Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alpväxter, bot., växter som hafva sitt hem på Alperna - Alpörtbältet. Se Alpväxter - Alqueire, ett förr i Portugal och Brasilien rymdmått för torra varor - Alquier, Charles Jean Marie, fransk politiker och diplomat - Alquifoux, fr., pulveriserad blyglans - Alrek, nord. sag., konung af ynglingaätten - Al rigore (del tempo), it., mus., strängt i takt - Alrun l. Alruna, kvinnor som sysselsatte sig med spådomskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hufvudsakligen bilda de berömda alpbetena -
alphö, i synnerhet från ängar med gynnadt läge,
anses hafva dubbelt så stort värde som dalhö -
äro de äfven på våra fjäll förekommande fjällgröen,
Poa alpina, och fjälldaggskålen, Alchemilla alpina,
samt dessutom Plantago alpina, Meum Mutellina och
Achillæa moschata. Af öfriga alpväxter nämna vi
den s. k. edelweiss, Leontopodium alpinum, hvilken,
emedan den är särdeles varaktig - den tillhör de
s. k. evighetsblommorna - på samma gång som täck,
nästan hvarje alpresande medför som ett minne från
den tjusande alpfloran. Alpväxterna hafva hos oss sin
motsvarighet i fjällväxterna. Se vidare Bennett, "The
flora of the Alps" (1896), den af tysk-österrikiska
alpföreningen utgifna "Atlas der alpenflora" (1897)
med text af Dalla Torre, "Die alpenflora" (1899), samt
Wocke, "Die alpenflora in der gartenkultur" (1898).
V. W.*
[bildtext]
Rhododendron.
Alpörtbältet. Se Alpväxter.
Alqueire [-keire], ett förr i Portugal (till 1868)
och i Brasilien (till 1873) brukligt rymdmått för torra
varor = 1/4 fanga (fanega). Det var af mycket
växlande storlek på skilda orter, i Lissabon = 13,84 l.,
i Rio de Janeiro omkr. 40 l.
Alquier [-kie], Charles Jean Marie, fransk politiker
och diplomat, f. 1752, d. 1826, blef som mär i
La Rochelle 1789 af tredje ståndet i prov. Aunis
vald till dess ombud i Etats généraux, slöt sig
där genast till det reformvänliga partiet och
visade sig i konstituerande nationalförsamlingen
alltmer radikal samt röstade som medlem af
nationalkonventet för Ludvig XVI:s död. Jämte
Richard konventskommissarie vid Hollands ockupation,
uppträdde han med stor måtta och omnämndes därför
med erkännande af de främmande sändebuden i Haag,
bl. a. af grefve Fr. Löwenhielm. 1795-98 var
A. medlem af De gamles råd, 1798-99 minister i
München och 1800-01 ambassadör i Madrid, där han
inledde underhandlingar om bytet af Louisiana. 1801
skaffade han såsom underhandlare med neapolitanska
hofvets ombud i Florens Frankrike halfva Elba och
utnämndes s. å. till ambassadör i Neapel, där det
blef en af hans första åtgärder att aflägsna Acton
till Sicilien. I slutet af 1805, strax innan Napoleon
verkställde sitt beslut att afsätta Neapels dynasti,
begaf sig A. hastigt bort, utan att taga afsked, med
legation och konsulat. 1806-08 var han kardinal Feschs
efterträdare som ambassadör hos påfven, men lyckades
ej bringa till stånd Napoleons åsyftade allians,
hvarför denne gjorde honom förebråelser för alltför
stor undfallenhet. 1810 skickades han som minister
till Stockholm, där han genom sin skarpa not af 13
nov. s. å. nödgade den
för kontinentalsystemets tillämpning föga
villiga regeringen att förklara England krig, och
sedermera uppträdde på ytterst pockande, rent af
förnärmande sätt, då kriget visade sig vara endast
spegelfäkteri. I nov. 1811 lämnade han plötsligt,
under form af permission, utan att officiellt taga
afsked, Stockholm och stannade såsom minister i
Danmark till Napoleons fall (1814). A. landsförvisades
1816 såsom konungamördare af Ludvig XVIII, men fick
1818 återvända till Frankrike.
J. TH. W.
Alquifoux [alkifo], fr. (af sp. alquifol, en äldre
aragonisk form för det moderna spanska alcohol),
pulveriserad blyglans. Användes förr mycket till
glasering af smärre lerkärl, men ersattes nu vanligen
af blyglete.
[bildtext]
Alrun (se art. å sp. 711).
Alrek, nord. sag., konung af ynglingaätten, son af
Agne. Sturlasson förtäljer, att A. och hans broder
Erik togo riket i arf efter sin fader. De voro raska
ryttare och tvistade ifrigt om, hvem som red bättre
eller hade bättre hästar. En gång redo de ensamma
bort på sina bästa hästar och kommo icke tillbaka. De
funnos sedermera döda med krossadt hufvud. Som de
icke hade några vapen med sig, trodda man, att de
dräpt hvarandra med betslen. - Saxo låter A. falla i
kamp mot Ericus, en bundsförvant till Gestiblindus
(Oden). Jfr A. Olrik, "Sakses oldhistorie",
s. 55 ff. Se vidare Ynglingaätten.
(B-E.)
Al rigore (del tempo), it., mus., strängt i takt
Alrun l. Alruna (fnhty. alrúna, nyhty. alraun l.
alraune; jfr all och fno. rún, hemlighet,
ty. raunen, hviska), hos de gamle germanerna benämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
