Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anilinfärger. 1. Rosanilingruppen - Anilinfärger. 2. Safraningruppen - Anilinfärger. 3. Induliner och nigrosiner - Anilinfärger. 4. Azo-gruppen. Denna grupp omfattar de s. k. azofärgämnena - Anilinförgiftning. Se Anilin - Anilin-olja, tekniskt använd blandning af anilin och toluidin - Anilintryck, ett af Willis uppfunnet ljus-kopieringsförfarande - Anilism, anilinförgiftning. Se Anilin - Anima (lat), eg. luft, andedräkt; själ - Animal (lat.), lefvande varelse, väsende, djur - Animal l. Animalisk, som tillhör, är hämtadt från djurvärlden - Animala lifsförrättningar, fysiol., de lifsförrättningar som äro egendomliga för djuren - Animalia, zool. Se Djurriket - Animalisation, tekn., bomullsfibrer impregneras med ett ämne för att kunna fixera färg - Animaliska bad, med., bad i animaliska ämnen: blod, mjölk o. d. - Animalism, inbegreppet af det för djuret karakteristiska - Animalkulism, fysiol., djurens utveckling ligger innesluten i zoospermerna (sädesdjuren) uti spermat - Animalkulist, anhängare af animalkulismen - Animal magnetism, en benämning kommen i bruk genom Anton Mesmer, läkare i Wien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom förening med en molekyl klorväte uppstår
färgämnet fuksin. Anilinrödt tillverkas numera genom
oxidation af anilinolja, antingen med arseniksyra
eller med nitrobensol. Det rena färgämnet fuksin
bildar gröna och metallglänsande kristaller, hvilka
lösas af vatten, som då får en ren och praktfullt
röd färg, så intensiv, att, om 1 del fuksin löses
i 1 million delar vatten, en starkt röd vätska
erhålles. En lösning af 1 del fuksin i 100 millioner
delar vatten synes ännu rosenröd, om den betraktas i
ett fotstjockt lager. Till följd af denna färgkraft är
anilinrödt ett mycket billigt färgämne. Rent fuksin
är ej giftigt, men om man till färgning nyttjar
ett orent färgämne, som ej blifvit fullständigt
befriadt från arsenik, kunna de färgade tygerna
blifva ganska farliga. Genom att införa metyl- (CH3),
etyl- (C2H5) eller fenyl-
C6H5)grupper i stället för
väte i rosanilin erhållas vackra blå och violetta
färgämnen, bland hvilka de viktigaste äro anilinblått
och Hofmanns violett. Härtill fordras jodmetyl
(CH3J), och slutprodukten vid inverkan af detta ämne
är färgämnet jodgrönt l. metylgrönt. – Ett annat
hithörande färgämne är aldehydgrönt, som uppstår, om
svafvelsyra och aldehyd få inverka på rosanilin och
produkten behandlas med undersvafvelsyrligt natron. Om
anilin oxideras med koppar- eller vanadinsalter,
uppkommer ett grönaktigt färgämne, som i luften
hastigt öfvergår till intensivt svart, anilinsvart.
2. Safraningruppen. Safraninerna äro
metalliskt grönglänsande, i vatten lätt lösliga
föreningar, som färga rödgult till rödt och
violett. Hit hör mauvein (se ofvan), som tillverkas
ur rå anilin genom behandling med kromsyradt kali.
3. Induliner och nigrosiner äro violettröda till
blåa och svarta färgämnen, som bildas, om anilins
saltsyrade salt upphettas med vissa azoföreningar.
En annan viktig anilinfärg är malakitgrönt l.
bittermandeloljgrönt, som beredes af
dimetylanilin, bensaldehyd (bittermandelolja) och
zinkklorid.
4. Azo-gruppen. Denna grupp omfattar
de s. k. azofärgämnena (se d. o.). Jfr äfven
Tjärfärger.
H. E.
Anilinförgiftning. Se Anilin.
Anilin-olja, tekniskt använd blandning af anilin och
toluidin.
Anilintryck, ett af Willis uppfunnet
ljus-kopieringsförfarande, grundadt därpå, att på
de obelysta ställena af ett med kaliumbikromat och
fosforsyra ljuskänsliggjordt papper genom inverkan af
anilinångor (genom oxidering af anilinet) uppkomma
anilinfärger, under det att på de belysta ställena
(i följd af kromsyrans reducering till kromoxid)
något bildande af anilinfärger icke inträder. Genom
anilintrycket erhålles sålunda af t. ex. en ritning
på kalkérpapper en positiv kopia i blåsvart, hållbar
färg. Se Schmidt, "Kompendium i praktisk fotografi"
(1896, s. 244).
A. R-AL.
Anilism, anilinförgiftning. Se Anilin.
Anima (lat), eg. luft, andedräkt; själ, såsom
princip för det fysiska lifvet. – Anima mundi,
världssjäl.
Animal (lat.), lefvande varelse, väsende, djur. –
Animal sociale, ett sällskapligt väsende.
Animal l. Animalisk (af lat. animal, djur),
som tillhör, är hämtadt från eller har afseende på
djurvärlden.
Animala lifsförrättningar, fysiol., de
lifsförrättningar, som äro egendomliga för
djuren, i motsats till sådana (s. k. vegetativa)
lifsförrättningar, som, åtminstone till sina
grunddrag, äro gemensamma för alla lefvande varelser,
växter såväl som djur.
Animalia, zool. Se Djurriket.
Animalisation (af lat. animal, djur), tekn., ett i
färgerier och tygtryckerier användt förfaringssätt,
som består däri att bomullsfibrerna impregneras med
något ämne, vanligen albumin eller kasein, för att
kunna fixera färgen på samma sätt som yllefibrerna. –
Animalisera, förfara på nämnda sätt.
Animaliska bad, med., ett uttryck, som stundom nyttjas
om bad i animaliska ämnen: blod, mjölk, nyss slaktade
djurs inälfvor o. d.
Animalism (af lat. animal, djur), inbegreppet af
det för djuret karakteristiska, i motsats till vare
sig växten eller den förnuftiga varelsen.
Animalkulism (af nlat. animalculum, litet djur),
fysiol., den åsikten om djurens utveckling, att deras
form ligger innesluten i de uti spermat innehållna
zoospermerna (sädesdjuren) och att den fortsatta
utvecklingen af ett djur endast är en tillväxt
af en sådan liten kropp, som intränger i ägget,
liksom fröet slår rot i en passande jordmån,
och där utvecklar sig ur sädespartikeln, liksom
växten spirar upp ur fröet. Denna åsikt framgick
ur holländaren Leuwenhoeks år 1690 gjorda upptäckt
af människans zoospermer (mikroskopiskt små, fria
s. k. flimmerceller, cellkroppar, åt ena hållet
utdragna i form af en trådlik förlängning) och dessas
lifliga rörelser (svängningar hit och dit med det
trådlika bihanget). Animalkulisterna, som i sina led
räknade äfven den utmärkte italienaren Spallanzani,
kämpade länge med den motsatta åsikten, ovulisternas,
enligt hvilken zoospermerna endast gifva impulsen till
äggets utveckling och detta däremot i sig innehåller
allt, som efter slutad tillväxt utgör djurkroppens
sammansättning. I synnerhet var det tyskarna Haller
och Leibniz (i 18:e årh.), som konsekvent utvecklade
denna åsikt i hela dess betydelse för uppfattningen af
lifvet. För nyare tidens embryologi är striden mellan
animalkulister och ovulister endast af historisk
betydelse, enär man dels vet, att en utveckling af
ägg utan zoospermer, en s. k. könlös fortplantning,
är ganska vanlig bland lägre djur, dels funnit,
att zoospermerna vid könsfortplantning tränga in i
ägget och gifva detta förmåga af vidare utveckling,
hvilken fortgår såväl genom otaliga ombildningar af
äggets egna beståndsdelar som ock genom nybildningar,
till hvilka ämnet utifrån upptages af ägget.
F. A. S.*
Animalkulist, anhängare af animalkulismen.
Animal magnetism, en benämning, kommen i bruk genom
Anton Mesmer, läkare i Wien i senare hälften af
1700-talet. Redan i sin gradualdisputation, 1766, "Om
planeternas inflytande på människokroppen" förkunnade
han äldre tiders spiritualistiska läror, enligt
hvilka i universum är utbredt ett slags fluidum, som
utstrålar från himlakropparna och, verkande på allt
och genom allt, håller allt tillsammans. En tydlig
uppenbarelse af detta fluidums kraft hade man trott
sig finna i magnetmalmens underbara verkan på järn, en
verkan, hvars orsak ansågs utstråla från polstjärnan,
och man hade jämväl kallat detta universella fluidum
ett magnetiskt fluidum samt däraf förklarat den
medicinska verkan magnetmalmen sedan gammalt ansetts
ega. Liksom sådant magnetiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
