Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfvejord, jur. - Arfvidsson, Anna - Arfwidsson, Nils - Arfvinge, jur. - Arfvode (Arvode; jfr Arbete), ersättning för arbete - Arfvodist, e. o. tjänsteman i åtskilliga förvaltande verk - Arföl - Arg., förkortning af argon (se d. o.) - Argali, Ovis argali, zool. - Argall, Sir Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
villkor, så ock dels jord, köpt inom bördslederna,
så framt den i säljarens hand hade egenskapen af
arfvejord, och dels egendom, som vid arfskifte
erhållits i vederlag för arfvejord, som af den döde
i lifstiden förfarits. I dessa två senare afseenden
hade dock redan genom k. förkl. 23 mars 1807 och
K. F. 6 febr. 1849 vidtagits ändringar, förebådande
institutets afveckling. K. förkl. 23 mars 1807
tillskapade därmed åtskillnaden mellan bördlöst och
bördköpt jord. Den senare var väl föremål för
bördsrätt, men dess värde räknades såsom
innehafvarens aflinge. Försök att äfven med afseende
å stadsfastighet öfverföra arfvejordsbegreppet saknades
å andra sidan icke (k. förkl. 19 aug. 1762). Den
allmänna lagen företer f. n. ej många spår af
samma begrepp; se dock G. B. 6 § 3 och Ä. B.
16 § 1. Enligt lag blir dock fast egendom,
numera visserligen utan åtskillnad mellan stad och
land, ej föremål för giftorätt, om efter äktenskapet
den ärfts, men väl om den på annat sätt tillfallit
make; jfr G. B. 10 § 2. Se Arf och Arflös.
Litt.: Winroth, "Svensk civilrätt", II (1900 och
1901), s. 75–76 och 151–155.
A. W.
Arfvidsson, Anna, spåkvinna i Stockholm på
Gustaf III:s tid. Hennes födelse- och dödsår samt
släktförhållanden äro obekanta. "Mamsell A." var
på sin tid mycket ryktbar, och det berättas, att
Gustaf III flera gånger besökte henne och att han
ur hennes mun erhöll förutsägelser om sin
våldsamma död. För sitt anseende hade hon att tacka
samtidens böjelse för mysticism och sin egen genom
spioneri högt uppdrifna kännedom om personers
lefnadsförhållanden och karaktär.
Arfwidsson, Nils, vitter författare, publicist.
f. 1802 i Göteborg, fick i det rika, bildade hemmet en
god undervisning i musik och språk. Efter att hafva
tagit kansliexamen i Uppsala ingick han i k. kansliet.
1828–30 var A. redaktör af Post- och inrikes
tidningar, tillhörde 1831–32 Aftonbladets redaktion
och inköpte 1833, i förening med sin svåger V. F.
Dalman, Dagligt allehanda. Det var hufvudsakligen
inom musik- och konstkritiken samt litteratur- och
utrikesafdelningarna, som hans penna var verksam;
hans signatur kallades skämtvis "det flammande A".
Hans makas död, 1833, afbröt hans publicistiska
verksamhet. För att förströ sig begaf han sig på resor
och sände från Italien korrespondenser till svågerns
tidning. I Nord och Söder, Strödda anteckningar
under resor emellan Avasaxa och Vesuven åren
1835–39, samlade och utgaf han sedan (1842–43)
sina reseminnen. A. utnämndes 1840 till
protokollssekreterare i k. kansliet samt tjänstgjorde i
riksarkivet från 1825 till verkets nya reglering 1853
och i generaltullstyrelsens kansli åren 1847–63.
1844–45 var A. såsom "intendent för scenen"
anställd vid k. teatern, för hvilken han redan förut
varit verksam som öfversättare (F. Halms "Griselda".
1838). Han har vidare öfversatt Zedlitz’ "Boja
och krona" (1844), Shaksperes "Köpmannen i
Venedig" (1854) och Byrons "Sardanapalus" (1864);
bearbetat för scenen Shaksperes "Hamlet" och
Schillers "Wilhelm Tell" samt författat ett historiskt
skådespel Ett år af Gustaf III:s regering (uppf. på
k. teatern 1858). Mest kändt är dock A:s namn
genom Oisians sånger (I, II, 1842–46), hvilka
han utgifvit i svensk öfversättning jämte kritisk
inledning och noter – ett arbete, för hvilket han
1847 af Svenska akademien belönades med Karl
Johans pris. Han afled i Stockholm 14 april
1880.
H. W.
Arfvinge, jur., enl. svenskt språkbruk
skyldeman, som i denna sin egenskap har rätt till
kvarlåtenskap, men i annan modern rätt, efter romerskt
föredöme, äfven testamentstagare, åt hvilken det
gifvits hela kvarlåtenskapen, viss dess andel eller
hvad som återstår, sedan först de, hvilka efter den
aflidnes efterlämnade förordnanden ega att bekomma
viss egendom eller visst belopp, njutit sådan sin rätt
till godo. Den olika begreppsbestämningen har
praktiska resultat hufvudsakligen i lagstiftningen om
arfvingars förpliktelser mot dödsboets borgenärer med
afseende å boutredningen. Delvis likställer dock här
den svenska rätten de förre s. k. universelle
testamentstagarna med arfvingar, äfven kallade
intestatarfvingar, och skiljer dem sålunda från de senare
s. k. specielle testamentstagarna. Jfr Urarfvalagen
af 18 sept. 1862 §§ 6 och 28. Se Arf, Arfsrätt
och Urarfva.
A. W.
Arfvode (Arvode; jfr Arbete), ersättning
för arbete eller uppdrag af mer eller mindre tillfällig
beskaffenhet. – Inom statsförvaltningen
är arfvode bl. a. benämningen på den betalning, som
åt vikarie (den som förrättar annans tjänst) och den,
som under vakans förrättar en tjänst, utgår med
i allmänhet de tjänstgöringspenningar, som tillhöra
tjänsten.
KBG.
Arfvodist, e. o. tjänsteman i åtskilliga förvaltande
verk, hvilken mot års- eller månadsarfvode förrättar
en del göromål.
KBG.
Arföl var en fest, som enligt de gamla sagornas
uppgifter firades, då arfvet efter den döde tillträddes.
Väl bekant är det i Ynglingasagan omtalade arföl,
som Ingjald firade. Innan han besteg faderns
högsäte, måste han tömma löftets, bägare (bragafull),
och hans löfte hade till följd småkonungarnas
utrotande, men äfven hans eget och hans ätts fall.
Seden att göra arföl bibehölls ännu under den
kristna tiden, och det omtalas, under namnen
ærve, ærvisöl och ærfdaöl, i ett par af
de svenska landskapslagarna samt i Magnus Erikssons
landslag och stadslag. Arfölet hade då ett slags
religiös prägel, därigenom att det förbands med den
själamässa, som under namnet anniversarium
(se d. o.) eller årsmot firades till den aflidnes
minne.
HS HD.
Arg., förkortning af argon (se d. o.).
Argali, Ovis argali, zool., en af de största
fårarterna (se fig. sp. 1434). Ett argali-får är så stort
som en liten ko: nära 1,12 m. högt öfver bogen och 1,93
m. långt. Hannen, som kan uppnå en vikt af 125 kg.,
har väldiga horn, ända till 1,22 m. långa, vridna i 1 1/2
vindningar. Honans horn äro betydligt mindre och
böjda i lie-form. Argali-fåret lefver i norra och
mellersta Asiens bergstrakter. Dess kött är utmärkt,
vinterpälsen användes till kläder, hornen till
hvarjehanda husgerådssaker.
F. A. S.*
Argall [a’g*l], Sir Samuel, engelsk krigare och
ämbetsman, f. 1572, d. 1626, var en af den engelska
kolonisationens grundläggare i Virginia (från 1609)
och gjorde sig känd genom bortröfvandet af
indianhöfdingen Powhatans dotter Pocahontas i syfte att
mot henne få indianernas engelska fångar utlösta.
1613 anföll han fransmännens nybyggen i Nova Scotia
och förstörde Port Royal. Som amiral i dessa farvatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
