Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apostoliska konstitutioner (lat. constitutiones apostolicæ) - Apostoliska kyrkoordingen - Apostoliska män, apostlarnas lärjungar och medhjälpare - Apostoliska stolen, den påfliga regeringen. Jfr Apostolat - Apostolisk församling - Apostolisk konung - Apostolisk kyrka, benämning på den kristna kyrkan i 1:a årh. - Apostolisk succession (lat. successio apostolica) - Apostoliskt symbolum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i 8 böcker, hvilken liksom de apostoliska kanones
uppger sig vara ett från apostlarna härstammande arf,
som genom biskop Klemens af Rom öfverlämnats till
kyrkan. Beståndsdelarna i denna kyrkoordning äro
af en syrisk präst, vanligen benämnd Pseudo-Klemens,
under tiden 350–400 samarbetade ur källor, som själfva
beteckna sig som apostoliska. Konstitutionernas sex
första böcker leda sitt ursprung från den syriska
"Didaskalia", som i sin ordning är en från Serbien
eller Palestina understucken apostolisk kyrkoordning
från 3:e årh., sjunde bokens första hälft parafraserar
"De tolf apostlarnas lära", och åttonde boken
lånar till väsentliga delar sitt innehåll ur den
egyptiska kyrkoordningen, som är en öfverarbetning
af den, som Hippolytos gaf sin församling i Rom
omkr. 220. Vissa inre kriterier låta förmoda, att
konstitutionerna upprättats såsom kyrkoförfattning
inom någon apollinaristisk krets. Deras värde sattes
där så högt, att de från samma krets utgångna kanones
uppräkna konstitutionerna liksom Klemensbrefven bland
den heliga skrifts "ärevördiga och heliga böcker". Det
trullanska konsiliet i Konstantinopel 962 erkände
väl konstitutionernas apostoliska härstamning,
men förkastade dem som af kättare interpolerade;
hvarför de aldrig som helhet införlifvats med
någon kyrkorättslig samling. Västerlandet kände
dem först under reformationstiden, då de hastigt
förvärfvade ett anseende, som dock bröts därmed
att de icke af Baronius och Bellarmin upptogos som
äkta. Blott inom anglikanska kyrkan hafva de senare
rönt en hög uppskattning. Främst i anseende står
den mycket använda 8:e boken, som bl. a. innehåller
den klementinska liturgien och i öfrigt ett antal
liturgiska anvisningar för invigning till kyrkliga
tjänster, firandet af fester jämte en framställning
af karismernas betydelse. Konstitutionerna äro
utgifna bl. a. af G. Ültzen (1853). Se F. X. Funk,
"Die apostolischen konstitutionen" (1891).
J. HDR.
Apostoliska kyrkoordningen, en af J. U. Bickell
införd benämning på en pseudo-apostolisk eller
pseudo-petrinsk skrift från slutet af 3:e årh.,
hvilken utger sig för att vara en af apostlarna vid en
gemensam sammankomst utarbetad kyrklig ordning. Hvarje
stycke af dess förordningar lägges i munnen på någon
särskild apostel, oftast Petrus. Skriften består
dels af sederegler eller beskrifningar öfver lifvets
väg, hvilka äro lånade ur "De 12 apostlarnas lära"
och Barnabasbrefvet, dels af rättsbestämmelser,
hvilka afspegla flerstädes gällande rättspraxis
under den närmast efterapostoliska tiden. Dess
affattningsort är troligen Egypten, och den har
där vunnit erkännande som helig rättsurkund. Se
Funk, "Kirchengeschichtl. abhandlungen
und untersuchungen" II (1899).
J. HDR.
Apostoliska män, apostlarnas lärjungar och
medhjälpare, synnerligen de, som ej efterlämnat några
skrifter.
Apostoliska stolen, den påfliga regeringen. Jfr
Apostolat.
Apostolisk församling, ett hedersnamn på de
af apostlarna själfva omedelbart grundlagda
kristna församlingarna, såsom de i Jerusalem,
Rom, Antiokia, Efesos och Korint. Dessa
församlingar tillerkändes i de första kristna
århundradena en särskildt auktoritativ ställning.
J. HDR.
Apostolisk konung, en titel, som påfven Sylvester
II år 1000 förlänade Ungerns förste kristne konung,
den helige Stefan. I nyare tid har påfven Klemens
XIII år 1758 för det österrikisk-ungerska kungahuset
förnyat denna hederstitel.
J. HDR.
Apostolisk kyrka, benämning på den kristna kyrkan
i 1:a årh., medan den ännu stod under apostlarnas
och deras lärjungars ledning. Äfven den katolska
kyrkan kallar sig med detta namn, och likaså den
irvingianska, som både i lära och författning sträfvar
att återupplifva fornkyrkans gestalt.
J. HDR.
Apostolisk succession (lat. successio apostolica),
"apostolisk följd". Den katolska kyrkan uppställer den
fordran på giltigheten af en prästvigning, att den i
oafbruten ordningsföljd leder sitt ursprung från någon
apostel. Bland icke katolska kyrkor åberopar sig den
svenska likaledes på en hvarken vid öfvergången
till protestantismen eller senare afbruten apostolisk
succession.
J. HDR.
Apostoliskt symbolum (lat. symbolum apostolicum,
äfven symbolum minus) kallas den första och till
sitt ursprung äldsta af de tre trosbekännelser,
hvilka äro för den kristna världen gemensamma och
benämnas ekumeniska. I sin nuvarande form framträdde
den apostoliska trosbekännelsen tidigast i södra
Gallien under slutet af 5:e eller början af 6:e
årh. (äldsta uppteckningen är gjord i en "Sermo"
af Cæsarius af Arles, 542 l. 543), men dess
rötter kunna följas mycket långt tillbaka. Redan
från kristenhetens äldsta dagar föregicks dopet
sannolikt af en frisägelse från djäfvulen och en
trosbekännelse, hvarpå skriften flerstädes häntyder
(Mark. 16: 16; jfr Rom. 6: 17; Ef. 4: 5; 1 Tim. 4:
6 o. 6: 12; 2 Tim. 1: 12 f.; 1 Joh. 2: 24 f.;
Jud. 3 o. 20). I 1 Kor. 15: 3–4 återfinnas flera
led af andra artikeln. Första Klemens-brefvet från
omkr. år 95 omtalar vår "härliga och ärevördiga
nedärfda trosregel". Ignatius (d. omkr. 110) och
Justinus (d. omkr. 165) röra sig med fast formulerade
bekännelsesentenser, hvilkas väsentliga del utgjort
en historiskt kristologisk förkunnelse, och Irenæus
(d. omkr. 200) vet att förmäla om den orubbliga
sanningsregel, som hvarje kristen undfått vid dopet
och hvars innehåll genom apostlarna går tillbaka
till Kristus, men han betraktade dopsymbolen som en
helgedom, hvilken ej borde anförtros åt papperet, och
under århundraden torde trosbekännelsen ej ha varit
nedskrifven. Med säkerhet känner man därför ej de
äldsta bekännelseformlernas fullständiga ordalydelse,
men antagligen har den trinitariskt utförda symbolen
föregåtts af en blott kristologisk bekännelse,
ehuru de erforderliga momenten i det trinitariska
schemat voro i hufvudsak formulerade redan i de
paulinska brefven och den närmast därpå följande
litteraturen. Omkr. midten af 2:a årh. uppstod ur
öster- och västerländska beståndsdelar den s. k. äldre
romerska symbolen, hvilken under tiden omkr. 250–460
var allenarådande inom romerska församlingen och
lydde: "Jag tror på Gud Fader allsmäktig och på Jesus
Kristus, hans enfödde son, vår Herre, född af den
Helige ande och af jungfru Maria, korsfäst af Pontius
Pilatus och begrafven, på tredje dagen uppstånden från
de döde, uppfaren till himmelen, sittande på Fadrens
högra sida, därifrån han kommer att döma lefvande
och döda; och på en helig ande, en helig kyrka,
syndernas förlåtelse, köttets uppståndelse". Den
grekiska formen af denna symbol, känd genom ett bref
af biskop Marcellus af Ankyra till påfven Julius I
år 337 eller 338, är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
