Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aradus (Arvad), den nordligaste och tillika en af de äldsta bland Feniciens städer - Araf (arab.) betecknar inom islam en skiljemur mellan himmel och helvete - Arafat (Arafa). Se Mekka - Arafura-sjön l. Alfura-sjön (jfr Alfurer) - Arafurer (haraforer), dets. som alfurer (se d. o.) - Arago. 1. François Jean Dominique A. - Arago. 2. Jacques Etinenne Victor A. - Arago. 3. Etinenne Vincent A. - Arago. 4. Emanuel A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en mur af väldiga stenblock om 4 till 5 m. längd.
Af denna mur finnes ännu en del i behåll. Lydande
under A. voro de båda midt emot på fasta landet
belägna städerna Antaradus (nu Tortosa) och
Marathus (nu Amrit), af hvilken senare märkvärdiga
byggnadslämningar finnas kvar. På den ö, där A. fanns,
ligger nu byn Ruad, med 3,000 inv., som lefva af
fiske och sjöfart.
A’râf (arab.) betecknar inom islam en skiljemur
mellan himmel och helvete, på hvilken sådana troende,
hvilkas gärningar ej fullt förtjäna paradisets lön,
dväljas och bida domens dag. Koranens 7:e sura
(kapitel) bär titeln el-A., emedan den i v. 44–46
skildrar detta mellantillstånd, hvarom Muhammed fått
en föreställning genom orediga hörsagor om skärselden.
H. A.
Arafat (Arafa). Se Mekka.
Arafura-sjön l. Alfura-sjön (jfr
Alfurer), hafvet mellan Austral-kontinenten i s.,
Timorlaut och Aruöarna i n., Nya Guinea i n. ö.,
Torres’ sund i ö. och Timorsjön i v. Det utgör en
af förbindelselederna mellan Indiska hafvet och Stora
oceanen.
Arafurer (Haraforer), dets. som alfurer
(se d. o.).
Arago [aragå]. 1. François Jean Dominique A.,
fransk astronom, fysiker och statsman, f. 1786 i
Estagel nära Perpignan, d. 1853 i Paris, genomgick
med utmärkelse Polytekniska skolan i Paris, utnämndes
1805 till sekreterare vid "Bureau des longitudes"
samt observatoriet och sändes kort därpå att i
förening med Biot till Formentera fortsätta en
af Delambre och Méchain emellan Dunkerque och
Barcelona utförd meridianmätning för bestämmande
af normalmeterns längd. Innan A. hann afsluta detta
med många svårigheter och mödor förbundna uppdrag,
utbröt krig emellan Spanien och Frankrike. Han
blef då ansedd som spion och fängslad. Först 1809
återkom han, efter åtskilliga äfventyr och motgångar,
till sitt fädernesland. S. å. utnämndes han till
ledamot af franska vetenskapsakademien och till
professor vid Polytekniska skolan, uppsatte 1816
jämte Gay-Lussac "Annales de chimie et de physique"
samt blef 1830 direktör vid Paris-observatoriet och
s. å. ständig sekreterare i vetenskapsakademien. I
sistnämnda maktpåliggande befattning uträttade
han stora ting genom sitt nit och sin vinnande
personlighet. Mest frejdad blef A. genom
sina undersökningar om ljusets interferens och
polarisation, om den elektriska strömmens magnetiska
verkningar och om den s. k. rotationsmagnetismen,
hvars upptäckare han var. Han bidrog med många rön
till att stödja undulationsteorien (se Ljus)
samt konstruerade ett polariskop och en fotometer.
Öfver sina undersökningar skref han för lärda
tidskrifter en mängd afhandlingar. Han utgaf
äfven Astronomie populaire (1834, 2:a uppl. 1865)
och Leçons d’astronomie (1834, 5:e uppl. 1849;
"Om himmelskropparne och deras rörelse eller de
första grunderna
af astronomien populärt framställda", 1844). A:s
populära föredrag utmärka sig genom utomordentlig
klarhet. Hans Éloges öfver aflidna medlemmar
af franska vetenskapsakademien hafva genom sin
klassiska formfulländning beredt honom ett rum bland
Frankrikes utmärktaste prosatörer. Hans saml. arbeten
utgåfvos i 17 bd 1854–62 (2:a uppl. 1865 ff.; af
en svensk öfv. utkommo 6 h. 1854). – Äfven uti det
politiska lifvet spelade A. en betydande roll, 1831
blef han deputerad, slöt sig som sådan till yttersta
vänstern samt utmärkte sig som en framstående talare i
ekonomiska, tekniska och till undervisningsväsendet
hörande frågor. Efter revolutionen 1848 valdes
han till medlem af provisoriska regeringen samt
utnämndes till krigs- och sjöminister. På denna
post och som medlem af exekutivkommittén s. å. var
A. kraftigt verksam för ordningens upprätthållande. I
presidentskapsfrågan var han städse en ifrig
motståndare till Louis Napoléon och vägrade att
aflägga ed till honom efter statskuppen 1851. –
Statyer öfver A. restes i Perpignan 1879 och vid
Paris-observatoriet 1893. Biogr. af Robin (1848),
Lunel (1853) och Alex. v. Humboldt (såsom företal till
A.s saml. skr.). Jfr äfven Audiganne, "François A.,
son génie et son influence" (1857; 2:a uppl. 1869).
2. Jacques Etienne Victor A., den förres broder,
fransk skriftställare, f. 1790, deltog i Freycinets
världsomsegling åren 1817–20, sysselsatte sig
därefter med litterära arbeten och var 1835–37
styresman för teatern i Rouen. Sistnämnda år blef
han blind, hvilket dock ej hindrade honom från att
skrifva och företaga längre resor. Bland hans arbeten
må nämnas Promenade autour du monde (1822),
Souvenirs d’un aveugle (1838, 3:e uppl.
1843; "Minnen af en blind, eller romantiserad resa
kring jorden", 4 bd, 1844) och Une vie agitée
(1853). A. skref äfven vådeviller m. m. Han dog i
Brasilien 1855
3. Etienne Vincent A., de föregåendes broder,
fransk teaterförfattare och politiker, f. 1802,
skref 1822–47, mestadels i samarbete med andra, ett
hundratal vådeviller, melodramer och lustspel,
som på sin tid rönte framgång. Hans bästa pjäs
anses vara den 1847 på Théâtre français gifna rimmade
komedien Les aristocraties. 1829–40 var A. styresman
för Vaudevilleteatern, efter hvars brand han nödgades
göra konkurs; sin skuldsumma, 1/4 mill. fr., afbetalte
han till 1872. – A. var äfven verksam som journalist
i radikal anda. Han stred på barrikaderna både 1830
och 1848. Under sistnämnda revolutionsår var han
chef för postverket och införde då frimärken samt
en enhetlig portotariff. Sedermera inkallades han
i nationalförsamlingen. Delaktig i upproret 13
juni 1849, flydde han till Belgien, uppehöll
sig sedermera i England, Holland, Schweiz och Turin,
men benådades 1859 och återvände till Paris. Han utgaf
1862 en roman om kriget i Vendée, Les bleus et les
blancs, samt skref en mängd dikter. Efter kejsardömets
störtande, 1870, utnämndes han af provisoriska
regeringen till mär i Paris, men afgick efter
oroligheterna 31 okt., liksom han äfven afstod från
den plats han 1871 erhöll i nationalförsamlingen.
Han blef 1878 arkivarie vid École des beaux-arts och
1879 direktör för Luxembourg-museet. Död 1892.
4. Emanuel A., den förstnämndes son, fransk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
