Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antiseptik, konsten att hindra förruttnelse - Antiseptiska medel (lat. antiseptica), farm., ämnen som verka dödande på mikrober - Antiskorbutiska medel, farm. Se Antiscorbutica och Skörbjugg - Antispasmin , farm., ett kramp- och smärtstillande medel - Antispasmodiska medel, farm. Se Kramp - Antispast, metr., versfot - Antistes, "föreståndare", i äldsta kristna tiden prästerna af första rangen - Antisthenes, grekisk filosof, stiftare af den "cyniska skolan" - Antistrof, metr., en grupp af verser som bildar en större rytmisk afdelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vegetationer, kunde kvarblifva och vidare utveckla
sig. Man öfvergick därför till användning af
mera indifferenta vätskor, steril fysiologisk
koksaltlösning eller sterilt vatten, till mekanisk
rengöring af såret under och efter operationen. För
öfvergången till detta förfarande, det aseptiska
(se Aseptik), var det ej utan betydelse
att de inom bukkirurgiens område så framstående
operatörerna Bantoch och Lawson Tait aldrig användt
några antiseptiska medel.
Äfven det listerska förbandet har förenklats. Man
tog bort det ogenomträngliga mellanlägget af
makintosh och lät det i förbandsmaterialet uppsugna
sårsekretet intorka. Utan fuktighet kunna nämligen
bakterierna ej utveckla sig. Med införandet af
dessa "torrförband" (v. Bruns) kom man ifrån de
besvärliga och dyrbara förbandsombytena. Vid det
aseptiska operationsförfarandet blir sårsekretionen
jämförelsevis obetydlig, hvilket naturligtvis
möjliggör torrförbandets användning i ännu större
utsträckning. Det visade sig vidare vara onödigt att
impregnera förbandsmaterialet med karbolsyra eller
sublimat, om man före användningen steriliserade
detsamma i strömmande vattenånga. Genom dessa
förenklingar har man i det närmaste lyckats realisera
Listers idé att bringa operationssår att läka under
skydd på samma sätt som subkutana skador.
J. E. J-N.
Antiseptiska medel (lat. antiseptica), farm.,
i allmänhet benämning på sådana ämnen, som
verka dödande på mikrober eller hindra deras
utveckling. Deras antal är snart sagdt oändligt,
ty äfven så indifferenta ämnen som koksalt
och socker verka ju i koncentreradt tillstånd
antiseptiskt. Egentliga antiseptiska ämnen åter,
såväl oorganiska (t. ex. vätesuperoxid, sublimat)
som kolhaltiga (t. ex. tymol, karbolsyra), kunna
redan i ytterst ringa mängd förhindra utvecklingen
af bakterier. Särskildt synes detta vara fallet med
den stora klass af organiska föreningar, som kallas
aromatiska. Man måste för öfrigt väl skilja på ett
antiseptiskt medels förmåga att hämma bakteriers
utveckling och dess förmåga att döda själfva
bakterierna eller deras sporer, som ofta äro vida
lifskraftigare än de utvuxna mikroberna. För att nå
det sistnämnda, naturligtvis mest eftersträfvansvärda
målet fordras ej sällan, att det antiseptiska medlet
begagnas i en koncentration, som gör dess användande,
t. ex. till konservering af födoämnen, omöjligt eller
till operationer vådligt för patienten (jfr
Aseptik). För bedömandet af ett antiseptiskt medels
värde såsom sådant fordras numera en mångsidig
och noggrant utförd bakteriologisk undersökning,
S. J-N.
Antiskorbutiska medel, farm. Se
Antiscorbutica och Skörbjugg.
Antispasmin (af grek. anti, emot, och spasmos,
kramp), farm., ett såsom kramp- och smärtstillande
(särskildt vid kikhosta) användt medel, som utgöres
af en förening af 3 molekyler natriumsalicylat och 1
molekyl narcein-natrium. Det är ett hvitt pulver, som
innehåller vid pass 50 proc. narcein och gifves i dos
af 1–10 cgr.
S. J-N.
Antispasmodiska medel (af grek. anti, emot, och
spasmos, kramp), farm. Se Kramp.
Antispast (grek. antispastos, "motsträfvig"),
metr., versfot af formen ** – – **. Antispasten
omnämnes först af senare alexandrinska grammatici (i
1:a eller 2:a årh. e. Kr.). I nyare tidens metriska
teorier har antispastens befogenhet att erkännas
såsom en verklig versfot på goda grunder blifvit
bestridd. Att dess byggnad strider mot rytmens
allmänna lagar, tyckes hafva föresväfvat äfven
dess uppfinnare, såsom redan själfva namnet
antyder.
A. M. A.
Antistes (lat., af ante, före, och stare, stå),
"föreståndare", i äldsta kristna tiden titel
på prästerna af första rangen i provinserna;
äfven hederstitel för biskopar, abboter, priorer
o. s. v. I några kantoner i Schweiz är antistes
en titel, som tillkommer den främste prästen vid
reformerta statskyrkor och föreståndaren för det
reformerta kyrko- och skolväsendet i kantonen.
G. O. L.*
Antisthenes (grek. Antisthenes), grekisk filosof,
stiftare af den "cyniska skolan", var son af en
atenare och en tracisk slafvinna samt lefde i
Aten under senare delen af 5:e och förra delen af
4:e årh. f. Kr. I sin ungdom egnade han sig åt
sofistikens konst. Vid äldre år bekant med Sokrates,
slöt han sig till denne med svärmisk beundran. Efter
mästarens död stiftade han en egen skola i
Kynosarges (ett gymnasium för dem, som till
följd af sin främmande
börd icke hade fullständig medborgarrätt i Aten).
Efter namnet på samlingsstället, gymnasiet
Kynosarges, fingo hans anhängare namnet cyniker
(se d. o.). Oförmögen att fatta kärnan i Sokrates’
lära, fäste sig A. företrädesvis vid det yttre
i dennes uppträdande och vid den själsstyrka och
själfbehärskning, som mästaren ådagalade. Väl lärde
han, i likhet med Sokrates, att endast dygden är det
goda och förutsätter en viss insikt; men då A. icke
kunde positivt angifva det godas beskaffenhet, kom
han att anse människans praktiska uppgift endast vara
själfbehärskning, eller förmåga att till det minsta
möjliga inskränka de sinnliga behofven, och ansåg,
att mycket litet vetande behöfdes för dygden, nämligen
blott insikt om allt sinnligts värdelöshet. Lifvets
förfining, rykte och ära, konst och vetenskap, familj
och fädernesland fattade han sålunda såsom något
lika värdelöst som de sinnliga njutningar, som gingo
utöfver det för lifvets uppehållande nödvändiga. Så
blef hans åsikt en kulturfientlig vagabondfilosofi,
skarpt motsatt den äkta sokratismen. Hans lif stod
också i fullkomlig öfverensstämmelse med denna
lära. Klädd som tiggare, med staf och påse, men
stolt öfver sitt själfförsakande lefnadssätt,
uppträdde han bittert mot sin samtids lyx och
njutningslystnad. – Hans mest bekante lärjunge är
Diogenes. Af hans många skrifter finnas endast
obetydliga fragment kvar (utg. af Winckelmann,
Zür. 1842, och Mullach, Par. 1867). Se Chappuis,
"Antisthène" (1854), och Dümmler, "Antisthenica"
(1882).
G. S. (S-E.)
Antistrof (grek. antistrofe, "motstrof"), metr.,
en grupp af verser, som bildar en större rytmisk
afdelning i ett skaldestycke och med afseende på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
