Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antikvariat (jfr Antikvarie), bod, där fornsaker uppköpas och säljas. Se Bokhandel - Antikvarie, person, som är kännare och samlare af fornsaker; fornforskare - Antikverad, föråldrad, utdömd - Antikvitet, fornsak. Se Fornlämningar - Antikvitets-akademien. Se Vitterhets historie och antikvitetsakademien - Antikvitets-arkivet. Se Antikvitets-kollegium - Antikvitets-intendent. Att hafva vård om fäderneslandets fornlämningar - Antikvitetskollegium - Antikyra, forngrekisk stad i landskapet Fokis - Antik-ärg. Se Ærugo nobilis - Antilegomena (grek.), böcker i Nya testamentet, om hvilkas äkthet man ej var öfverens - Antilibanon (arab. Djebel-es-Sjerki), bergskedja i Syrien - Antillerna kallas en mängd öar mellan Nord- och Syd-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fornsaker, särskildt gamla böcker, uppköpas och säljas.
Se Bokhandel.
Antikvarie (lat. antiquarius, antiquus, gammal),
person, som är kännare och samlare af eller drifver
handel med fornsaker; fornforskare (jfr
Riksantikvarie). – Antikvarisk, som
angår fornforskning, fornsaker, äldre böcker
o. s. v. (t. ex. antikvarisk bokhandlare, boklåda).
Antikverad (af lat. antiquus), gammal, föråldrad,
utdömd.
Antikvitet (af lat. antiquus, gammal), fornsak.
Se Fornlämningar.
Antikvitets-akademien. Se Vitterhets
historie och antikvitetsakademien.
Antikvitets-arkivet. Se Antikvitets-kollegium.
Antikvitets-intendent. År 1861 utnämndes en
antikvitets-intendent, som dels skulle hafva vård om
fäderneslandets fornlämningar i allmänhet och tillse
att dessa icke i oträngdt mål skadades eller förstördes,
dels under årliga resor eftersöka, anteckna och
beskrifva landets fornminnen. Befattningen, som 1861–65
innehades af P. A. Säve och 1865–70 af
friherre N. G. Djurklou, upphörde med år 1870,
hvarefter det mesta af antikvitetsintendentens
åligganden öfverflyttats på Vitterhets- historie- och
antikvitetsakademiens tjänstemän.
O. M.
Antikvitetskollegium. Redan konung Gustaf II Adolf
gaf 1630 åt en af J. Bure, Aschaneus och Axehielm
bestående kommission i uppdrag att genom resor
i landet verka för samlandet och bevarandet af
forntida minnen. 14 dec. 1666 underskref Karl XI:s
förmyndare-regering en förordning om forntida
minnesmärkens bevarande. Samma dag föredrog
rikskansleren grefve M. G. De la Gardie i senaten
sin plan att upprätta ett antikvitetskollegium och
fick regeringens samtycke därtill. I nov. 1667 fick
det nya ämbetsverket sin instruktion. Ordförande
blef Georg Stiernhielm, assessorer Loccenius,
Schefferus, Verelius och Hadorph, alla stjärnor
på Sveriges lärdomshimmel. Utom åt de egentliga
antikviteterna skulle kollegiet egna sina arbeten åt
den gamla isländska och norska litteraturen, källorna
till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap
samt åt kyrkohistorien och genealogien. I början
utvecklade kollegiet en liflig verksamhet. För
de fornnordiska studierna anställdes en isländsk
translator eller "translator i de gamla språken"
(sysslan var besatt långt in på 1700-talet). För
utgifvande af källor till Sveriges historia och
lagfarenhet arbetade Hadorph, för historien Werving
m. fl., för kyrkohistorien Örnhiälm. Kollegiet,
som först hade sitt säte i Uppsala, flyttades 1690
till Stockholm samt ombildades 1692 på en blygsammare
fot och ställdes såsom ett Antikvitetsarkiv
vid sidan af k. biblioteket och riksarkivet
under kanslikollegium. Antikvitetsarkivets närmaste
chef var en sekreterare, som på samma gång var
riksantikvarie. Hadorph, länge själen i det hela,
blef den förste sekreteraren. Äfven hans efterträdare,
J. Peringskiöld, utvecklade en liflig och mångsidig,
ehuru något okritisk, verksamhet. Efter den
senares död (1720) tynade däremot lifskraften
af. Den förnämste af de följande sekreterarna,
kanslirådet K. R. Berch, egnade sig hufvudsakligen åt
numismatiken; äfven åt fornkunskapen egnades någon
vård, men historieskrifningen, språkforskningen och
urkundsutgifningen lågo nere. Vid
1746–47 års riksdag väcktes förslag om de "lärda
verkens" i kansliet försättande i ett bättre
skick, och följden blef antikvitetsarkivets och
k. bibliotekets sammanslagning under en gemensam
styrelse 1751. Med anledning af en sekreta
utskottets skrifvelse vid 1765–66 års riksdag
blefvo de emellertid åter skilda (fr. o. m. 1767),
på samma gång som antikvitetsarkivets stat
reducerades. Efter Berchs död (1777) – han
efterträddes af G. Adlerbeth – slocknade arkivet
ut. 1780 delades på befallning af hofkansleren dess
böcker och manuskript mellan k. biblioteket och
riksarkivet. Af hvad som kom på det förras del hafva
i senare tid dels pergamentsbrefven, dels ett antal
medeltidscodices (innehållande brefafskrifter samt
cameralia) öfverlåtas till riksarkivet. 1786 ställdes
antikvitetsarkivet under den då till en vitterhets-
historie- och antikvitetsakademi omorganiserade
Vitterhetsakademien. Riksantikvariesysslan förenades
med sekreteraresysslan i nämnda akademi, och under
loppet af 1793 försvann antikvitetsarkivet från
kanslistaten, där det alltjämt för ett par tjänstemäns
räkning haft plats på extra stat. Akademien öfvertog
vården af fornsakerna och myntsamlingen samt förvarar
dessutom Hadorphs, Örnhiälms och Peringskiölds
afskrifter af medeltidsbref. Antikvitetsarkivets
samlingar äro sålunda delade mellan riksarkivet,
k. biblioteket och Vitterhetsakademien (Statens
historiska museum). Till sistnämnda institution
öfverflyttades 1850 den del af dess officiella
handlingar (från kollegiets stiftelse till
1720-talet), som 1780 kommit till k. biblioteket.
EHD.
Antikyra (grek. Ἀντίκυρα, lat. Anticy̆ra),
forngrekisk stad i landskapet Fokis vid Korintiska
viken. A. hade en god hamn och ett tempel, hvari
Praxiteles’ staty af gudinnan Artemis befann
sig. I stadens omgifning frodades växten Helleborus
(prustrot), hvilken ansågs som ett säkert botemedel
mot vansinne.
Antik-ärg. Se Ærugo nobilis.
Antilegomena (grek.), eg. "motsagda", kallades redan
af Eusebius från Cæsarea, i 4:e årh., de böcker i Nya
testamentet, om hvilkas äkthet man ej var öfverens,
men som dock af många värderades högt och förelästes i
kyrkorna. Såsom antilegomena räknar Eusebius: Jakobs
bref, Petrus’ 2:a bref, Judas’ bref, Johannes’ 2:a
och 3:e bref samt Johannes’ uppenbarelse.
Jfr Homologumena.
G. O. L. *
Antilibanon (arab. Djebel-es-Sjerki, "östliga
berget"), bergskedja i Syrien, löpande parallellt med
Libanon och öster om detta. Dess högsta punkt ligger
i dess södra massiv, Stora Hermon l. Djebel-el-Sjeik
(Bergkungen), och heter Kasr Antar (2,759 m.). Mellan
Hermon och de norra bergen går en sänka, delvis
genomfluten af Barada, hvilken förmedlar samfärdseln
åt öster; här går ock järnvägen Beirut–Damaskus. Äfven
den norra delen har en topp på öfver 2,000 m. Berget
består af krita och kalk. Mellan A. och Libanon
sträcker sig den stora dal, som i forntiden kallades
Celesyrien. A. är rikt på vatten. Dess sluttningar och
dälder äro skogbevuxna. Vid dess fot odlas vinrankor,
bomull, fruktträd och oliver. Norra delen bebos af
arabiska nomader, den södra af druser. Berget är rikt
på ruiner och historiska orter.
J. F. N.
Antillerna kallas en mängd öar, som ligga mellan
Nord- och Syd-Amerika från 10°–28° n. br. och 59°–85°
v. lgd. De fingo på förslag af Petrus Martyr Anglerius
1493 sitt namn efter sagoön Antillia, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
