Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
palmarter, jordnöten (Arachis hypogea), Bertholletia
excelsa, som lämnar Pará-nötterna, spanska pepparn,
guayaba-trädet (Psidium guayaba), yamsroten
(Dioscorea triloba), som växer vild i Guyana, den
likaledes i norra S.-A. inhemska bataten (Batatas
edulis), Arracacha esculenta, en i samma trakter
mycket spridd rotfrukt, samt den i Guyana och i
nordvästra Columbia vildt växande kakaon (Theobroma
cacao), som blir ända till 13 m. (vanligen 5–6
m.) hög och fordrar en medeltemperatur af 24–28°. I
Amazonas lågland har man på senare tider upptäckt
många nyttiga växter, af hvilka den viktigaste är
kautsjukträdet (Siphonia elastica), en ända till
19 m. hög euforbiacé. I bergsskogarna på Andernas
östra sluttning växer kinabarkträdet (Cinchona
officinalis), hvars bark lämnar kinin. I samma
bergstrakter hemmahörande är koka (Erythroxylon
coca), som lämnar läkemedlet kokain. Bolivias och
Perus högslätter äro hemorten för Quinoa-hirsen
och för bönor, som äro af vikt för inbyggarna,
samt tomaten (Solanum lycopersicum), som äfven
öfverförts till Europa. I de lägre liggande länderna
har ananasen sitt hemland. Syd-Amerikas nordkust och
Antillerna äro mycket rika på en mängd fruktträd,
såsom sapoteträdet, melonträdet, sockerapeln (Anona
squamosa), kurbitsar m. fl. Västindien är vidare
hemlandet för piment-pepparn, Canna edulis, arrowroten
(Maranta) m. fl., hvaremot bataten och det
egendomliga aguacateträdet (Persea gratissima) med
sin smörfrukt synas härstamma från Central-Amerika. I
Västindien synes också bomullen vara inhemsk, i det
att infödingarna vid européernas ankomst gjorde sina
kläder af Gossypium barbadense. Här påträffade också
sir W. Raleigh 1595 först mahognyträdet, hvilket,
sedan Jamaicas skogar snart nedhuggits, nu mest
kommer från Honduras. Kokosnöten antages också ha
sitt urhem i södra delen af Central-Amerika. Från
Anahuacs platå härstamma några af de allra viktigaste
amerikanska kulturväxterna, näml. tobak, majs och
agave. Majsen odlades vid européernas ankomst i både
Syd- och Central-Amerika. Af agave få mexikanerna
sin rusdryck "pulque", och af dess bladfibrer
göras tåg och väfvas gröfre tyger.
Nord-Amerikas flora karakteriseras i synnerhet i
norden af en stor likhet med gamla världens,
beroende på närheten till Asien och den forna
landförbindelsen med Europa. En iögonenfallande
olikhet med Europas är den vida större artrikedomen i
Amerika. De nordeuropeiska skogarna bestå af
knappt 40 inhemska trädarter, de amerikanska af
400; antalet ekarter är i Europa 20, i Förenta
staterna 40, i Mexico 50; barrträds-arterna äro i
Europa knappt mer än 10, i Nord-Amerika 30 à 40.
Den nordamerikanska skogen eger nästan alla
Europas skogsträd, men därjämte en stor del, som där
äro främmande, bl. a. hickoryträden (Carya) med 7
arter, magnoliorna med likaledes 7 arter, tulpanträdet
(Liriodendron), Sequoia, Douglas-tallen m. fl.
De båda senare samt jättetallen (Abies gigantea),
jättecedern (Thuja gigantea), sockertallen (</i>Pinus
lambertiana</i>) med sina öfver 100 m. höga och flera
meter tjocka stammar visa äfven hvilka väldiga former
nordamerikanska träd ibland kunna få. – Den tropiska
floran förekommer i N.-A. blott i Mexicos kustland
och i södra Florida, på det senare stället egentligen
en kustträskflora, som förnämligast karakteriseras
genom stora mangroveskogar. I öfrigt
står den mycket nära Antillernas flora,
liksom Mexicos växtvärld nära ansluter sig till
Syd-Amerikas. Subtropisk är däremot den mexikanska
höglandsfloran, som i n. går till 30° n. br. Alltid
gröna ekar, lagerväxter, myrtnar, anoner och
epifytiska orkideer känneteckna den; af palmer
träffas blott Chamædorea i större mängd. Äfven
förekomma kaktus-arter i hundratal, agaver, yucca
och andra växter, som äro i stånd att uthärda
lång torka. Subtropisk är också floran i området
Louisiana–Virginia, som bl. a. är rikt på stora
barrskogar af en mångfald arter. De ständigt gröna
löfträden representeras här af Magnolia grandiflora
och M. glauca, Illicium floridanum, Quercus virens,
Ilex coriacea m. fl. Dock saknas ej heller löffällande
ekar, askar, hickory-träd och andra; stor är mängden
af slingerväxter, bl. a. vildt vin (Vitis vulpina,
V. æstivalis). Den viktigaste kulturväxten är
bomull, som dock i motsats till Mexicos blott är
ettårig; dessutom i mindre omfattning sockerrör,
ris och majs. – Den kaliforniska floran är rik på
endemiska arter och har att uppvisa några af jordens
största träd, de ofvan nämnda jätteträden Sequoia
gigantea, Thuja gigantea och Pinus lambertiana samt
Douglas-tallen. Många af dessa växa i täta skogar,
och några sådana områden äro de trakter af jorden,
som frambringa den väldigaste växtmassan: ofta kan
på en hektar Douglas-tallskog växa 20,000 kubikmeter
trä. Barrträdens arttal stiger inom området till 60;
löfträden, af hvilka en stor del är ständigt grön,
komma först i andra rummet. Af dem må nämnas den
kaliforniska lagern (Umbellularia californica),
flera ek-arter, Acer macrophyllum och Arbutus
Mensiesii. Högbergs-regionen har flera endemiska
alpväxter. Till den nordiska florans område
höra Rocky mountains, om än deras växtvärld står
nära Kaliforniens, så att många arter förekomma
i båda områdena. Äfven här gifva barrträden åt
skogarna deras karaktär. Bland dem må nämnas Pinus
ponderosa, gultallen, P. monticola, P. murrayana,
svarttallen, P. edulis, Picea Engelmanni, rödtallen,
och Picea alba, hvit-tallen. Äfven Douglas-tallen
och jätte-cedern återfinnas här. Löfträden äro
icke så rikt utvecklade hvarken till storlek eller
arter. Bland dem märkas sex ek-arter, sykomorer
(Platanus Wrigthii), mexikanska mullbärsträdet
(Morus microphylla), pistacie-asken (Fraxinus
pistaciæfolia), cottonwood-trädet, Populus
monilifera, P. angustifolia och P. balsamifera,
flera arter viden, alar m. fl. Platåerna mellan
bergskedjorna äro mest täckta af Artemisia-arter, af
Sarcobatus, Eurotina, Bigelovia, Astragalus-arter
samt gräs (Spartina, Festuca) m. fl. Präriefloran
består öfvervägande af gräs, men blandas mot öster
alltmer med träd och skog. De viktigaste gräsen
äro gramma-gräset (Bouteloua oligostachya),
buffel-gräset (Bouchloë dactyloides), bunch-gräset
(Festuca scabrella), Poa tenuifolia, narrhöet
(Panicum capillare), kanarie-gräset (Phalaris
arundinacea) m. fl. Blandade med dessa förekomma
arter af </i>Astragalus</i>, Helianthus, Aster, Pentstemon
och Erigeron samt, på de västra prärierna, Artemisia,
Opuntia m. fl. Utefter floderna växa flere arter
af släktena Populus, Fraxinus, Salix, Rosa, Ribes
och Ulmus. Gräsväxtens utveckling rättar sig efter
fuktighetsmängden. Den appalachiska floran är en
skogsflora, mycket rik på arter. Så förekomma 18
ek-arter, af hvilka Quercus alba, Qu. rubra och
Qu. bicolor äro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
