Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ankare l. Ankar. 1. Sjöv. Redskap hvilken tjänar att fasthålla ett fartyg - Ankare. 2. Fys. Ett stycke mjukt järn hvilken bilda en sluten magnetisk krets - Ankare. 3. Elektrot. (Äfven kalladt Induktor och Armatur) Den ena af de båda hufvuddelarna i en dynamo - Ankare. 4. Bygnk. Se Förankring - Ankargrund l. Ankarsättning, sjöv., där djupet och sjöbottnens beskaffenhet medgifva ankring - Ankargång, mek., mekanism för att gifva en så jämn gång som möjligt i ur - Ankarjärn, bygnk. Se Förankring - Ankarkors. Se Kors - Ankarkätting, sjöv., en järnkedja hvilken fasthåller ett fartyg vid ett ankare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ger detta ankare dess utmärkande egenskap, den
nämligen, att båda armarna på en gång gripa fast
i bottnen. Både Trotmans och Martins ankaren –
men i synnerhet det senare – kunna med mindre
vikt få lika stor motståndsförmåga som det vanliga
ankaret af den äldre konstruktionen (fig. 1). Andra
snarliknande och allmänt i bruk varande ankaren äro
Inglefields, Tyzacks och Halls
m. fl. – Fyrfartyg, som ofta äro utsatta för våldsamma stormar från
olika håll, kunna icke med fördel nyttja något af
de redan beskrifna ankarena, utan hafva i stället
s. k. skålankaren, hvilka hvarken äro försedda med
stock eller fly armar, utan endast hafva en stor
skål af järn, i hvars midt läggens nedersta ända
är fastnitad. Förtöjningsbojar i större hamnar
fasthållas vanligen med s. k. skrufankaren. –
Tyngden af ett fartygs ankaren bestämmes efter
fartygets storlek och är dessutom beroende af
ankarets ändamål. Ett fartyg har nämligen flere
ankaren, afsedda för olika tillfällen. Ett större
seglande örlogsfartyg har två bogankaren, af hvilka
det, som hänger under babords kranbalk, mest nyttjas
och därför kallas dagliga ankaret; två pliktankaren,
hvilka ligga upplagda i fockrösten och endast fällas
i storm; ett rumankare, som ligger antingen i
rummet eller på trossdäcket och blott begagnas i
nödfall. De fem nu uppräknade ankarena kallas med
ett gemensamt namn svåra ankaren. Dessutom finnas
smärre s. k. ström- och varpankaren, hvilka användas
vid fartygets förflyttning, då segel eller ånga icke
begagnas. Ett nutida örlogsfartyg har vanligen blott
två svåra ankaren.
I forntiden begagnades stenar och sandsäckar till
fartygs förankring, men dessa ankringsmedel, som
verkade allenast genom sin tyngd, ersattes därefter
af ankaren, formade så, att de kunde gripa fast i
sjöbottnen. Uppfinningen af ankaret tillskrifves
grekerna. Så omtalas, att Eupalamos uppfann ett
träankare med en arm eller tand, hvilken för att kunna
gripa uti bottnen belastades med bly i spetsen, och
Diodoros Sikulos berättar, att feniciska sjöfarande,
som erhållit, mycket silfver i Spanien, ersatte detta
bly på sina ankaren med silfvertackor. Järnankaren
af ungefär samma form som de, hvilka ännu användas,
lära hafva blifvit uppfunna af frygierna. Hvarje
ateniensisk trirem hade fyra järnankaren. Häraf kan
man sluta, att tvåarmadt ankare med stock är en ganska
gammal uppfinning.
Ankaret är hoppets sinnebild.
R. N. (H. W-L.)
2. Fys. Ett stycke mjukt järn, som har till
uppgift att tillsammans med en hästskomagnet
eller kärnan i en elektromagnet bilda en sluten
magnetisk krets, hvarigenom de inom kretsen
cirkulerande kraftlinjerna förstärkas. Vid en
permanent magnet förhindras själfafmagnetiseringen
genom anbringande af ett dylikt ankare (armering).
Vid elektromagneter utför ankaret vanligen rörelser
motsvarande strömimpulserna i lindningarna.
På detta sätt användas elektromagneter i en
mängd olika apparater och instrument, såsom
ringklockor, reläer, telegrafapparater,
tclefonstationsklaffar, kronografer, registrerande
mätinstrument m. fl.
A. E-M.
3. Elektrot. (Äfven kalladt Induktor och
Armatur) Den ena af de båda hufvuddelarna
i en dynamo eller elektrisk maskin, nämligen den del,
genom hvilken de magnetiska kretsar slutas, som
alstras af fältmagneterna, således vid generatorer
den del, i hvars lindningar de nyttiga strömmarna
induceras, och vid motorer den del, i hvars lindningar
de strömmar ledas, hvilka tillsammans med fältet
bilda den vridande kraften. Vid likströmsmaskiner och
stundom vid växelströmsmaskiner är ankaret rörligt,
fältmagneterna fasta; vid växelströmsmaskiner är
ankaret i regel stillastående. Ankaret utföres i de
flesta fall af från hvarandra isolerade plåtar af
mjukt järn; kring detsamma eller i dess yta inläggas
de verksamma ledarna. Man skiljer mellan ringankare
och trumankare – hvilka äro de vanligaste formerna –
skifankare, polankare och klotankare. Ur en annan
synpunkt skiljes mellan glatta ankaren, hvilkas
lindningar ligga utanför järnet, och hål- eller
spår-ankare, vid hvilka lindningarna äro inbäddade
i järn.
A. E-M.
4. Bygnk. Se Förankring.
Ankargrund l. Ankarsättning, sjöv., ställe, där djupet
och sjöbottnens beskaffenhet medgifva, ankring. Är
stället för grundt, kan fartyget vid sjögång hugga
i bottnen; är det åter för djupt, så att kättingen,
då den är sträckt, kommer att stå för mycket upp
och ned, kan ankaret lätt lösryckas och fartyget
gå i drift. Dessutom bör bottnen vara tämligen lös
och stenfri. De lämpligaste ankarsättningarna. äro
i sjökorten utmärkta med ankaren.
R. N.*
Ankargång, mek., mekanism, använd i ur för att
åt deras rörelse gifva en så stor jämnhet som möjligt.
Se Ur.
Ankarjärn, bygnk. Se Förankring.
Ankarkors. Se Kors.
Ankarkätting, sjöv., en järnkedja, som tjänar till
att fasthålla ett fartyg vid ett på sjöbottnen liggande
ankare. Kättingens groflek betecknas genom
länk-järnets diameter i centimeter. På större fartyg
är kättingen i allmänhet 180 meter lång; men hela
denna längd består af flere delar, hvardera 20–30
meter lång. Vid ändan af hvarje sådan kättingsdel
[bildtext]
Fig. 1
Fig. 2
Fig. 3
finnes i stället för en vanlig länk en klam (fig. 1),
på det de båda närliggande kättingsdelarna lätt
må kunna hopklammas. På midten af första och sista
kättingsdelarna finnes vanligen en lekare (fig. 3),
hvilkens ändamål är att vid fartygets svängning
förekomma vridning i kättingen. Kättingslänkarna
kunna vara antingen enkla (fig. 2), då kättingen
får namn af kortlänkad, eller ock försedda med
stöd eller stolpar, då kättingen får namn af
stöd- eller stolpkätting (fig. 1). – Bruket af
ankarkättingar började införas i svenska flottan
på 1830-talet. – Ankartåg voro af hampa, tjänade
till samma ändamål som kättingen och voro vanligen
100 famnar långa. Till pliktankaren nyttjas stundom
ankartåg med förlöpare (främsta delen) af
kätting; men till de öfriga svåra ankarena alltid
kätting. Tågets groflek angafs af dess omkrets
i tum. Det slags knut, hvarmed tåget fästes vid
ankaret, kallas ankarstek. Se Ankare (fig. 1 i).
R. N. (H. W-L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
