Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amfibier, Amphibia, Groddjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skilda korta benpar, hvilka vid rörelse på land
mera tjäna till att skjuta kroppen framåt än att
uppbära densamma. Stundom, då bålen är särskildt
långsträckt, äro benen förkrympta, eller ock saknas
bakbenen. Antalet ryggkotor är störst, ända till
100, hos de former, som tillbringa hela sitt lif
i vattnet; hos de i fullvuxet tillstånd å land
lefvande förekomma stundom ej flera än 39 kotor. Å
både skulder- och bäckengördeln kvarstå stora delar
oförbenade. Extremiteterna äro synnerligen enkelt
byggda; de särskilda elementen i handlof och vrist
äro ofta broskiga. Förutom å mellan-, öfver- och
underkäken förekomma tänder, stundom till stort antal,
ock å gommen.
Inom denna ordning skiljer man tre familjer, som
motsvara tre olika historiska utvecklingsgrader:
Fam. 1. Perennibranchiata, gälgroddjuren.
Som dessa former aldrig lämna vattnet, kvarstå gälarna
under hela lifvet. Ögonlock och öfverkäksben
saknas. Ryggkotor bikonkava (såsom hos fiskarna).
Fam. 2. Derotremata, jättesalamandrar,
skilja sig från gälgroddjuren endast därigenom, att gälarna hos
det fullväxta djuret saknas, medan en gälspringa kan
kvarstå, samt att öfverkäkbenen äro för handen.
Fam. 3. Salamandridæ, salamanderdjur.
Dessa mista under utvecklingens lopp både gälar och
gälspringa; flertalet lefver på land utom under
fortplantningstiden. Ögonlock finnas nästan alltid. Ej
bikonkava kotor. Öfverkäksbenen för handen.
Enligt en i nyare tid framställd åsikt skulle
bibehållandet af gälar (och gälspringa) hos
gälgroddjuren vara ej en ursprunglig, utan en
sekundärt förvärfvad karaktär; som dessa djur
emellertid utmärka sig genom flera egenskaper,
som ställa dem lägre än salamanderdjuren, hafva vi
fortfarande skäl för det antagande, att de ock äro
äldre och ursprungligare än dessa.
Med afseende på stjärtamfibiernas geografiska
utbredning förtjänar anmärkas, att de förekomma i
Europa samt i Asiens och Amerikas tempererade delar;
endast några arter, tillhörande två släkten, utsträcka
sitt utbredningsområde till Central-Amerika; en art
förekommer i Argentina.
Gälgroddjuren omfatta 5 arter, fördelade på 4–5
släkten. Necturus (Menobranchus) lateralis uppnår
en längd af 35 cm. och utmärker sig genom kraftiga
lemmar, alla med fyra tår. Stjärten, starkt hoptryckt
från sidorna, är utrustad med en fensöm å öfre
och undre kanten. Under strupen bildar huden ett
tvärveck. Färgen är brun med oregelbundna mörkare
fläckar, undertill ljusare. Djuret förekommer i
östra delarna af Nord-Amerika. Under dagen ligger
det doldt å vattnets botten; om nätterna går det ut
på jakt efter föda, som består i maskar, insekter,
större kräftdjur, småfisk och grodor. – Olmen,
Proteus anginnus (se pl. 1), som blir 28 cm. lång,
igenkännes lätt på sin långdragna bål, sina förkrympta
lemmar med tre fram- och två baktår och sin färglösa
(ljusröda) hud. Ögonen, som äro öfverlagrade af
ett tjockt hudlager och fullkomligt funktionslösa,
kvarstå på ett utvecklingsstadium, som motsvarar
ett fosterskede af öfriga ryggradsdjurs ögon. De
uppräknade egendomligheterna i olmens organisation stå
i närmaste öfverensstämmelse med hans lefnadssätt:
han förekommer uteslutande i underjordiska vatten,
i Krain, Kärnten och Dalmatien. Hans föda utgöres af
små kräftdjur, maskar och snäckor; i fångenskap
har man kunnat hålla honom vid lif åratal utan att
han intagit någon föda. Larven liknar det vuxna
djuret, utom däri att fensömmen sträcker sig från
stjärten ett stycke uppå ryggen och att ögonen äro
synliga. Egendomligt nog finnes i underjordiska vatten
äfven i Texas en form (Typhlomolge rathbuni), som i
allt väsentligt öfverensstämmer med olmen. – Armödlan,
Siren lacertina, är ål-lik, utan bakre och med svaga
främre extremiteter med tre eller fyra tår. Endast
å gommen finnas små tänder; käkarna äro beklädda
med hornslidor. Färgen är svartaktig. Armödlan
uppnår en betydande längd, ända till 72 cm. Dess
hemland är sydöstra Nord-Amerika. Man har iakttagit,
att gälarna försvinna hos helt unga djur och att
först sedermera utbildas nya gälar. Att äfven gamla
individer kunna lefva utan gälar, har man fastställt
hos akvarium-exemplar. Hos en annan art (S. striatus)
äro gälarna beklädda af huden; de sakna rörelseförmåga
och funktion. Hos detta släkte är således gälapparaten
sannolikt stadd i tillbakagående utveckling. I
sammanhang därmed står, att arterna kunna lämna
vattnet och lefva å fuktiga ställen.
Familjen Derotremata omfattar två släkten
med tillsammans tre arter. Cryptobranchus,
jättesalamandersläktet, har stark kroppsbyggnad,
kort, från sidorna hoptryckt och med fensöm
utrustad stjärt, extremiteter väl utbildade
med fyra fram- och fem baktår, yttertårna och
extremiteternas yttersida med hudveck, tjockt hudveck
å kroppssidorna. C. (Menopoma) alleghaniensis har
fyra gälbågspar med endast en gälspringa å hvardera
sidan. Denna art, som uppnår en längd af 46 cm.,
är uteslutande vattendjur och förekommer i östra
Nord-Amerikas bergstrakter. De största dimensioner
bland alla nu lefvande amfibier uppnås af detta
släktes andra art, japanska jättesalamandern, C.
maximus (se pl. 1), hvilken uppnår en längd af 159
cm. Den skiljer sig dessutom från sin amerikanske
samsläkting därigenom, att gälspringan är tillsluten
och att endast två gälbågspar äro utbildade. Den
lefver i små bergsströmmar i Japans och Kinas
högländer. Födan utgöres af fiskar, amfibier, maskar
och insekter. Djurets utveckling är ej känd; genom
teckningar i japanesiska bilderböcker vet man, att
ungarna äro försedda med gälar. Ett exemplar, som
lefde i Hamburgs akvarium i 14 år, tillväxte under
denna tid 36 cm. Arten ätes af japaneserna. Redan
under miocenperioden uppträdde en densamma mycket
närstående form, såsom framgår af fullständiga
lämningar, funna i Solothurn. Detta fossil beskrefs
först 1726 af Scheuchzer, hvilken ansåg det för ett
människoskelett ("homo diluvii testis", en människa,
som varit vittne till syndafloden). – Ålödlan,
Amphiuma means (se pl. 1), har en ållik kroppsform
och starkt förkrympta extremiteter med två eller
tre svaga tår. Bebor stillastående vattensamlingar i
sydöstra Nord-Amerika från Carolina till Mississippi.
Till familjen Salamandridæ, som representerar
de högst utvecklade formerna inom denna ordning,
hör det största antalet stjärtamfibier. Flertalet
lefver i Nord-Amerika. För resten erbjuder den
geografiska utbredningen af några fullt naturliga
släkten öfverraskande drag. Sålunda förekomma af ett
släkte (Spelerpes) nitton arter i Amerika, några söder
om ekvatorn, medan en lefver i Europa; af ett annat
släkte (Amblystoma) finnas sexton arter i Nord- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
