Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andersö skans l. Sunne skans, på södra udden af Andersön - Andes. Se Anderna - Andesin, miner., ett till fältspatsgruppen hörande mineral - Andesit, petrogr., en ung vulkanisk bergart - Andeskådning l. Andeskåderi. Att en person ser andar - Andesvaga, en benämning på idioter l. sinnesslöa - Andfrid, en af de perioder, hvilka på grund af de göromål som då upptogo folket, voro fritagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarvid udden genom en våt graf skildes från
ön. Arbetet på befästningen gick emellertid långsamt
"för dess wijda begrep skull", men 1698 ansåg Dahlberg
skansen vara "af stor importance"; detta oaktadt fick
A. sedermera förfalla.
L. W:SON M.
Andes. Se Anderna.
Andesin, miner., ett till fältspatsgruppen
hörande mineral, som ingår i sammansättningen af
den vulkaniska bergarten andesit i Anderna
(däraf namnet). Det utgör en blandning
af albit och anortit. Se Fältspat.
E. E.
Andesit, petrogr., en ung vulkanisk bergart, svart,
grönaktig eller grå, som i en tät eller glasartad
grundmassa jämte kalknatronfältspat innesluter
ett eller flera, till glimmer-, hornblände- och
pyroxén-grupperna hörande mineral. Man skiljer mellan
glimmer-, hornblände- och pyroxén-(hypersten- och
augit-)andesiter. Bergarten förekommer i Andernas
bergskedja i Syd-Amerika (däraf namnet), på Island,
Kaukasus och Ararat, i Ungern m. fl. st. I Sverige
upptäckte F. Svenonius 1887 en liknande lavabergart
fast anstående vid sjöarna Norra och Södra Dellen
i Hälsingland. Denna svenska andesit utgör en
öfvergångsform mellan andesiter och lipariter
samt benämnes än andesit, hypersten-andesit eller
liparit-andesit, än dellenit, ett af Brögger för
densamma infördt namn. Den liknar ganska mycket
andesiterna från Santorin i grekiska arkipelagen
och från Krakatoa i Sundasundet, särskildt
utbrottsprodukterna från den bekanta katastrofen i
aug. 1883. Se F. Svenonius: "Hypersten-andesit från
Norrland" (i Geol. fören. förh. 1886), och "Andesit
från Norra Dellen i Helsingland" (ibid. 1888).
E. E.
Andeskådning l. Andeskåderi. Att en
person stundom tydligen sett eller ser andar,
må icke betviflas; men det är därför icke sagdt,
att en sådan syn motsvaras af något i verkligheten,
af något utom människan varande. För att man skall
kunna se ett verkligt föremål, fordras, att det
afbildas på ögats näthinna och att den retning,
som här utlöses, medels synnerven öfverföres till
hjärnan. Sker ej denna afbildning och utlöses ej det
motsvarande retningstillståndet i hjärnan, se vi
icke föremålet. Således är det egentligen det till
hjärnan från näthinnan meddelade retningstillståndet,
ej föremålet själf, som vårt medvetande förnimmer,
då vi säga oss se en sak, eller, enklare uttryckt,
detta retningstillstånd i hjärnan är just den medvetna
förnimmelsen (betraktad som en naturföreteelse). Men
under drömmen tycka vi oss också se föremål, och dock
har då naturligtvis ingen afbildning på näthinnan
kunnat ske af utom oss varande ting. Detta visar,
att synförnimmelser kunna utlösas icke allenast till
följd af intryck från det utom oss varande, utan
äfven från det inom oss varande, från våra tankar,
af verksamheten inom själfva vår hjärna. Men en
sådan utlösning kan ega rum äfven under det vakna
tillståndet. Konstnärens inbillningskraft låter
ju honom se för sin "inre syn", såsom vi mycket
riktigt säga, det verk han tänker sig och ämnar
utföra, "idealet", som han söker verkliggöra. Hans
inbillningskraft kan framställa för hans "inre syn"
t. ex. bilden af en ande. Men han är därför icke hvad
man kallar andeskådare, ty konstnären vet, att det
är med hans viljas medgifvande hans inbillningskraft
skapat denna bild och att hans vilja också kan utplåna
den. För honom ter sig bilden ej annorlunda än såsom
en af spegling af
hans föregående tankar. Men så är det icke för
andeskådaren. För hans medvetande framtränga sig
hans tankars bilder utan hans vilja, och med en sådan
liflighet och skärpa, att de till och med undanskymma
de bilder hans öga gifver honom af tingen utom
honom. Han ser, såsom det ofta heter i berättelserna
om hithörande fall, en afliden anhörig komma och
sätta sig i stolen framför honom, så att stolsryggen
bortskymmes. Då nu andeskådaren vet med sig, att
hans vilja icke framkallat bilden, så förirras hans
omdöme. Han tror icke, att denna vålnad är till blott
inom hans hjärna: dess tydlighet förleder honom att
tro den vara utom honom, förnummen med hans ögons
hjälp och således en verklig företeelse från andarnas
värld. I andeskådarens hjärna måste således vara
något, som gör bilden så kraftig och tydlig och som
icke finns i t. ex. konstnärens. Och hvad detta något
är lär oss studiet af sinnessjukdomarna. Andeskådarens
hjärna är nämligen, i få ord sagdt, i ett mer eller
mindre sjukligt tillstånd. Sjukligheten behöfver
icke vara så särdeles svår: redan en utmattning hos
hjärnan, en så att säga abnorm belysning i tankens
verkstad, kan göra, att de bilder, som där finnas
och födas, antagas vara motsvarade af verkligheter. I
Norges nordligaste trakter, där solen lyser oafbrutet
i trenne månader och natten med sitt mörker och sin
hemlighetsfullhet härskar i nära nio månader och där
i allmänhet motsatserna i naturen äro väldiga och
skarpa, där förekommer hos mången en förstämning i
lynnet, en tungsinthet, hvilken ej sällan urartar
till sinnesförvirring och föranleder själfmord. Där
är heller icke ovanligt det sinnestillstånd, som på
Shetlands- och Orkneyöarna kallas "the second sight",
i Norge "fremsynthed", och som Jonas Lie skildrat i
"Den fremsynte". Den framsynte ser tydligen, liksom
andeskådaren, vålnader eller andar, och ju mer hans
sinne är fullt af öfvertro, dess benägnare är han att
i sina syner se varsel för framtiden, hvaraf äfven
själfva benämningen "fremsynthed" kommit.
Andeskådningen är alltså beroende på ett sjukligt
tillstånd i hjärnan, till följd hvaraf bilderna,
som uppträda i medvetandet, hafva kommit i
en sådan dager, att omdömet förväxlar deras
ursprung. I stället för att de borde uppfattas
såsom härrörande från själfva hjärnan, uppfattas
de såsom komna från ögats näthinna och sålunda
motsvarade af yttre föremål. Andeskådningen hör
alltså till hallucinationernas klass. Men det var
en tid, då man till och med dömde till bålet de
människor, som voro behäftade med detta sjukliga
symtom. Man trodde, att det var verkliga andar,
som dessa arma påstodo sig både se och höra,
och emedan det på den tiden förnämligast var de
onda andarna man tänkte sig hemsöka människorna,
så var det ock i deras våld dessa förvillade, både
enligt sin egen och andras öfvertygelse, gifvit
sig – ett förhållande, som endast kunde försonas
på bålet. Den förste, som vågade kraftigt angripa
denna tro och högt förklara dessa olyckliga för
vansinniga, var en af 16:e årh:s läkare, Joannes
Wierus (Joh. Weyer) från Brabant. Jfr Medvetande.
BG.*
Andesvaga, en benämning på idioter l.
sinnesslöa.
Andfrid (fnsv. anfriþer, af an, skörd, skördetid,
och friþer, frid), en af de perioder, hvilka på grund
af de göromål, som då upptogo folket, voro fritagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
