Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almquist. 3. Karl Jonas Love (Lovis, Ludvig) A., författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgifvandet af "Törnrosens bok", som föreligger i två
editioner. Den första utgör fjorton delar i 12:o
och utgafs 1832-51 med den fullständiga titeln Fria
fantasier, hvilka, betraktade som ett helt, af Herr
Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens bok,
stundom En irrande hind. Den andra editionen kallades
Törnrosens bok eller Fria fantasier, berättade på
jagtslottet hos herr Hugo Löwenstjerna och utkom
1839-50 i tre delar i imperialoktav. Endast en
mindre del af innehållet är gemensam för de båda
editionerna. De viktigaste af de i "Törnrosens bok"
intagna styckena äro följande.
Inledningsberättelsen, Jagtslottet, lämnar den
yttre ram, i hvilken de olikartade delarna af
"Törnrosens bok" infogas. Hos hofmarskalken herr Hugo
Löwenstjerna på Jaktslottet i Närke samlas hvar
afton hans konstnärligt begåfvade och intresserade
familj, och dess medlemmar föredraga af dem själfva
författade opus. Till Jaktslottet kommer äfven en
originell enstöring, Richard Furumo på Råbäcken, som
blir den förnämste berättaren. Längre fram instiftade
herr Hugo en akademi, hvars ledamöter författade
uppsatser och uttalanden i allehanda frågor. Krönikan
om slottets sällskap vidgade sig efter hand till en
"hela världens roman"; enhetligheten och sammanhanget
i A:s känslo- och tankelif kom honom att betrakta
all hans litterära gärning som en organisk helhet och
"Törnrosens bok" som ett universalarbete, omfattande
vitterhet och läroböcker likaväl som romaner och
afhandlingar, om också endast vissa partier af
hans produktion verkligen gåfvos ut under titeln
"Törnrosens bok". Till "Jagtslottet" sluta sig
Hinden och Baron Julius K*, hvari förekomma älskvärda
skildringar ur dåtida svenskt landtlif på samma gång
som fina psykologiska undersökningar. Målaren prisar
det enkla lefnadssättet och det ärliga kroppsarbetet;
den innehåller förtjusande naturskildringar från
Mälartrakterna, liksom den tragiska Skällnora Qvarn,
en liflig allmogeberättelse med hemska och dystra
partier. Kapellet, likaledes en folklifsskildring,
är A:s kanske mest harmoniska och rörande novell. I
Aramintha May briljerar A. med sin ypperligt
individualiserade brefstil. Det går an är en
klassiskt enkel, åskådlig och realistisk berättelse
ur medelklassens lif, med tendens emot de bestående
formerna för äktenskapet. Silkesharen på Hagalund
och Purpurgrefven, uttänjda till alltför stor bredd,
göra propaganda för moderna sociala idéer. Colombine
skildrar, hur en fallen kvinna höjes genom en
mans kärlek. Urnan och Palatset fängsla genom sin
originella fantastik, men utgöra i grunden angrepp på
eders oupplöslighet och löftens bindande helgd. Den
vackra legenden Skönhetens tårar, själfbekännelsen
Skaldens natt och den rytmiskt sköna Murnis (eller
"De dödas sagor"), af Swedenborg påverkade drömmar
om lifvet efter detta, de sagoaktiga Mythopoiesis
i nyromantisk och Sviavigamal i mera götisk anda
äro alla rena inbillningsspel. Från de första
kristna tiderna är ämnet taget till Melia. Svensk
medeltidshistoria har gifvit stoffet till "romaunten"
Hermitaget och tiden efter Gustaf III:s mord till
Drottningens juvelsmycke, båda större kompositioner,
i hvilka man finner spännande händelseutveckling,
egendomliga sinnesintryck och stark tidsstämning. Den
sistnämnda har den originella "androgyna" figuren
Tintomara. Dramatisk form hafva Godolphin eller de
tre herrarne Beaumanoir, skrifven på alexandriner och
skildrande Ninon de Lenclos, Ramido Marinesco,
en själfständig fortsättning på Don-Juan-sagan,
med beundran granskad af Runeberg, sorgespelet
Signora Luna, som Atterbom satte mycket högt och som
skildrar en kvinnlig helgongestalt, det mystiskt
kristna Isidoros af Tadmor och dess fortsättning
Marjam, som bl. a. har en elak parodi på Paulus’
brefstil, och det till antiken förlagda Svangrottan
på Ipsara. I versform äro Schems-el-Nihar, med ämne
från Afrika, och Arthurs jagt, som hänför sig till
sagokretsen om kung Artur af runda bordet, Vargens
dotter, en gripande allmogehistoria från Sverige,
samt Songes, ett antal korta dikter, till hvilka
A. själf komponerat musik.
Afhandlingarna äro: religiösa uppbyggelseskrifter
som Arbetets ära, ofta omtryckt som folkskrift,
och. Hälsans evangelium; folkpsykologiska som den
briljanta teckningen af svenskt folklynne och svensk
natur i Svenska fattigdomens betydelse; sociala och
politiska som Europeiska missnöjets grunder, den
halft som satirisk fantasi skrifna Ormus och Ariman,
Prästens ställning; litterära som Dialog om sättet
att sluta stycken och den efter Molière efterbildade,
i replikskiften gifna Den sansade kritiken.
Utanför "Törnrosens bok" falla följande
arbeten, den definitiva upplagan af "Amorina"
(1839) och ett knippe folkskrifter 1839-40, bland
dem Grimstahamns nybygge och Ladugårdsarrendet,
allmogeberättelser med ekonomiskt uppfostrande
tendens; två stora romaner, Amalia Hillner (1840)
och Gabrièle Mimanso(1841-42), hvilka hufvudsakligen
äro underhållningsromaner, den förra förlagd till det
samtida Sverige, den senare till Paris under Ludvig
Filips regering; Tre fruar i Småland (1842-43), ett af
A:s viktigaste arbeten, skildrar svenskt landsortslif
med älskvärd optimism och uttalar ånyo A:s tankar om
brottslingar och brottets mysterium; Smaragdbruden
(1845), Syster och bror (1847) och Herrarne på
Ekolsund (s. å.), med sitt i det oändliga invecklade
intrigspel, visa afmattning och äro frukter af ett
jäktadt arbete för brödet, men innehålla episoder
och målningar af skönhet och inbillningskraft.
Af hans afhandlingar äro särskildt att uppmärksamma:
Om enheten af epism och dramatism. En aning om den
poetiska fugan (i "Hermes" 1821), Undersökning om
huvudskillnaden mellan de gamles vitterhet och
de nyares (i "Skandia", 1833-34), Några drag
(ibid. s. å.), Om det Hela (ibid. 1836), Om
svenska uppfostringsväsendet (1840) samt framför
allt C. J. L. Almquist. Monografi (1844-45),
hvilken föranleddes af A:s strider med Upsala
domkapitel. Denna myndighet gaf nämligen i juni
1840 en varning åt A. på grund af den året förut
utgifna "Det går an", såsom vådlig för sedligheten,
och deo gäckande framställningen af Paulus (i
"Marjam"). A. svarade 29 juli s. å., och domkapitlet
afgaf förklaring öfver svaret 29 april 1841. Efter
kallelse att personligen inställa sig i kapitlet
infann sig A. 2 nov. 1842, då 12 frågor rörande
hans tänkesätt framställdes till honom. A. svarade
skriftligt 25 nov., men kapitlet var icke nöjdt
härmed, utan framställde ånyo (16 jan. 1843) tre
frågor, dem A. besvarade 18 febr. Meningen var
att anställa en religionsprocess mot A., men den
inhiberades, och man nöjde sig med att A. förpliktade
sig att afge en ny förklaring om sin afsikt att
framgent hålla prästeden. Större delen af de mellan
domkapitlet och A. växlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
