Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alger, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växa några få, sådana som de s. k. violstens-algerna
(Chroolepus-arter, fig. 9), på det torra; men
dessa, liksom alla andra alger, behöfva dock för
att fullständigt genomgå sin utveckling, och
särskildt för sporbildningen, direkt inverkan af
vatten. Algerna trifvas i alla slags vatten: i salt,
i bräckt och i sött, i det allra renaste såväl som
i det af organiska eller oorganiska ämnen orenade,
i polarhafvets och snöbäckarnas iskalla vatten såväl
som i heta zonens af de lodräta solstrålarna starkt
uppvärmda; ja, äfven de heta källorna och de eviga
isfälten (glaciärernas "röda och gröna snö") ega
sina särskilda algfloror. Sin starkaste utveckling i
afseende på såväl artrikedom som i synnerhet formernas
prakt uppnår algvegetationen i de varmare tempererade
och subtropiska ländernas haf. Men äfven i de kallare
tempererade och till och med i de arktiska trakternas
haf uppträder mången praktfull form. - De flesta
större alger förekomma, på samma sätt som växterna
i allmänhet, fästa vid andra föremål, antingen
omedelbart på vattensamlingarnas botten eller på andra
växter eller ock på djur (t. ex. snäckor, kräftdjur
o. s. v.). Rena parasiter äro tvifvelsutan mycket
fåtaliga bland algerna; de på organiskt underlag
förekommande äro sålunda öfver hufvud blott epifyter.
En stor mängd alger, nämligen de allra flesta
encelliga jämte åtskilliga andra, äro aldrig fästa vid
andra föremål, utan ligga antingen fria på bottnen
eller hålla sig sväfvande i vattnet (fig. 3). Det
sistnämnda är förhållandet med plankton-algerna och
med de alger, som åstadkomma hvad man kallar "vattnets
blomning" (se d. o.). Åtskilliga gröna och blåa alger
uppträda som gonidier i lafvarnas bål.
I afseende på sin inre byggnad förete algerna mycket
stor växling. Under det att de lägre formerna äro så
enkla, att individen i sin helhet bildas af blott en
enda cell (fig. 3, 5, 10), ega de högre formerna,
t. ex. fucacéer och floridéer, en inre struktur af
jämförelsevis mycket hög utveckling. Växtkroppen är
nämligen hos dessa bildad af ett oräkneligt antal
celler, som äro förenade till flere skilda slag af
cellväfnader (fig. 2, 7). Mellanformer mellan dessa
båda ytterligheter finna vi i talrika bruna och gröna
alger, med sina till enklare cellföreningar, vanligen
cellrader, förenade mera fåtaliga celler. Algcellen
innehåller klorofyll, och på närvaron af detta
ämne beror, att algerna ej äro eller behöfva vara
parasiter. Hos många alger innehålla cellerna intet
annat färgämne än bladgrönt, och växten eger då den
vanliga, rent gröna färgen. Hos andra åter förekomma,
blandade med klorofyllet, andra färgämnen, sådana som
algblått (fykocyan), alggult (fykoxantin), algbrunt
(fykofein), algrödt (fykoerytrin) eller fykopyrrin,
och dessa ämnen meddela åt de alger, som ega dem, andra
färger än den rent gröna. En del alger blifva sålunda
blågröna, en annan del lädergula, återigen andra
olivbruna och ännu andra röda eller rödaktiga. Vid
denna olikhet i färg fästa systematici så stor vikt,
att de med anledning af denna dela algerna i fyra
stora af delningar: de blåa, de gröna, de bruna och
de röda. - Bland egendomliga ämnen, som förekomma
hos en del alger i större mängd än hos andra växter,
må nämnas natrium-, brom- och jod-föreningar. Det
är närvaron af dessa ämnen, som gör, att åtskilliga
alger, i synnerhet tångarter, blifva af vikt i
ekonomiskt afseende, i det de lämna ett utmärkt
material för tillverkning af soda, jod och
brom. Den ursprungligen af cellulosa eller
cellulosaliknande ämne bestående cellväggen omgifves
vid tilltagande ålder mycket ofta af geléämne; däraf
den utomordentliga slemmigheten hos tångarterna
och många andra alger. Hos andra åter upptager
cellväggen uti sig en mängd oorganiska ämnen: så hos
korallalgerna kalkföreningar och hos diatomacéerna
kiselföreningar. Dessa växter bidraga då, genom de
vid växtens död kvarblifvande mineralskeletten, till
bildning af stenarter och jordlager, sådana som kalk,
kiselskiffer och bergmjöl.
Äfven hvad den yttre formen vidkommer, förefinnes
inom alggruppen en högst betydlig växling. Då hos
det ojämförligt största antalet alger näringsorganen
utgöras endast af en bål, så finnas dock, särskildt
bland fucacéer och floridéer, många arter med
tydligt skilda stam- och bladorgan (fig. 1, 4, 6, 7,
8, 11). Äkta rötter, med rotmössa och med särskild
uppgift att upptaga de flytande näringsämnena, finnas
däremot aldrig hos dessa växter. - De encelliga
algerna äro öfver hufvud taget mikroskopiskt små;
de minsta arterna hafva en diameter af endast ett par
tusendels millimeter. Jämte dessa för obeväpnadt öga
ej synbara organismer innefatta algerna former af alla
möjliga storlekar, ända till de jättelika gestalter
af bortåt 100 meters längd (phæozoosporacéer, af
släktet Macrocystis, fig. 8), hvilka förekomma i de
haf, som skölja Patagoniens och Chiles kuster
I jämförelse med växlingen hos näringsorganen
är fortplantningsorganens växling i afseende på
beskaffenhet och verksamhet snarare större än
mindre. De lägsta formerna, Myxophyceæ, ega, så
vidt man vet, endast könlös fortplantning. Hos
de något högre stående formerna förekommer
bredvid den rent könlösa fortplantningen äfven
befruktningsfortplantning, men utan att tydligt
skilda kön ännu kommit till utveckling. Hos ännu högre
stående grupper finner man redan tydligt utvecklade
hanliga och honliga befruktningsorgan, om de också
ännu äro af det enklaste slaget. Hos de högst stående
bland algerna, floridéerna, äro de hanliga och honliga
befruktningsorganen nästan alltid flercelliga, och
befruktningens resultat är här i hvarje särskildt
fall ej en enda spor, utan en hel, flersporig
sporfrukt. Närmare redogörelse för befruktningen
lämnas vid beskrifningen af de olika alggrupperna.
Sedan gammalt indelas algerna i fyra stora grupper:
röda alger (floridéer, Rhodophycecæ), bruna
(fucoidéer, Phæophyceæ), gröna (Chlorophyceæ)
och blågröna (Cyanophyceæ, Myxophyceæ). Af nyare
undersökningar framgår, att dessa böra uppdelas i
ett större antal grupper, af hvilka de viktigaste
äro: Rhodophyceæ (röda), Phæophyceæ (bruna),
Pyritophyceæ (bruna), Peridineæ (af växlande färg),
Heterokontæ (gulgröna), Chlorophyceæ (gröna)
och Myxophyceæ (blågröna). Till algerna räknas
stundom de vanligen såsom en särskild afdelning
upptagna characéerna, växter af stort intresse,
hvilka i afseende på utveckling och byggnad utgöra
ett mellanting mellan alger och mossor. Rikedomen på
former inom alggruppen är mycket stor.
V. W.*
Många alger äro af vikt i ekonomiskt hänseende. Flera
rödalger äro ätliga samt användas vid beredningen af
carraghen och agar-agar. De stora brunalgerna utgöra
på många ställen ett viktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
