Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armerad betong - Armerad bjälke - Armeria. Se Plumbaginaceae - Armering - Armes parlantes - Armételegrafchef - Armfelt, Karl Gustaf - Armfelt, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uti en bärande betongkonstruktion järnstänger
inläggas i massan för att öka dess styrka för böjning.
Åtskilliga system med olika användning af järnet
hafva utarbetats och fått namn efter sina uppfinnare,
såsom system Hennebique, Melan, Ransome m. fl.,
hvilka på senare år fått allt större användning inom
byggnadstekniken. Ursprung till och förebild för
olika konstruktioner på detta område kan system
Monier anses vara, vid hvilket föremålet i fråga
tillverkas af cementbruk med järninlägg i dragsidan
för erhållande af större böjningshållfasthet.
P. Ax. L.
Armerad bjälke, bjälke, hvars styrka mot böjning
förstorats därigenom att på dess undersida ett
spännverk blifvit insatt.
P. Ax. L.
Armeria Willd., bot. Se Plumbaginaceæ.
Armering (jfr Armera). 1. Krigsv. Allt hvad
en fästning eller ett krigsfartyg behöfver till sin
utrustning. – 2. (Armatur, Magnetisk
armering), fys. Den beklädnad af mjukt järn, med
hvilken man förser naturliga magneters pol-ytor för
att öka deras verkan. Armaturen bildar den armerade
magnetens poler. För att förminska såväl naturliga
som artificiella magneters förlust af magnetism
förenas de båda polerna medelst ett mjukt järnstycke,
ankaret (se d. o.), som äfven räknas till armaturen.
Armatur kallas äfven den rörliga delen i
dynamomaskiner och elektriska kraftmaskiner.
S. A–s.
Armes parlantes [arm parlã’t], fr., "talande
vapen", her. Se Vapen.
Armételegrafchef, chefen för fälttelegrafstaben
vid arméns högkvarter. Han lyder under generalstabschefen.
L. W:son M.
Armfelt, svensk och finsk adlig och friherrlig ätt,
härstammande från en jämtländsk bondesläkt.
Stamfadern adlades 1648; en gren af ätten blef friherrlig
1731, och båda grenarna blefvo sedan introducerade
på finska riddarhuset. I Sverige utdog den adliga
grenen 1868; den friherrliga finnes ännu. I Finland
fortlefver den adliga grenen, och den friherrliga
blef 1812 greflig.
1. Karl Gustaf A. (skref sig Armfeldt),
general, f. 1666 i Ingermanland. Vid sjutton års
ålder inträdde han i krigstjänst som korporal vid
Nylands kavalleri. 1685 begaf han sig till Frankrike
för att praktiskt studera krigaryrket och
kvarstannade i detta land tolf år, hvarunder han tjänade
sig upp från simpel soldat till kapten. Han deltog
med heder i en mängd drabbningar och belägringar
samt ådagalade vid flerfaldiga tillfällen oförskräckt
mod och kallblodighet. Vid det stora nordiska krigets
utbrott anställdes A. 1701 som generaladjutant vid
finska armén. Som sådan och sedan som öfverste
för Nylands infanteri deltog han verksamt i det på
olyckor och motgångar rika kriget, hvarunder finska
armén småningom trängdes tillbaka och slutligen
måste helt och hållet utrymma landet. A. hade
måhända kunnat gifva kriget en annan vändning,
i fall han tidigare fått sig anförtrodd högsta
ledningen af krigsoperationerna. Men då han först
1713, efter den olycklige Lybeckers återkallande,
blef utnämnd till öfverbefälhafvare, hade hela södra
delen af landet redan fallit i ryssarnas händer.
Likväl försökte A., ehuru utan framgång, i det
längsta att hindra de fientliga härarnas vidare
framträngande mot norr. Så kämpade han hjältemodigt
vid Pälkäne 1713 och levererade 1714 det afgörande
slaget vid Napo by i Storkyro socken, hvilket
måhända skulle hafva ändats med seger för de finska
vapnen, i fall rytteriet under De la Barre på ett
verksammare sätt understödt fotfolkets kraftiga anfall.
Efter Finlands utrymmande kommenderade A. den
härafdelning, som skulle göra en diversion mot
Trondhjem (1718) samtidigt med Karl XII:s infall
i södra Norge. Företaget misslyckades dock dels till
följd af de norske böndernas tappra motstånd, dels
ock till följd af brist på lifsmedel och af otjänliga
temperaturförhållanden. Efter Karls död fick A.
befallning att genast återvända till Sverige. Detta
återtåg fick en olycklig utgång. Under den 8 mil
långa vägen öfver fjällen öfverraskades hären af ett
häftigt yrväder med ty åtföljande bister köld, hvilket
varade i tre dagar, hvarunder människor och djur
fröso ihjäl eller begrofvos under snömassorna. 600
man funno döden och 200 blefvo för sitt återstående
lif lytta. Efter freden 1721 flyttade A. tillbaka
till Finland, upphöjdes i friherrligt stånd 1731 och
blef 1735 general af infanteriet och chef för trupperna
i Finland. Han dog på sin gård Isnäs i Pernå socken
i östra Nyland 1736. Om A:s norska fälttåg jfr
J. A. Lagermark, "Armfeldts tåg emot Trondhjem
1718" (i Hist. tidskr., bd 9, 1889), och F.
Schenström, "Armfeltska karolinernas sista tåg" (1890).
För medel samlade genom allmän subskription restes
1892 på toppen af Dufeds skans ett 10 m. högt
granitminnesmärke till erinring af de tappre
karoliner, som satte lifvet till på A:s expedition.
S.*
2. Karl Gustaf A. (skref sig Armfeldt),
den föregåendes son, friherre, militär, medlem af
Anjalaförbundet, f. 14 juli 1724, deltog som
underofficer och fänrik vid Nylands infanteri i kriget
1741–42, var 1745–51 och 1753–55 i fransk
krigstjänst samt kämpade 1757–59 med i pommerska
kriget. 1780 utnämndes han till chef för
ofvannämnda regemente samt 1787 till landshöfding i
Nylands och Tavastehus län och generalmajor. Vid
krigsutbrottet 1788 fick A. befälet öfver de finska
trupper, som i maj uppställdes vid Kymmene älf,
och sedan Gustaf III själf i juli kommit öfver till
Finland, ställdes A. i spetsen för en af de två
kårer, som skulle angripa Fredrikshamn. Med sin
4,000 man starka afdelning hade A. ryckt fram
ända till Hussula, endast omkr. 4 km. från
Fredrikshamn, då de med kriget missnöjde officerarna inom
kåren lyckades öfvertala honom att förmå konungen
till återtåg (4 aug.). Den militära och politiska
situationen syntes A. dåmera så dyster, att han
inlade ansökan om afsked, som beviljades 7 aug.,
hvarefter A. dock. kvarstannade vid armén utan
befäl. Den enda möjligheten till fäderneslandets
och arméns räddning tycktes honom vara fred och
riksdags sammankallande. Den hederlige, men svage
A. lät af kraftigare viljor förmå sig att beträda
vägar, som voro förräderiets, men som han i
medvetandet om sina egna välmenta afsikter aldrig
upphörde att betrakta såsom lojalitetens. Hans namn
syntes främst bland de 7 officerares, som
undertecknade det till kejsarinnan Katarina afsända
brefvet om fred af 9 aug. ("Liikala-noten"), och det
var han, som till konungen öfversände den i Anjala
12 aug. uppsatta "Anjalaförbundsakten" (se härom
vidare Anjala-förbundet). A:s deltagande i
dessa mått och steg var af betydelse för rörelsens
spridning, emedan han åtnjöt allmänt anseende för tro
och heder. Han dömdes af krigskollegium 1790 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
