Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apel (Äppleträd), Pyrus malus, bot., af nat. fam. Rosaceæ - Apel, Johann August, tysk författare - Apelblad, Jonas, resebeskrifvare - Apeldoorn, köping i nederländska provinsen Geldern - Apelles, den grekiska konstens utmärktaste målare - Apelsin (Söt orange), frukten af orangeträdet (Citrus aurantium. Se Citrus) - Apelsinolja, kem. farm., den eteriska oljan ur skalen af apelsinen - Apelsinträd, bot. Se Citrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en välbekant frukt alltifrån äldsta tider, såsom
man kan se af många urgamla folksagor och myter
(t. ex. om Iduns äpplen). De sämre äppelsorterna kan
man med fördel tillgodogöra sig genom beredning af
cider och ättika; i synnerhet cidertillverkningen
är på åtskilliga orter en viktig näringsgren. –
Sannolikt är apeln hos oss lika litet som i det
öfriga Europa ursprungligen inhemsk. Som dess
fädernesland får man väl anse västra Asien, hvilket
skänkt oss flertalet af våra vanligast odlade växter
(hvete, korn, plommon, körsbär, syrener, törnrosor
m. fl.). Men apeln förvildas lätt, och som den
trifves väl i det förvildade tillståndet, har under
tidernas lopp en ras utbildat sig, som numera kan
betraktas som verkligen vild, nämligen surapeln,
hvilken både i utseende och karaktär betydligt
afviker från den odlade formen. Den har tätare,
mer eller mindre busklik växt, med tornspetsade
grenar; bladen äro alldeles glatta, liksom äpplena,
hvilka äro små och sura samt uppbäras af längre och
finare skaft. Surapeln är tämligen allmän i lundar och
ängsbackar öfver hela södra och mellersta Sverige. Se
vidare Pyrus och Äpple.
S. A. *
Apel, Johann August, tysk författare, f. 1771 i
Leipzig, d. 1816 som rådsherre där, skref flere
skådespel med antika ämnen och samlingar af folkliga
berättelser, bl. a. Gespensterbuch (4 bd, 1810–14;
jfr Friskytt). A. författade äfven en Metrik
(1814–16; ny uppl. 1834), banbrytande för de nyare
åsikterna om den antika versens rytmik.
Apelblad, Jonas, resebeskrifvare, f. 1717 i
Vadstena, d. 1786 på Åkerby i Södertörn. Sedan
han blifvit docent i österländska språken vid Uppsala
universitet, företog han en resa genom en del af
Tyskland. Om denna färd utgaf han Resebeskrifning
öfver Pommern och Brandenburg (1757), som
öfversattes på tyska, samt Resebeskrifning öfver Sachsen
(1759). Hemkommen blef han adjunkt i grekiska
och hebreiska språken samt 1762 lärare för prins
Karl (Karl XIII). 1763 fick han lagmans titel,
adlades 1766 och kallade sig då "af A.", men blef
aldrig introducerad på riddarhuset. På Uppsala
bibliotek förvaras hans Bibliotheca (l. Suecia literata)
illustris, 3 bd, med uppgifter om svenska adelsmäns
skrifter jämte knapphändiga biografier, och Anonymi
et pseudonymi Sueciæ, 4 bd o. suppl. Båda arbetena
äro i handskrift.
(R. G.)
Apeldoorn [-dårn], köping i nederländska
provinsen Geldern, 30 km. n. om Arnhem. 25,834
inv. (1900). Många pappersfabriker, som mest arbeta
för export till Ostindien. I grannskapet ligger det
kungliga lustslottet Loo.
Apelles (grek. Apelles), den grekiska konstens
utmärktaste målare, Alexander den stores vän, f. 356
f. Kr., d. 308, var enligt några född på ön Kos,
men enligt en mera sannolik uppgift i Kolofon, nära
Smyrna. A., som först lärde konsten i Efesos, men
sedan hos Pamfilos i Sikyon, förenade den joniska
målareskolans blomstrande kolorit och behag med den
sikyoniskas företräden i teckningen, och till båda
dessa skolors egendomligheter lade han sina medfödda
anlags stora företräden. Som bevis på hans "charis"
nämnes alltid främst hans bild af Afrodite anadyomene,
hvilken målning, urspr. uppställd i gudinnans tempel
på Kos, genom Augustus kom till Julius Cæsars tempel
i Rom, men redan på Neros tid var förstörd. Ej mindre
berömdt var A:s porträtt af
Kampaspe, Alexanders älskade. Ingen annan än
A. fick tillåtelse att måla Alexanders porträtt,
likasom Lysippos ensam fick utföra det plastiskt
och Pyrgoteles hugga det i sten. Berömdast bland
A:s porträtt af Alexander var det, som fanns i
Artemis-templet i Efesos, där hjälten var afbildad
med blixten i handen. A:s "förtalet" gaf Botticelli
motivet till hans berömda tafla öfver samma ämne
i Uffizierna i Florenz. Efter Alexanders död
begaf sig A. till konung Ptolemaios i Egypten,
men återvände snart till Grekland, där han dog. Han
efterlämnade flere afhandlingar öfver målarekonsten,
och på Plinius’ tid funnos ännu trenne dylika öfver
målarekonstens hemligheter. – Många äro de anekdoter,
med hvilka senare tider omgifvit A:s person, och flere
af hans utsagor hafva blifvit ordstäf. Så t. ex. hans
svar till en skomakare, som en dag hade gjort en
riktig anmärkning om en af A. målad sko, men som nästa
dag gjorde en dum anmärkning om en af honom målad
vad: Skomakare, blif vid din läst! (lat. Ne sutor
ultra crepidam!), och hans bekanta valspråk: Ingen
dag utan linjeöfning (lat. Nulla dies sine linea).
L. D.
Apelsin (Söt orange), den klotrunda, glatta och
guldgula, i det merendels blekgula köttet söta och
lindrigt syrliga frukten af orangeträdet (Citrus
aurantium. Se Citrus). Ordet betyder egentligen "äpple
från Sina" (Kina), hvilket land tros vara hemorten
för frukten, som först i början af 1400-talet kom
från Indien till Europa. Numera är trädet föremål
för en mycket utbredd odling i hela södra Europa,
på Medelhafsöarna, i Nord-Afrika och Kap-landet
(där orangeträden bli stora som ekar), i orienten,
Nya Syd-Wales, Syd-Amerika och Kalifornien. Bland de
många varieteterna finnes en med blodrödt och mycket
sött fruktkött, s. k. blodapelsiner. Af apelsinskalen
beredas rosoglio-likör och den i parfymtillverkningen
använda apelsinoljan (se d. o.). Såsom allmänt omtyckt
förfriskningsmedel har apelsinen blifvit en viktig
handelsvara. För längre transport måste frukterna
afplockas innan de äro riktigt mogna samt en för
en invecklas i olimmadt papper. Genova, Nizza och
Mentone äro de förnämsta exportorterna för apelsiner
i norra Italien, Messina för de sicilianska, Cadiz
och Malaga för de spanska, Lissabon (och Santarem)
för de portugisiska. Hufvudstapelplatserna för den
stora handeln med apelsiner äro för öfrigt Bordeaux
och Hamburg; England importerar hufvudsakligen
från Malta och Azorerna (på sommaren äfven från
Venezuela). Sverige har förr nästan uteslutande
importerat från Italien, numera är troligen införseln
från Spanien lika stor.
RM.
Apelsinolja, kem. farm., den eteriska eller
flyktiga oljan ur skalen å frukterna af den
söta orangen, apelsinen, Citrus aurantium Risso
(C. aurantium L. var. dulcis). Den utmärker sig
genom sin behagliga lukt och användes därför i
parfymer, t. ex. "eau de Portugal", hvars namn
kommer däraf, att apelsinträdet i Frankrike ofta
kallas "oranger de Portugal", emedan från Portugal
erhållas utmärkta slag af apelsiner. Apelsinoljans
kemiska och farmakologiska egenskaper öfverensstämma
sannolikt på det närmaste med egenskaperna hos
de många andra flyktiga oljorna ur frukterna af
aurantiaceer, såsom bergamottolja, citronolja,
pomeransolja, mandarinolja m. fl. Se Citronolja.
O. T. S.*
Apelsinträd, bot. Se Citrus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
