arsene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arsenik utöfva ett i vissa riktningar höjande inflytande
på organens näringstillstånd – en verkan, hvaraf
man ju ock vid åtskilliga sjukdoms- och
svaghetstillstånd hos människor gjort och gör ett ganska
vidsträckt bruk. I vissa alptrakter, t. ex. i Steiermark,
finnas personer, hvilka småningom vant sig
vid att förtära allt större doser arseniksyrlighet, och
erfarenheten därstädes har lärt, att denna ”arsenik-ätning”
gifver godt hull, blomstrande utseende och
ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas
mindre mödosamma. Man börjar där vid 20 års ålder
intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds
storlek, och dosen stegras sedan småningom
upp till 40 centigram och kanske ännu mer.
Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana,
endast med största svårighet bortläggas och måste
sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär
emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut
arsenikförgiftning på grund af dosens alltför hastiga
stegring.
O. T. S. (C. G. S.)
Arsenillo [arseni’ljå], sp., miner., ett från Peru
i handeln kommande pulvriseradt kopparmineral, som
användes till strösand.
P. T. C.*
Arsenit (Arsenikblomma), miner., mjöligt
beslag på förvittrande arsenikkis. Förekommer vid
Andreasberg. Kemisk sammansättning As2 O3 =
arseniksyrlighet (hvit arsenik). Vid rostning af
arsenikhaltiga metaller bildar arseniten sublimerade
kristaller af oktaederform. Jfr Arsenik.
A. Hng.
Arsenius. 1. Johan Georg A., hästmålare,
f. 4 febr. 1818 på Klämmestorp i Västergötland,
blef student i Uppsala 1837, ingick s. å. som sergeant
vid Lifregementets husarkår och avancerade till
öfverstelöjtnant 1868 samt tog afsked ur krigstjänsten
1878. 1877–88 var han t. f. stallmästare vid
Uppsala universitet. 1849 blef han Wahlboms
lärjunge och företog 1852–53 en resa till Paris, där
han studerade H. Vernets taflor och arbetade i
Höckerts ateljé. Själf militär och sportsman, har
han nästan uteslutande gjort kavalleri- och den finare
rid- eller kör-hästen till föremål för sina målningar.
Denne har han framställt än i dramatiska ögonblick,
såsom vid eldsvådor, vid ankomsten af ett lokomotiv,
på täflingsbanan (t. ex. En kasserad nummerhäst),
än i lugnare scener från lägret och fältmanövern,
ofta med en komisk anstrykning, än, och måhända
helst, som porträtt med eller utan ryttare. Död i
Uppsala 30 maj 1903.
Upk.*
2. Karl Georg A., den förres son,
djurmålare, f. 8 juli 1855 på Marks egendom, nära
Örebro. Sedan han 1875 aflagt studentexamen, var
han 1875–80 elev vid konstakademien, hvarefter
han fortsatte sina studier i Paris å Jean Paul
Laurens’ ateljé. Hade hemma försökt sig som hästmålare
(Aftonvattning i husarlägret), utställde på
parissalongen 1883 Reservhästen, som inväntar omnibusen
i en backe. Den följdes af den stora målningen
Bygata i morgonsol (1884), Hemfärd från
kapplöpningen vid Longchamps (1885), Min hund (1887,
Göteborgs museum), Scen på hästbacken vid Uppsala
disting, Boulevard d’Enfer, ett litet porträtt af konung
Oscar II till häst (1895), många stämningar från
franska landsbygden, häst- och hundporträtt i olja
och akvarell samt talrika teckningar till franska
sporttidningar. Både som djurmålare och som sporttecknare
är A. högt ansedd i Frankrike, där han sedan 1886
är bosatt i Chantilly. Han har äfven uppträdt som
skulptör med några goda hundstudier (Demandez
pardon à ce maître 1885, m. fl.).
G–g N.
Arsenopyrit, miner., detsamma som arsenikkis.
Arsin, kem. Se Arsenik.
Arsinoe, i forntiden namn på flera städer i
Egypten, uppkallade efter dottern till Ptolemaios
Lagi. Den förnämsta af dem, vid sjön Moeris, [ligatur oe]
kallades af grekerna Krokodilopolis; nu heter den
Medinet-el-Fajum. Omgifningarna kring det
forna A. hafva i de arkeologiska gräfningarnas
historia spelat en ofantligt stor roll. Här hafva bl. a.
de dyrbara Fajum-papyrerna uppdagats, hvilka
beredt såväl egyptologien som den grekiska
fornkunskapen betydande öfverraskningar.
(K. P.)
Arsinoe (grek. Άρσινόη, egyptiska prinsessor af
ptolemaiernas ätt. Märkligast var dottern
till Ptolemaios I Lagi och dennes halfsyster Berenike. Hon
förmäldes först med konung Lysimachos i Tracien.
Efter dennes död, sedan hennes två söner blifvit
mördade i moderns armar af hennes halfbror,
Ptolemaios Keraunos, förvisades hon till Samothrake, men
flydde därifrån till Egypten och blef förmäld med
sin halfbror Ptolemaios II Filadelfos. Med denne
hade hon sonen Ptolemaios III Euergetes, som blef
faderns efterträdare. – En annan A. var syster
till den namnkunniga Kleopatra och blef på dennas
befallning mördad.
Arsinotherium, paleont., ett fossilt däggdjur,
funnet i eocen-aflagringar vid Fajum i Egypten. Det
hör till elefantdjuren, men företer en egendomlig
utbildning af horn å skallen. Måhända är den i
Nord-Amerika funna utdöda Dinoceros detta djurs närmaste
släkting.
L–e.
Arsis (grek.), ”höjning”. 1. Metr. Beteckning
för den starka eller betonade delen af en versfot,
i motsats mot tesis, ”sänkning”, hvilken term
användes om den svaga eller obetonade. Denna
användning af termerna arsis och tesis, hvilken först
infördes af den engelske filologen Bentley (1662–1742),
är emellertid alldeles motsatt den, som
förekommer hos antikens metriske skriftställare. Hos dem
afse nämligen dessa ord icke röstens ”höjning” eller
”sänkning” vid reciterandet af en vers, utan närmast
det därvid brukliga sättet att markera takten genom
stampning eller slag. Arsis betyder således fotens
eller handens upplyftande vid den svaga taktdelen,
tesis deras nedsättande eller nedslående vid den
starka. I öfverensstämmelse därmed kom sedan arsis
att såväl i metriken som i musiken beteckna själfva
den svaga taktdelen, likasom tesis den starka. På sista
tiden har man i den vetenskapliga metriken börjat
återgå till detta äldre, riktigare språkbruk. – 2.
Mus. Upptakt.
A. M. A.
Arsissa palus, i forntiden namn på sjön Van.
Arsjin (”aln”), ryskt längdmått = 16 versjok =
1/3 sasjen (famn) = 0,7112 m.; en benämning på
den persiska ”konungs-alnen” (zer-sjahi) = 1,04 m.;
benämning på den turkiska längdenheten (äfven
kallad arsyn och pik) = 0,686 m.
Ars longa, vita brevis (lat.). Se Ars.
d’Arsonval [darsåva’ll], Arsène, fransk fysiolog,
f. 1851, blef 1876 med. doktor, 1882 föreståndare
för biologisk-fysiska laboratoriet vid Collège de
France i Paris och 1894 professor i experimentell
medicin därstädes. S. å. blef han ledamot af franska
vetenskapsakademien. A. har konstruerat sinnrika
apparater (bl. a. aperiodiska galvanometrar, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
