Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ankarsättning, sjöv. Se Ankargrund - Ankarsökare, sjöv., för uppsökning af förlorade ankaren, trearmad dragg utan flyn - Ankartåg, sjöv. Se Ankarkätting - Ankarur, mek., fickur med ankargång. Se Ur - Ankarvakt, sjöv., den del af besättningen, som har vakt på däck då fartyget ligger till ankars - Ankbonde, zool. Se Anka - Ankel (fsv. ankol) l. Fotknöl, anat., den nedre, uppsvällda delen af underbenets båda knotor - Anker, en ansedd norsk släkt - Anker. 1. Bernt A., affärsman, donator - Anker. 2. Peder A., vägbyggare, statsman - Anker. 3. Peter A., ämbetsman - Anker. 4. Karsten A., statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ankarsättning, sjöv. Se Ankargrund.
Ankarsökare, sjöv., en för uppsökning af förlorade
ankaren afsedd mindre, trearmad dragg utan flyn.
L. W:SON M.
Ankartåg, sjöv. Se Ankarkätting.
Ankarur, mek., fickur med ankargång. Se Ur.
Ankarvakt, sjöv., den mindre del af besättningen,
som har vakt på däck, då fartyget ligger till ankars.
På de flesta handelsfartyg utgöres ankarvakten af
blott en man.
R. N.*
Ankbonde, zool. Se Anka.
Ankel (fsv. ankol) l. Fotknöl, anat., den
nedre, uppsvällda delen af underbenets båda knotor,
just vid öfvergången mellan underben och fot (vrist).
Den inre ankeln bildas af skenbenets, den yttre af
vadbenets nedre uppsvällda ände. Mellan sig
innesluta dessa benknölar det mot dem och i en
urholkning af skenbenet ledande språngbenet, vid hvilket
sedan i sin ordning foten ledar.
G. v. D.*
Anker, en ansedd norsk släkt, som efter midten af
1600-talet invandrade till Kristiania. Dess norske
stamfader, Erik Olsson A., var mantalsskrifven som
"en tjänare från Lybeck" eller "en fattig, utländsk
karl från Lybeck". 1778 blefvo de flesta af familjens
grenar naturaliserade som dansk adel; det hade
nämligen uppstått en tradition om att ätten skulle
tillhöra den gamla Bothvida-släkten i Värmland.
1. Bernt A., affärsman, donator, f. i Kristiania
1746, var urspr. bestämd för den diplomatiska banan,
men lämnade denna för att öfvertaga faderns stora
handelshus, som han förestod till 1783, då han efter
skifte med modern och sina tre bröder öfvertog det för
egen räkning. Inom kort bragte han sig upp till Norges
främste affärsman och samlade genom lyckliga affärer
en ofantlig förmögenhet. Såsom varm fosterlandsvän
sökte han på allt sätt främja Norges väl och ville
icke ens lämna Norge för att mottaga en honom, 1804,
erbjuden plats som dansk finansminister. A. var en
frikostig gynnare af vetenskap, vitterhet och skön
konst och uppträdde själf som författare, ehuru med
mindre framgång. Vidare sträfvade han med ifver för
upprättande af ett norskt universitet och erbjöd
som gåfva åt detsamma, om det komme till stånd, ett
bibliotek af omkr. 100,000 band, som han mot en årlig
lifränta ville inköpa från historikern, kammarherre
P. F. Suhm. Universitetet upprättades likväl först
6 år efter hans död. Han dog barnlös 1805. Enligt
hans testamente skulle den stora förmögenheten
(omkr. 3 mill. kr.) förvaltas som fideikommiss
och afkastningen användas hufvudsakligen till
fosterländska och vetenskapliga ändamål. Men de
dåliga tiderna under krigsåren, de alltför stora
utgifter, som förorsakades af några mindre väl
beräknade bestämmelser i testamentet och slutligen
en stor eldsvåda, som härjade boets träupplag, hade
till följd, att den storartade stiftelsen redan
1819 måste upphöra med sin verksamhet. Återstoden
af förmögenheten (omkr. 1 mill. kr.) förvaltas nu,
under namn af "De Ankerske broderbörns midler",
såsom en fond, hvars räntor årligen fördelas mellan
afkomlingarna af A:s bröder. Se L. Daae, "Det gamle
Christiania" (2:a uppl. 1890–91), A. Collett, "En
gammel Christianiaslægt" (1883), och H. J. Huitfeldt,
"Bernt Ankers forfatterskab" (1877).
2. Peder A., den föregåendes broder, vägbyggare,
statsman, f. i Kristiania 1749. Från 1772
vistades han på gården Bogstad (i Aker, nära
Kristiania), hvilken han utvidgade till ett storartadt
herresäte och hvarest ännu finnes en af honom
grundlagd betydlig samling af gamla taflor. 1789–1800
ledde han såsom general-vägintendent (utan lön)
anläggningen af nya vägar i Akershus stift. Jämte
N. F. och G. A. Krohg kan han anses såsom skapare
af de norska väganläggningarna. Bland hans vägar,
hvilka till en stor del byggdes af soldater, må nämnas
den bergenska hufvudvägen öfver Filefjeld (där förut
endast fanns en ridväg), den trondhjemska hufvudvägen
och vägen från Kristiania söderut längs kusten. 1814
var A. medlem af riksförsamlingen på Eidsvold,
där han slöt sig till det unionella partiet, hvars
ledare var grefve H. Wedel-Jarlsberg, som var gift
med hans enda dotter och blef hans arftagare. Hösten
s. å. blef A. utnämnd till norsk statsminister i
Stockholm. Detta ämbete innehade han till 1822,
då han drog sig tillbaka till Bogstad, hvarest han
afled 1824. Såsom statsman var han mindre betydande;
han kan närmast betraktas som grefve Wedels organ hos
Karl Johan. – A. var känd för sin stora gästfrihet och
personliga älskvärdhet, egenskaper, som gjorde honom
allmänt afhållen, icke minst som Norges representant
i Stockholm.
3. Peter A., de föregåendes kusin, ämbetsman,
f. i Fredrikshald 1744, blef 1773 dansk-norsk konsul
i Hull och 1777 generalkonsul i London, i hvilken
egenskap han var mycket verksam. Genom honom blefvo
ångmaskiner första gången kända i Danmark och Norge.
1787 afgick han som guvernör till Trankebar
i Ostindien. Med okuflig energi arbetade han på
utvecklingen af denna koloni och förvärfvade sig
därunder i hög grad de inföddes tillgifvenhet, under
det att han hade många svårigheter och bekymmer
att utstå, till följd dels af chikaner från de
honom underordnade ämbetsmännens sida, dels af
de då pågående krigen i Ostindien. 1806 lämnade
han kolonien, kom 1808 hem till Norge och vistades
sedan till sin död, 1832, på gården Öraker
vid Kristiania. Se Yngvar Nielsen, "Guvernör
Peter Anker" (1870).
4. Karsten A., den föregåendes broder,
statsman, f. i Fredrikshald 17 nov. 1747, uppehöll sig
1771–72 i Stockholm för att underhandla om
flottningsfrihet för norskt timmer på Klarälfven,
var 1781–91 medlem af bergverksdirektoriet och
1792–1811 förste direktör i det danskasiatiska
kompaniet. Från 1794 egde han Eidsvolds
järnverk, där han 1811 bosatte sig och där han
1813 emottog prins Kristian Fredrik, till hvilken
han redan förut stått i
mycket intimt, förhållande. Hos A. hölls i febr. 1814 det
bekanta notabelmöte, efter hvilket Kristian Fredrik
proklamerade Norges oberoende, och likaledes den stora
riksförsamlingen 1814. Vid det nya statsskickets
organisation, i mars 1814, blef A. medlem af
regeringen, men öfvertog icke sitt ämbete, utan
afreste till England i en diplomatisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
