Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almlöf. 2. Karl Anders Knut A., skådespelare - Almlöf. 3. Hedvig Kristina Elisabet (Betty) A., skådespelerska - Almnäs, gods i Västergötland - Almohader, muhammedansk sekt och dynasti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komisk karaktärsskådespelare med den skarpaste
individualiseringsförmåga och stark själfkritik;
i synnerhet voro hans gubbtyper utmärkta. Han gaf
betydelsefulla föredömen af scenisk verklighetstrohet
och egde en fond af äkta, om än föga saftig humor. En
särskild styrka hade han i utformningen af sådana
repliker, som blixtlikt belysa en karaktär. Bland hans
omkr. 400 roller må här nämnas Räfklo i "Målaren och
modellerna", Fromont i "Fregattkaptenen", Scapin
i "Scapins skälmstycken", Vansen i "Egmont",
Miremont i "Kotteriet", Perin i "Stolthet mot
stolthet", Schumrich i "Släktingar", Damoiseau i
"De båda döfve", Perrichon i "Perrichons resa",
Poirier i "Klädeshandlaren och hans måg", Gaspard
i "Debutanten och hennes far", Daniel Hejre i
"De unges förbund", Rudolf Mörk i "Sparlakanslexor",
Harpagon i "Den girige", Shylock i "Köpmannen från
Venedig" (ett märkligt prof af A. i den tragiska
arten) samt titelrollerna i Advokaten Knifving
och Farbror Pål. - A. verkställde en mängd goda
öfversättningar för teatern. Han var 1874-77 lärare
vid kungl. teaterns elevskola, och då denna 1885
öfverflyttades till musikkonservatoriet, öfvertog
han befattningen som förste lärare i scenisk konst,
hvilken han innehade i fyra år. Han företog med sin
hustru (se nedan) flera utländska studieresor.
3. Hedvig Kristina Elisabet (Betty) A., född
Deland, den föregåendes hustru, skådespelerska,
föddes i Örebro 14 nov. 1831. Sina nedärfda
sceniska anlag utvecklade hon vid sin faders,
teaterdirektören P. J. Delands, sällskap, som
hon tillhörde 1847-61, och spelade då omkr. 300
roller, däribland icke få af poetisk art, och
hennes täcka, väl utbildade sångröst hördes med
nöje i vådeviller. När hon 1857 ingått äktenskap
med sin faders elev Knut A., följde hon sedermera
honom till anställning vid dåv. Mindre teatern
1861 och vid kungl. teatern 1863 samt öfvergick
alltmera till de komiska karaktärsrollerna. 1874
blef hon lärarinna för den kungl. scenens kvinnliga
elever. Död i Stockholm 1 april 1882. - Betty A:s
roller uppgingo till omkr. 500. I hennes liksom
i Knut A:s spel röjdes den delandska skolan i en
noggrann teknisk utbildning, en mönstergill och
nyansrik framsägning, skarp karaktärsanalys och
slående realism. Bland hennes roller må nämnas
Emilia i "Othello", Mor Fadette i "Syrsan", Bélise i
"Lärdt folk i stubb", Dorine i "Tartuffe", Frosine i
"Den girige", Hertiginnan Marlborough i "Ett glas
vatten", Modern i "Fröken Elisabeth", Fru von der
Strass i "Onda tungor", Hertiginnan de Septmonts i
"Sällskap där man har tråkigt", Madam Rundholmen
i "De unges förbund", Monika i "Evas systrar".
E. F-T.
Almnäs, gods i Västergötland, Kåkinds härad, Fåglås
socken, består af 4 mtl säteri, 17 5/8 mtl frälse och
1 3/8 mtl krono-skatte, med en ytvidd af omkr. 3,262
har - allt taxeradt (1902) till 664,000 kr.,
med Almnäs tegelbruk och såg samt Korsgårdens kvarn
14,000 kr. Herrgården, uppförd 1773-76 af generalen
grefve V. R. Stackelberg, är belägen vid en ovanligt
täck vik af Vättern samt omgifves af en smakfull park
och en vidsträckt trädgård. - Genom bytesbref 1592
bortbytte Johan III till Axel Johansson (Natt och
Dag) till Göksholm Almnäs och en del af hemmanen i
Fåglås socken mot fastigheter dels på Öland, dels i
Kronobergs län. Nämnde Axel Johansson var sannolikt
den, som först byggde A. till sätesgård. Sedermera
tillhörde egendomen familjerna Sparre, Bielke, Horn,
Ehrensten m. fl.; köptes 1859 af N. G. A. Sparre
(första kammarens talman) och öfvergick med år 1898
genom köp till friherrinnan Marika Dickson i Göteborg.
B. S. (C. M. R.)
Almohader (sp. almohades, af arab. al-muwahhidin,
"de som hålla på [Guds] enhet"), muhammedansk sekt
och dynasti i nordvästra Afrika och Spanien. Sektens
stiftare var en berber, Muhammed Ibn Tumart, hvilken
mot slutet af 11:e årh. bekämpade almoraviderna,
hvilkas stränga ortodoxi ej syntes honom tillräckligt
renlärig. Sedan han vunnit talrika anhängare,
uppträdde han som imam och mahdi samt gjorde sig
till härskare öfver flera under almoraviderna lydande
stamområden. Då han kort efter ett misslyckadt försök
att eröfra Marokko aflidit (1130), efterföljdes han af
den af honom själf utsedde "kalifen" Abd-el-mumin
(1130-63), hvilken småningom underlade sig
almoravidernas besittningar i Afrika och Spanien (se
Almoravider). Under hans son Abu-Jakub Jusuf
(-1184) och sonson Jakub El-mansur (-1198) erhöll
almohaderväldet en stor betydenhet icke blott genom
krigiska framgångar i Spanien, där El-mansur vann
en lysande seger öfver Alfons VIII af Kastilien vid
Alarcos (1195), utan äfven genom en uppblomstring af
vetenskap och konst, som oaktadt almohadernas stränga
renlärighet bildar en stark motsats mot almoravidernas
fanatiska intolerans. Den aristotelisk-nyplatonska
filosofien, som genom el-Farabi och Avicenna
uppblomstrat i orienten, bragtes här af Ibn Rusjd,
Ibn Tofeil, Maimonides m. fl. i den form, i hvilken
den sedermera öfvergick till Frankrikes och Italiens
skolastiker, och det var Abu-Jakub, som började
byggandet af den berömda minareten i Sevilla, som nu
bär namnet Giralda. El-mansur blef dock mot slutet
af sin lefnad mer fanatisk (se Averroes). Under
El-mansurs son, den oduglige och grymme Muhammed
(1198-1213), inträdde redan förfallet. Alfons VIII
bröt för alltid almohadernas makt i Spanien genom
det blodiga slaget vid Navas de Tolosa (1212), efter
hvilket Muhammed skyndsamt flydde till Afrika. Några
af El-mansurs släktingar höllo sig ännu någon tid
som mer eller mindre själfständiga ståthållare i
olika delar af landet, men genom ett fördrag med
Ferdinand III af Kastilien uppgaf den siste af
dessa, El-mamun, alla sina besittningar (1230) och
flydde till Marokko. Under de återstående 6 eller 7
kaliferna sönderföll äfven i Afrika det almohadiska
väldet genom inre stridigheter och uppror, och 1275
utrotades de sista flyktiga medlemmarna af El-mansurs
ätt af den i Marokko nyuppkomna "merinidiska"
dynastien (af beduinstammen Beni Merin). - Litt.:
Aschbach, "Gesch. Spaniens u. Portugals zur zeit
der... Almoraviden u. Almohaden" (2 bd, 1833-37),
de Gayangos, "History of the mohammedan dynasties in
Spain" (2 bd, 1840-43), och Dozy,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
