Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mexico boende pueblo-indianerna (fig. 16) äro
åkerbrukande och ega forntida minnesmärken i
"pueblos" och klippboningar (se Fornlämningar).
Den centrala gruppen utgöres af Mexicos och
Central-Amerikas indianfolk (den uto-aztekiska
gruppen), till hvars sonoriska gren räknas de lågt
stående pah-utah (fig. 9, 10) och ormindianerna
l. sjosjonerna (fig. 11) samt de mera civiliserade
moqui och komantsjerna, hvaremot nahuatl-grenen
innefattar aztekernas kulturfolk. En mängd andra
indianstammar finnes i Mexico (fig. 17). – I
S.-A. kunna särskiljas fyra grupper: 1) andes-folken
på Andernas sluttningar, dit den stora stammen
quichua (fig. 27) och andra kulturfolk i Peru,
Bolivia och Columbia räknas (fig. 25, 26), samt
araukaner (fig. 32) i Chile, moxos (fig. 29) i
Bolivia m. fi.; 2) indianfolken kring Amasonfloden,
till hvilka hänföras kariberna, aruakerna, af flere
identifierade med maypure (fig. 18), samt isolerade
stammar såsom ticuña (fig. 22, 23) och miranha
(fig. 24); 3) mellersta Brasiliens indianer, med
tupi-guarani-folken och omagua-stammarna (fig. 19),
botokuderna (fig. 20, 21) m. fl.; 4) pampas-folken,
till hvilka höra guaycuru jämte abiponerna (fig. 28)
och puel-che (fig. 30), samt patagonierna (tehuel-het,
fig. 31) och eldsländarna (pesjärä, fig. 33) på
sydspetsen af kontinenten. Urbefolkningens samfällda
tal vid spanska invasionen anslås till 100 mill. – Att
odlingsgraden hos forna tiders indianer var betydligt
öfverlägsen den, som de röde männen innehade vid sin
första beröring med de hvite, därom vittna en mängd
fasta fornlämningar och i dem funna fornsaker. De
fasta fornminnena (se därom Fornlämningar) utgöras i
hufvudsak af dels väldiga högar (mounds) och vallar,
funna i de nuv. Förenta staterna, dels de i Mexico
samt Central-Amerika och Yucatan funna storartade
ruinerna efter städer, tempel, palats o. s. v.,
dels kvarlefvorna af det forna inka-rikets (i Peru,
Quito och Bolivia) mäktiga murar, tempel och andra
byggningar af huggna stenblock. I mounds har man
funnit konstrikt formade lerkärl och bägare, ofta
med färglagd ornamentik, tobaks-piphufvuden af bränd
lera eller af olika stenarter och i djurskepnader,
hvarjehanda af sten eller koppar (brons) tillverkade
vapen (knifvar, yxor, pil- och spjutspetsar), allehanda
prydnader samt grofva väfnader (se illustrationer
sp. 815–818). De i pueblo-indianernas forna stenhus
(pueblos), grott- och klippboningar funna husgeråden
af lera äro ofta försedda med målade människo- och
djurfigurer. I de forntida mexikanska, peruanska
och columbiska kulturfolkens minnesmärken har man
anträffat väl utförda sten- och lerfigurer (idoler),
smakfulla skulpterade och målade lerkärl, fat och
urnor (ofta i djurgestalt), konstrika guldsmycken
(sällsynta, ty spanjorerna röfvade de allra flesta),
masker, fjäderarbeten (pläder, runda sköldar m. m.),
brokig bildskrift på agavepapper, stenar att mala
majs på, amuletter och leksaker. Peruanerna utmärkte
sig framför andra i keramiska arbeten, med naturens
former eftergjorda, samt i alla slags metallarbeten
och icke minst i väfnadsteknik, hvars alster man kan
återfinna bl. a. på mumier (jfr färglagd plansch och
sp. 815–818).
Efter landets upptäckt började européer af olika
nationaliteter strömma ditöfver, i första hand
spanjorer, som utbredde sig öfver Central- och
Syd-Amerika, utom i Brasilien, hvilket land blef
portugisiskt. Senare slogo sig fransmän, holländare
och engelsmän ned i N.-A., medan Antillernas
övärld delades mellan olika nationaliteter. Efter
befolkningen kan A. därför delas i det romanska
A., omfattande Central- och Syd-Amerika, samt det
germanska A., omfattande Nord-Amerika, där engelskt
språk och kultur till stor del blifvit enarådande. Ett
nytt befolkningselement tillkom genom öfverförande af
afrikanska negrer såsom slafvar. Till de västindiska
öarna började denna import strax efter koloniseringen,
ehuru den blef mer regelbundet ordnad först 1517;
till de nuv. Förenta staterna ankom det första
slafskeppet 1620. Först på 1800-talet upphörde
importen. Det var egentligen till de varmare trakterna
som negrerna infördes, och där bo än i dag mestadels
deras ättlingar. Endast på Haiti hafva de grundat en
egen stat; eljest stå de, liksom indianerna, under de
hvites öfverhöghet. Faktiskt oafhängiga, ehuru till
namnet lydande under franskt eller holländskt välde,
äro också de s. k. boschnegrerna i Guyana, hvilka
härstamma från negerslafvar, som 1663 utvandrade ur
det holländska Surinam till öfre Maroni och sedan
förstärkts med andra flyktingar. Genom blandning
mellan dessa tre raser, européer, indianer och negrer,
ha en mängd kroaseringar uppstått med olika namn. De
viktigaste af dessa blandningsraser äro mestiser,
som uppstått genom blandning mellan i Syd- och
Central-Amerika infödda romaner, de s. k. kreolerna,
och indianer (en säregen typ af dessa äro gauchoerna
i La-Plata-staterna); samboer, afkomlingar af negrer
och indianer; mulatter, blandning af hvita och negrer;
samt kvarteroner, af hvita och mulatter. Till dessa
raser ha på senare tider kommit kineser och indier,
hvilka dels införts som kulis till de västindiska
öarna samt Guyana, Peru och Chile, dels inflyttat
till N.-A. Det hvita elementet är förhärskande i
S.-A.:s sydligare länder, men det indianska i Bolivia,
Peru och Ecuador samt i Guatemala och San Salvador. I
Columbia består folkmassan ungefär till lika delar af
mestiser (som här också kallas cholos) och indianer. I
Mexico utgöra mestiserna 43 %, indianerna 38 % och
kreolerna 19 % af befolkningen. Negrerna äro starkast
representerade på Antillerna, i Brasilien och i de
södra af Förenta staterna.
Folkmängd och stater. Amerikas folkmängd beräknas till
145 mill., eller 3,7 inv. pr kvkm. Till folktäthet är
världsdelen den fjärde i ordningen. Den är delad i
följande stater. 1. Själfständiga: Förenta staterna
(med Portorico), Mexico, Guatemala, Salvador,
Honduras, Nicaragua, Costarica, Colombia, Venezuela,
Ecuador, Peru, Bolivia, Chile, Argentina, Uruguay,
Paraguay, Brasilien samt Haiti, Domingo och Cuba; alla
republiker. 2. Kolonialländer. England eger: Dominion
of Canada, New Foundland och Labrador i N.-A.;
Brittiska Honduras, Bahama-öarna, Jamaica, Trinidad,
Barbados och flera smärre öar i C.-A. och Västindien;
Brittiska Guyana i S.-A. (jämte Falklands-öarna
och Syd-Georgien), tillhopa (utom de sistnämnda)
10,015,700 kvkm. 7,5 mill. inv. Frankrike eger öarna
S:t Pierre och Miquelon vid New Foundland, vidare
Martinique och Guadeloupe jämte några smärre öar i
Västindien samt Franska Guyana i S.-A., tillsammans
81,993 kvkm. med 450,000 inv. Holland eger ön Curaçao
och flera mindre i Västindien och Surinam i S.-A.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
