Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albacete. 1. Provins i Spanien - Albacete. 2. Hufvudstad i provinsen Albacete - Alba de Tormes, stad i spanska prov. Salamanca - Alba Julia, latinska namnet på siebenbürgska staden Karlsburg - Alba longa, enligt sagan den äldsta staden i Latium - Alban, S:t, helgon, Englands förste kristne martyr - Albanagium, Albinagium, Albinatus, jur., hemfall - Albanenser, ett i Albanien i 10:e årh. uppträdande parti bland katarerna - Albaner-bergen och Albaner-sjön. Se Albano-bergen - Albaneser, ett folk bland indo-européerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sydvästra. Rikt på metaller, särskildt svafvel. -
2. Hufvudstad i nämnda provins, 700 m. ö. h. 21,637
inv. (1897). Drifver betydlig handel med
knifsmedsvaror, saffran, säd och vin.
Alba de Tormes, stad i spanska prov. Salamanca i
Leon, på högra stranden af floden Tormes, s. ö. om
staden Salamanca. 3,203 inv. (1897). Hertigarnas af
A. stamslott.
Alba Julia, latinska namnet på siebenbürgska staden
Karlsburg (se d. o.).
Alba longa, enligt sagan den äldsta staden i Latium,
sannolikt utsträckt på bergsplatån n. ö. om Albanosjön
(däraf binamnet longa, "det långa"). Staden skall ha
varit en af Æneas’ son Ascanius grundad koloni från
Lavinium. Från A. åter berättas Roms grundläggare
hafva utgått. Under Tullus Hostilius skall Rom hafva
besegrat och förstört sin moderstad (se Mettius
Fufetius) samt öfverflyttat dess invånare
till Coeliska berget i Rom. Man har förmodat, att
A. en gång var det latinska förbundets hufvudstad och
sedan i denna egenskap efterträddes af Rom. Också
firades äfven framdeles den urgamla latinska
förbundsfesten (Feriæ latinæ) på Albanska berget,
där Juppiter Latiaris hade ett heligt område. - Senare
öfversållades den vackra trakten med förnäma romares
villor. Litt.: Nissen, "Italische landeskunde",
II:579 ff. (1902).
(H. SGN.)
Alban [å’lbn], S:t, helgon, Englands förste kristne
martyr, född i Verulamium, nuv. S:t Albans, var
en oförskräckt bekännare af sin kristna tro,
för hvilken han ock, enligt legenden, under
den diocletianska förföljelsen blef halshuggen
i Verulamium 22 juni 303. Under Konstantin den
stores tid byggdes till hans minne en präktig kyrka
på den plats, där han utgöt sitt blod. Kyrkan
förstördes af sachsarna, men återuppbyggdes
793 och förenades med ett storartadt kloster.
J. H. B.*
Albanagium, Albinagium, Albinatus, (mlat., af albanus,
främling, möjligen af lat. alibi, på annat ställe),
jur., hemfall. - Jus albanagii, fr. droit d’aubaine,
hemfallsrätt.
Albanenser, ett i Albanien i 10:e årh. uppträdande
parti bland katarerna (se d. o.).
Albaner-bergen och Albaner-sjön. Se Albano-bergen.
Albaneser (alban, sjkipetarer, "bergsboar",
turk. arnauter, förvrängning af grek. albanites,
arnabties, serb. arbanasi), ett isoleradt
folk bland indo-européerna, hvilket anses som
ättlingar af de gamla illyriska bergfolken och
är bosatt i europeiska Turkiet (företrädesvis i
Albanien) och Grekland samt i mindre antal finnes
i Montenegro, Bulgarien, Slavonien, Dalmatien,
Besarabien och Mindre Asien äfvensom i Syd-Italien
och på Sicilien. Hela antalet uppskattas, på
mycket osäkra grunder, till 1,9 mill. Däraf bo i
Albanien, mellan Adriatiska hafvet och Pindos, från
Skutari till Artaviken, omkr. 1,115,000, af hvilka
flertalet, omkr. 790,000, äro muhammedaner, 240,000
grekiska katoliker och 83,000 rom. katoliker. Mest
oblandade hafva albaneserna hållit sig i mellersta
Albanien. Till Grekland (Beotien, Attika, Eubea och
Arkipelagen) utvandrade albaneserna i 14:e och 15:e
årh.; på Peloponnesos omnämnas de 1349. Nu bilda
de majoritet på Salamis, Poros, Hydra och Spetsa
samt i Argolis-Korinthia och utgöra en betydlig
del af befolkningen i Elis-Achaja, Lakonien och
Messenien. Enligt A. Philippson ("Petermanns
mitteilungen" 1890) använda albaneserna i de af dem
bebodda grekiska byarna uteslutande albanesiska
språket i umgänget sinsemellan. I seder och
lefnadssätt, klädedräkt, bostäder och politiska
åsikter finnes däremot ingen skillnad mellan greker
och albaneser; de senare känna sig som medlemmar
af det grekiska folket och tillhöra alla den
grekisk-ortodoxa kyrkan. Till Italien utflyttade
albaneser i 15:e och 16:e, slutligen i 18:e
årh., mest från Grekland, och de finnas nu i byar i
Kalabrien, Potenza och Foggia samt på Sicilien, till
ett antal af omkr. 100,000, alla rom. katoliker. Till
Österrike-Ungern utvandrade albaneser i 18:e
årh. och finnas vid Mitrovitz vid Sava, vid Zara samt
i Istrien, där de dock äro fullkomligt slaviserade. -
Albaneserna äro af medelhöjd, med stolt, majestätisk
hållning; ansiktet är ovalt, halsen lång. Egendomligt
är att blondt hår och grå ögon ofta förekomma hos de
sydlige albaneserna, toskerna, äfven, i Grekland,
medan mot n., hos gegerna, en mörkare färg är
förhärskande. Enligt de få mätningar, som företagits,
äro de nordlige albaneserna brakycefala, hvaremot
de sydlige skola vara dolikocefala. Dräkten består
oftast af en lång, röd yllefes, den hvita, veckrika,
till knäna räckande fustanellan, väst med flere rader
kopparknappar, broderad tröja med vida ärmar och öppen
på sidorna; öfver skuldrorna kastas en hvit pläd
(floke); benen omslutas af broderade ylledamasker,
skodonen äro sandaler. Om lifvet anbringas ett
bälte af ylle eller siden, hvari stickas vapnen:
sabel, pistol och dolk. Lefnadssättet är mycket
enkelt. Födan består vanligen af ris eller majs, och
blott på högtidsdagar stekes en get eller tillredes
fårkött med ris. Husen i norra Albanien äro af sten
och vanligen två våningar höga, af hvilka den öfre
är bostad, i de åkerbruksidkande trakterna af trä och
lera. I familjen är mannen oinskränkt herre. Kvinnans
ställning är icke vidare ansedd. Förlofning, bröllop,
äktenskap uppenbara många spår af forna barbariska
sedvänjor; likaså de ej sällsynta brudrofven och
brudköpen. I de religiösa åskådningarna har mycken
hedendom hållit sig kvar.
Till karaktären äro albaneserna grymma och opålitliga,
men tappra och oförfärade, med håg för vapenbragd
och afsky för regelbundet arbete. Det är endast få
albaneser, som icke i sin ungdom tillhört något af
de många röfvarband, som göra bergen icke blott i
Albanien, utan äfven i Tessalien och Macedonien
osäkra. Senare öfvergå de ofta i den turkiske
sultanens tjänst. Därigenom hafva turkarna icke blott
stärkt sin egen maktställning, utan äfven beröfvat
Albanien dess bästa motståndskraft. Turkarnas
myndighet är emellertid, särskildt i n., endast
skenbar, ty i verkligheten styr hvarje stam sig
själf. Med guvernören (vali) stå blott några stammar
i förbindelse genom en mellanhand, bulukbasji. Hvarje
stam bildar en liten, för sig bestående aristokratisk
republik, i spetsen för hvilken står en barjaktar,
som i krig är stammens anförare. Hans värdighet
är ärftlig. Viktigare spörsmål afgöras af ett
råd af äldste (plekte). Beslut öfver krig och
fred och andra särdeles viktiga angelägenheter
fattas af en folkförsamling (kuven), till hvilken
hvarje hus sänder en representant. Förbrytelser
straffas med böter af penningar eller kreatur, men
mord, ärekränkning, kvinnorof, äktenskapsbrott och
skändande af kvinnor bestraffas genom blodshämnd,
hvilken ännu kräfver en mängd offer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
