Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arkli, fordom Archly l. Archli, urspr. benämning på ett förvaringsrum - Arklimästare. Se Arkli - Arklow, stad i irländska grefsk. Wicklow - Arko-mässing, metall. - Arkona, den mest bekanta af Rügens befästa tempelplatser - Arkont kallades den högste ämbetsmannen i vissa grekiska stater - Arkos, petrogr. - Ark-signatur, boktr. Se Ark - Arksjön, Stor-Arksjön, sjö i Åsele lappmark - Arktinos, grekisk författare från Miletos - Arktisk, belägen mot nordpolen - Arktiska expeditioner (jfr Arktisk), nordpols-expeditioner - Arktiska motströmmen, en fortsättning af Labradorströmmen (se d. o.) - Arktiska rasen. Se Hyperboréer - Arktisk fauna, de norra polarländernas djurvärld. Se Polarländer - Arktisk flora, de norra polarländernas växtvärld. Se Polarländer - Arktonnesos, det grekiska namnet på den i Marmarasjön utskjutande Artaki-halfön - Arktopiteker, zool., klo-apa. Se Primates - Arkwright, Sir Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen af ett linjeskepps understa kanondäck eller
batteri. En underofficer af lägsta graden vid svenska
örlogsflottans artilleristat kallades fordom
arklimästare.
R. P.*
Arklimästare. Se Arkli.
Arklow [a’klo], stad i irländska grefsk. Wicklow,
vid mynningen af Avocafloden. 4,172 inv. (1901).
A. är hufvudsätet för Wicklows fiske af ostron och
sill, som fångas i stor mängd på
Arklowbankarna 12–15 km. från kusten. För sitt vackra
läge i Avocadalen besökes staden mycket af turister.
Arko-mässing, metall., en art råmässing, som i
äldre tider erhölls vid mässingsframställning genom
sammansmältning af råkoppar och rostad zinkmalm
(galmeja eller zinkblände) i degel med kol. Innan
den förarbetades, måste dylik mässing renas genom
omsmältning.
G. D.
Arkona, den mest bekanta af Rügens befästa
tempelplatser, Svantevit-dyrkans medelpunkt, var
belägen längst i n. ö. på yttersta spetsen af halfön
Wittow. På tre sidor stupade kritklipporna brant
i hafvet; den fjärde var befäst genom en hög vall
med en enda portöppning. Vallen finnes ännu kvar
i ruiner och når på sina ställen mer än 20 m. i
höjd. I A. låg Svantevits rikt utsmyckade tempel
med en kolossalbild af guden; därifrån utgingo de
vendiske vikingarnas plundringståg, och 1/3 af bytet
tillföll Svantevits helgedom. A. var föremål för
upprepade anfall af danskarna, tills Valdemar den store
och Absalon (1168 l. 1169) intogo platsen och i grund
förstörde templet. A:s fall betydde kristendomens
seger på Rügen och öns förvärfvande åt Danmarks
krona. Ett 24 m. högt fyrtorn står nu på den forna
tempelplatsen.
(V. S–G.)
Arkont (grek. archon, härskare, regent) kallades
den högste ämbetsmannen i vissa grekiska stater. I
Aten skall arkontvärdigheten hafva trädt i
konungamaktens ställe efter Kodros’ död (1068 f. Kr.) och
innehafts på lifstid och såsom ärftligt ämbete inom
Kodros’ son Medons ätt. Från 752 valdes arkonterna
på tio år, och 713 fingo alla de adliga ätterna
(eupatriderna) tillträde till detta ämbete. 683
förkortades ämbetstiden till ett år, och i stället för en
arkont, såsom förut, valdes nu nio. Att denna från
den senare antiken ärfda framställning är en ohistorisk
konstruktion, är redan i och för sig påtagligt och
bestyrkes äfven genom Aristoteles’ ej längesedan
återfunna skrift om Atens statsförfattning. Säkert
har konungatiteln aldrig varit afskaffad, men väl
har dess bärare under tidernas lopp fått vidkännas
betydlig inskränkning af sin kungliga myndighet och
öfverlåta en stor del af sin befogenhet på andra
vid hans sida ställda funktionärer, till dess han
slutligen kommit att utgöra blott en medlem, och
icke ens den i rang främste, af deras kollegium.
De närmare omständigheterna vid detta förlopp äro
oss icke bekanta. Under den historiska tiden voro
arkonterna nio, och kollegiets officiella titel
åtminstone från Solons tid var "de nio arkonterna".
Under demokratiens tid var arkonternas
ämbetsmyndighet mindre af politisk än judiciell och
representativ natur. Den förste bland dem kallades
företrädesvis arkont. Han gaf sitt namn åt det löpande
året. Hos senare skriftställare kallas han därför
archon eponymos (af onoma, namn). Den andre bar
namnet basileus (konung), emedan han förestod
åtskilliga från konungatiteln oskiljaktiga religionsbruk
och såsom judiciell myndighet handlade
religionsväsendet berörande rättegångar. Den tredje kallades
polemarchos (krigsöfverste), emedan han åtminstone i
äldre tid stod i spetsen för krigsväsendet. De sex
återstående arkonterna kallades thesmothetes
(lagskipare) och hade att efter lottning leda
förhandlingarna i en mängd olikartade
rättegångsfall.
A. M. A.
Arkos, petrogr., en grå eller rödaktig, vanligen
grof sandsten, som, jämte kvartskorn och stundom
glimmerfjäll, innehåller korn af fältspat, ofta i stor
mängd. Mineralbeståndsdelarna äro således desamma
som uti gnejs och granit, och man anser äfven, att
arkosen bildats därigenom att gröfre eller finare
förvittringsgrus af dessa bergarter blifvit, på stället
eller nära intill sin ursprungliga plats, hopläkt och
sammankittadt medelst ett kvartsigt eller
kaolin-artadt bindemedel. Fältspatskornen äro stundom
mycket vittrade och hafva delvis öfvergått till hvit
kaolin, en sönderdelningsprodukt af fältspat. I
olikhet med vanlig sandsten äro arkosens
mineralbeståndsdelar ej sällan något skarpkantiga. Arkos träffas
inom flera geologiska formationer, merendels i
närheten af gnejs och granit. Den s. k.
Lugnås-kvarnstenen, från Lugnåsberget i Västergötland,
hvilken länge ansågs vara arkos, är i själfva verket
icke annat än en i hög grad vittrad röd gnejs, hvars
skikt äro nästan lodrätt stående. Ofvanpå
kvarnstenen ligga i horisontella lager först ett arkosartadt
konglomerat och därofvanpå hård sandsten, båda
tillhörande den kambriska formationen. Arkos finnes
äfven i Skåne.
E. E.
Ark-signatur, boktr. Se Ark.
Arksjön, Stor-Arksjön, sjö i Åsele
lappmark, nära Västerbottens läns sydvästra gräns. Vid
dess norra sida ligger Risbäcks kapell.
RM.
Arktinos (grek. Arktinos, lat. Arctinus),
grekisk författare från Miletos, tillhörande de s. k.
cyklikerna. A. författade fortsättningar på Iliaden,
näml. Aithiopis (om Akilles’ strider med
amasondrottningen Penthesileia och den etiopiske fursten
Memnon, Akilles’ död, vapentvisten och Aias’
själfmord) samt Iliu persis (om Trojas förstöring).
Arktisk (af grek. arktos, björn, stjärnbilden Stora
björnen, nordpolen), belägen mot nordpolen,
nordpolen tillhörande, nordpolarisk.
Arktiska expeditioner (jfr Arktisk),
nordpols-expeditioner. Se Polar-expeditioner.
Arktiska motströmmen, en fortsättning af
Labradorströmmen (se d. o.).
Arktiska rasen. Se Hyperboréer.
Arktisk fauna, de norra polarländernas djurvärld.
Se Polarländer.
Arktisk flora, de norra polarländernas växtvärld.
Se Polarländer.
Arktonnesos, det grekiska namnet på den i
Marmarasjön utskjutande Artaki-halfön.
Arktopiteker, zool., klo-apa. Se Primates.
Arkwright [a’krait], Sir Richard, engelsk
mekaniker, f. 1732 i Preston i Lancashire af fattiga
föräldrar, idkade i sina yngre år barberareyrket,
men fördes snart af sina rika mekaniska anlag in
på uppfinnarebanan. Så skall han redan som
barberare i Bolton hafva sysselsatt sig med lösningen
af det gamla problemet om ett "perpetuum mobile".
Hans mekaniska funderingar togo dock snart en
afgjordt praktisk riktning, och han uppfann en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
