Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agardh. 1. Karl Adolf A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbeten, som visserligen till en väsentlig del
bibehöllo den gamla linnéanska släktuppfattningen,
men i hög grad ökade artantalet af de allt bättre
kända algerna och därigenom antydde vikten af en
förtroligare kännedom och en sannare uppfattning
af dessa växtalster. Det var med stöd af dessa
förarbeten, som A., sedan han 1812 blifvit Retzius’
efterträdare, företog den omskapning af algologien,
som gjorde hans namn frejdadt i vetenskapens
häfder. Han utgaf nu, 1812–15, sin Algarum decas samt
1817 Synopsis algarum Scandinaviæ, hvilket arbete
emottogs med beundran af utlandets lärde. A. fattade
nu den stora planen att ordna till ett helt och
beskrifva alla dittills kända släkten och arter af
algernas hela grupp, och 1820–22 utkom första delen
af Species algarum, innefattande alla då bekanta
Fucaceæ, Florideæ och Ulvaceæ. Utgifningen af
detta verk afbröts likväl, och i stället utkom 1824
Systema algarum, som innefattar endast släkt- och
artkaraktärerna af de kända algerna. "Med detsamma",
säger J. E. Areschoug, "var ock den agardhska reformen
till fullo genomförd, ordningar och släkten grundade,
och arterna, så väl de längesedan kända, som ock
flerfaldiga nya, diagnosticerade". 1827 företog A.,
hufvudsakligen i algologiskt ändamål, en färd till
Venezia och Triest, och under denna resa uppdagade
han en stor mängd släkten och arter. Därpå följde
arbetena Icones algarum europæarum (Leipzig 1828–35)
och Species algarum, vol. II, sectio prior, och därmed
voro hans algologiska arbeten slutade.
Algologien var emellertid ej det enda fält
på botanikens område, där A:s snille framträdde
reformatoriskt och banbrytande för nya idéer. Jussieus
ännu unga skapelse, försöket till en naturlig
anordning af växtformerna, kämpade ännu fåfängt
mot den linnéanska klassifikationen, om ock
mästaren själf med anande blick hälsat den såsom
vetenskapens mål. A. offentliggjorde 1817–26 sina
Aphorismi botanici samt 1825 Classes plantarum, som
innehålla många snillrika antydningar därom. Också
vidgick en utländsk lärd, "att A. tillkommer äran
att vara den förste, som det i högre mån lyckades
att uppställa naturliga ordningar". – Slutligen
behandlade A. växternas anatomi och fysiologi, redan
i 17:e årh. grundlagd af italienska, engelska och
holländska naturforskare, men åsidosatt under den
linnéanska form- och ordningsperioden. Han utgaf
en mängd skrifter i dessa ämnen: Dissertatio de
metamorphosi algarum (1820), tvenne på franska
författade afhandlingar (1829) samt sin sedermera
på tyska öfversatta Lärobok i botanik (1829–32;
I. Organografi; II. Allmän växtbiologi), arbeten,
som, jämte det de innehålla det förnämsta man den
tiden kände på detta område, äfven framkastade en
mängd snillrika hypoteser, alstrade af en outtröttlig
fantasi och framställda i ett rent och hänförande
språk, med den praktfulla glöd, den öfvertygelsens
värme, som utmärka alla hans arbeten.
A-N. (G. L-M.)
A:s förtjänster äro dock ingalunda inskränkta till
hans författarskap såsom botanist och till hans
verksamhet som universitetslärare. Hans kärlek till
fädernesland och medmänniskor manade honom till
rastlöst arbete jämväl på andra områden i odlingens
tjänst. Emedan "ekonomien" tillhörde den botaniska
professuren, fann A. sig af sin plikt som lärare manad
att främja äfven detta läroämne. Till en början skref
han några smärre afhandlingar för landtbruket
och trädgårdsskötseln, men öfvergick snart
till statsekonomiens område. 1817 kallades han
af sina ämbetsbröder till medlem af stats- och
banko-revisionen, och såsom fullmäktig för Lunds stift
bevistade han 1817, 1823 och 1834 års riksdagar,
hvarvid han utmärkte sig för den grundlighet,
hvarmed han förstod att behandla frågorna. Han
utgaf 1829 såsom akademisk afhandling Granskning
af statsekonomiens grundläror, offentliggjorde
1831 i tidskriften Svea en uppsats Om absolut
och subjektiv rikedom samt öfverflyttade 1833
till svenskan Björnstjernas arbete om "Engelska
statsskulden". I företalet till sistnämnda arbete
uttalas märkliga tankar om statsskuldens såväl
rättsenlighet som gagnelighet, hvilka först af vår
tid vunnit erkännande, men som visa, att A. skådade
in i framtiden med en skarp siareblick. I de skånska
tidningarna införde han litet emellan artiklar,
t. ex. Opinionens makt, Om spannmålshandeln och
Om möjligheten af hypoteksinrättningar, utmärkta
af en öfvertygelsens värme och en rikedom på
tankar, som gjorde, att de emottogos med odelad
beundran. A. ifrade för bildandet af ett inhemskt
fondsystem och för införandet af förbättringar i
vårt kreditväsen. Genom främjande af den inhemska
kapitalbildningen skulle vårt land, dess näringar
och handel frigöras från beroende af utländska
kapitalister. Lunds sparbank, brandstodsbolaget för
Skånes städer samt skånska hypoteksföreningen – en
inrättning, som är grundad på inhemskt kapital –
äro de samhällsnyttiga, praktiska inrättningar af
detta slag, som helt och hållet eller delvis hafva
A. att tacka för sin uppkomst. Införandet af en ordnad
skogshushållning i förening med skogsodling och
trädplantering egde i A. en varm förespråkare. Han
förordade inrättande af lifförsäkrings-
och lifränteanstalter, äfven för att därigenom
förbättra den svenska kvinnans ställning. Sålunda
ifrade A. varmt för Sveriges och det svenska folkets
framåtskridande i en sund och fosterländsk riktning,
men det bör icke förtigas, att han motsatte sig
flere för fosterlandet viktiga reformförslag. Sålunda
gillade han icke decimalsystemets tillämpning på mynt,
mål och vikt, icke heller beviljandet af medborgerliga
rättigheter åt judarna.
I sin ungdom hade A. som medarbetare i Polyfem
deltagit i den nyromantiska skolans strid mot
Svenska akademien. Också hyllade han denna skolas
naturfilosofiska åskådning, och denna präglade
hans naturvetenskapliga arbeten i synnerhet vid
1820-talets slut, då han personligen påverkats af den
tyske filosofen Schelling. Nämnas bör äfven att han
som matematiker i sin ungdom utgaf arbeten, som röjde
mycken genialitet. 1828 kallades A. till ledamot af
den kommitté, som hade i uppdrag att granska rikets
allmänna undervisningsverk. Stora meningsolikheter
yppade sig snart inom densamma. Striden gällde
bl. a. huruvida den gamla läroverksbyggnaden med
de klassiska studierna såsom allenarådande skulle
bibehållas eller den moderna litteraturen och
naturvetenskaperna skulle intaga en förmånligare
ställning vid Sveriges elementarläroverk, samt
huruvida klassläsningen skulle vika för ämnesläsning
och fri flyttning. Trogen framåtskridandets fana,
kämpade A., med Tegnér och Berzelius vid sin sida,
varmt och lifligt för de nya idéerna, och de bilagor,
hvarmed han ledsagade kommitténs betänkanden, anses
för mästerstycken både till innehåll och form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
