Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akroterion, bygnk., de på en gafvels trenne hörn anbragta små fotställ - Akrylsyra, kem. Se Akrolein. - Aksakov, rysk släkt - Aksakov 1. Sergéj Timofejevitj, rysk skriftställare - Aksakov 2. Konstantin Sergejevitj, rysk publicist - Aksakov 3. Ivan Sergejevitj, rysk publicist - Aksakov 4. Aleksandr Nikolajevitj, rysk spiritist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man på gafvelns öfversta spets satte ett helt (fig. 2)
och på hvardera af de båda lägre hörnen ett halft blad
(fig. 3). Akroterion kallar man numera icke blott
fotstället, utan äfven prydnaden. Sådana prydnader
förekommo äfven (och förekomma ännu) på grafvårdar
(fig. 4 visar ett akroterion från en forngrekisk
grafvård).
Akrylsyra, kem. Se Akrolein.
Aksakov [-a’kaf], rysk släkt, som enligt
familjekrönikan härstammade från en norsk varjag,
Simon Afrikanovitj, som 1027 kom till Kiev. 1. Sergéj
Timofejevitj A., rysk skriftställare,
f. 1791, d. 1859, utvecklade angenäm skildringskonst
och fint sinne för naturens hemlighetsfulla lif i
sina "Iakttagelser om fiske" (1847) samt "En jägares
hågkomster och berättelser" (1852, 1855). Hans
förnämsta arbete är dock "Familjekrönika" (1856),
en genom sin värme och sanning klassisk skildring
af äldre ryskt herrgårdslif och dess husliga
förhållanden. - Saml. arb. 1886, i 6 bd.
(E. F-T.)
2. Konstantin Sergejevitj A.,
den föregåendes son, rysk publicist,
socialhistoriker och skald, f. 1817, d. 1860, blef
1841 filos. magister, skref i Moskva-tidskrifter och
uppträdde med den mest idealistiska hänförelse
som ledare för slavofilerna, hvilkas egentlige
historiker han var. A:s historiska teori är en
skalds dröm, som har alltför litet gemensamt med det
faktiska; han ser ryska forntiden och allmogen
i ett mäkta förskönande ljus (bl. a. i skrifterna
"De gamla slavernas lif", 1852, och "Anmärkningar
om den nya bondeförfattningen", 1861). I lustspelet
Knjas Lupoviskij (1857; 3:e uppl. 1861) ställde
han ryska folkets sunda naturalism emot de högre
ståndens öfverförfining. A. öfversatte diktverk af
Schiller och Göthe m. fl.
E. F-T.
3. Ivan Sergejevitj A., den föregåendes
broder, rysk publicist, f. 1823, ingick 1842
som tjänsteman vid senaten i Moskva. Hvad han under
tjänstgöring i Kaluga och Astrahan såg af "svart
orättfärdighet" i rättskipningen, lämnade djupa och
varaktiga spår i hans känsliga själ och gjorde honom
längre fram till en varm försvarare af Alexander II:s
domstolsreformer. Åren 1848-52 var han anställd
i inrikesministeriet. A. beträdde nu den
publicistiska vägen, men då redan hans första steg på
densamma hejdades (slavofilernas af honom redigerade
organ, "Moskovskij sbornik", förbjöds),
studerade han på uppdrag af geografiska
sällskapet marknadshandeln i Ukrajna (Undersökning
om marknadshandeln i Ukrajna, 1859, prisbelönt).
Misstroendet mot slavofilerna var äfven under den nya
regimen, under Alexander II, till en början så stort,
att A. blott bakom skyddet af bulvan kunde utgifva
tidskriften "Russkaja besieda". Som villkor för
tillåtelse att utgifva ett eget organ uppställdes af
myndigheterna, att "idén om folkets - slavers
eller andras - rätt till själfständig utveckling i
nationell anda" ej finge där förfäktas! En resa
till södern med den sjuke brodern gaf A. tillfälle
att lära känna sydslaverna och bland dem anknyta
förbindelser. Sedan 1861 utgaf han veckotidningen
"Den" (Dagen, utan politisk afdelning), som inom
kort vann mycket stor spridning. Såsom kämpe för
folkets rätt mot de stores förtryck, för ordets och
samvetets frihet befann sig A. i godt samförstånd
med 1860-talets frisinnade sträfvanden i öfrigt
(under det visserligen andra sidor af slavofilernas
dogmatik, hvilka senare
framträdde i A:s publicistiska verksamhet, ej kunde
räkna på sympati från samma håll). Han arbetade
ifrigt för böndernas frigörelse och förhöll sig
till en början tämligen välvilligt äfven mot
polackerna. Polska upproret gjorde både A. och
Katkov till fanatiska polackhatare, reaktionärer
och panrussister. Men under det Katkov stod väl
hos de maktegande, hade den svärmiske, absolut
hederlige A. under hela sitt lif ständiga obehag af
censuren. "Moskva", en daglig tidning, som A. utgaf
1867-68, fick under 22 månader nio varningar,
var under tiden förbjuden 13 månader. Hvad som
framförallt stötte var A:s häftiga anfall mot
den efter hans mening antiryska politik, som
regeringen följde i de polska provinserna (efter
Muravjevs död) och Östersjöländerna, och hans
strid mot byråkratiens regemente, bl. a. mot dess
(blott med alltför mycken framgång krönta) försök
att förlama de nya provinsiella institutionerna
(zemstvo). A. egnade sig nu åt praktiskt arbete,
dels inom "slaviska kommittén" i Moskva, dels som
direktör för en större kreditanstalt. I nämnda
kommitté, där han från dess bildning (1858)
tjänstgjorde som sekreterare, var han själen och
den egentliga kraften. Sin största betydelse hade
kommittén före och under 1875-78 års händelser:
upproret i Herzegovina, serbiska kriget, bulgariska
resningen, rysk-turkiska kriget. Slavofilernas
idéer behärskade ryska samhället, höga och låga;
de slaviska kommittéerna i Moskva, Petersburg
och Odessa ledde insamlingen af penningar och
utrustningen af frivilliga. A:s svärmiska hänförelse
och glödande vältalighet voro oemotståndliga. Det har
t. o. m. sagts, att ryskturkiska kriget var A:s verk
(ett faktum är, att A. bl. a. föreslogs till furste
af Bulgarien). I slaviska kommittén höll han 10 juni
1878 ett lidelsefullt tal emot Berlin-kongressen
och de ryske diplomaterna, hvilket gaf regeringen
anledning att upplösa kommittén och förvisa talaren
från Moskva, ehuru han redan mot slutet af s. å. fick
tillåtelse att återvända. Ett nytt häftigt utfall mot
den ryska diplomatien och den ryska regeringen skulle
förmodligen haft svårare följder, om icke döden 27
jan. 1886 kommit emellan. Kondoleanstelegram kommo
från kejsaren och kejsarhusets öfriga medlemmar,
likaså från en mängd andra högt uppsatta personer,
från akademier, lärda sällskap, universitet, öfver 25
landsting och stadsstyrelser. Hundra tusen följde A:s
lik till grafven, och själamässor höllos i nästan
alla städer -, allt bevis på den utomordentligt
betydande ställning A. intog inom Ryssland. A. var
Moskva-slavofilernas till tiden siste, till rykte
och inflytande främste representant. Det var en
tid, då hela Ryssland lyssnade till hans ord och
i honom såg sitt orakel. Hans tidningsartiklar om
"slaviska frågan", slavofiler och västerlänningar,
polska frågan och judefrågan, kyrkliga frågor,
tryckfriheten, domstolsreformen, landstingen,
historiska tilldragelser fylla 5 bd samlade
skrifter (Sotjinenija I. S. Aksakova, 1886-87); hans
korrespondens under åren 1839-60 (I. S. Aksakov
v iego pismach I: 1-3) utgafs 1888-93 i 3 bd.
LLL.
4. Aleksandr Nikolajevitj A., den föregåendes kusin,
rysk spiritist, f. 1832, studerade 1855-58 medicin
i Moskva, var i flere repriser förut och efteråt
anställd i statstjänst. Redan som lyceist började
A. studera Swedenborg, öfversatte på 1860-talet ett
par af hans skrifter till ryska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
