Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guinea-öarna (Fernando Po, Principe, S:t Thomé.
Annobom), Ascension, S:t Helena och Tristan da Cunha.
Höjdförhållanden. Utmärkande för A:s
terrängförhållanden är dess enformighet. A. saknar
visserligen hvarken snötäckta berg eller lågland, men
inga mäktiga bergssystem eller vidsträckta lågslätter
finnas, ej heller den omväxling af hög- och lågland,
som utmärker Europa, Asien och Amerika. A. är,
sedt i stort, en högslätt, betydligt högre i sydöstra
delen, s. om en linje frän Kongos mynning till Sauakin.
Med den nyare tidens kännedom om A:s höjdförhållanden
har man försökt beräkna landets medelhöjd,
och ett medeltal af beräkningarna har gifvit 630 m.
Nästan alla de höga bergen i A. ligga ö. om 25°
ö. lgd; i v. nå endast Kamerunberget och Atlasbergens
högsta toppar 4,000 m. Karakteristiska för A. äro
randbergen, som gå parallellt med kusten och äro
högre än de inre högslätternas medelhöjd. Några
egentliga stora lågland har ej A., men väl flere
depressioner (sänkor under hafsspegeln), af hvilka
de viktigaste äro: saltträsken (sjotten) i Algeriet (Sjott
el Melrir, 31 m. under hafvet, Sjott Gharsa, 21 m.
u. h.), flere oaser i norra delen af Libyska öknen
(Aradsch, 70 m. u. h., Siwah, 30 m. u. h., Uttiah,
20 m. u. h.), sjön Sittra, 25 m. u. h., Birket el
Kerun i Fajum, 40 m. u. h., Bahr Assal, 174 m.
u. h., sjön Alalebadd samt saltstäppen Deghed,
61 m. u. h., vid östranden af Abessinien.
Vid beskrifningen af de orografiska förhållandena
börja vi norrifrån med Atlas, som ej betecknar en
sammanhängande bergskedja, utan ett system af
högslätter och isolerade berggrupper, som sträcker sig
från Kap Nun till Kap Bon. Hufvudkedjan,
marokkanska Atlas l. Höga A. (Idrar-n-deren), sträcker
sig från Ras Uferni (Kap Ghir) vid Atlanten mot
ö.-n.-ö. till Djebel Ajaschi och består af en 30
km. bred hufvudkedja och flere mindre kedjor.
Öster om Djebel Ajaschi öfvergår denna del af
bergssystemet i en 80–170 km. bred högslätt, som
fortsätter mot n. ö. och hvars norra sluttning i
Algeriet är en med saltträsk (sjott) betäckt högstäpp,
som i n. öfvergår i tell, vidsträckta, bördiga sträckor
vid Medelhafvet. Hufvudkedjan har en höjd af
1,000–2,000 m.; högsta berget är Dj. Ajaschi (4,500 m.)
vid Mulujas källor; en annan topp, Tamdjurt, är
4,420 m. Söder om hufvudkedjan och parallellt
med den går den enl. Thomson 3,000–3,400 m.
höga Anti-Atlas, som genombrytes af Wadi Draa.
Atlasbergens södra sida i Marokko har en genomgående
ökenlik karaktär, med några oaser här och
där. Atlassystemet i Algeriet sönderfaller i tre
delar: Lilla Atlas l. Tell A. mot n., högstäpperna
med saltträsk och Stora l. Sahara Atlas. De till
stor del med halfgräs bevuxna och delvis med
saltträsk (sjott) betäckta högstäpperna, hvilka saknas
såväl i Marokko – utom tätt vid Algeriets gräns –
som i Tunisien, hafva en höjd af 800–1,100 m.
På deras södra rand ligger i Stora Atlas mot ö. Djebel
Aures, hvars högsta toppar äro Chelia (2,328 m.)
och Mahmel (2,306 m.). De norra randbergen, Lilla
Atlas, sönderfalla i en rad mindre berggrupper, af
hvilka tvenne äro lika höga som Djebel Aures. Det
vilda berglandet Rif i norra Marokko utgör västra
delen af Lilla Atlas. Söder om Stora Atlas, i östra
Algeriet och Tunisien, ligger en rad stora sjott, som
närma sig Gabesviken och delvis ligga lägre än hafvet
(se ofvan). Tunisiska Atlas går mot ö. i tvenne
600–800 m. höga kedjor, som sluta i Kap Blanco och
Kap Bon. Dess högsta toppar nå icke öfver
1,600 m.
Sahara-öknen är ingen enformig sandslätt med
sanddyner, utan erbjuder en rik växling, än
isolerade bergpartier eller mäktiga berggrupper, än
sanddyner och sandytor, än nakna, stenbetäckta
trakter ("hamadas" och "serir"), än stäpper och torra
grästrakter eller oaser och odlingsbar jord. Ungefär
midt i öknen ligga tre stora bergssystem: tuaregernas
bergland (Ahaggar), alplandet Air l. Asben och
Tibesti l. Tu. Väster om tuaregernas land intill
Atlanten, Senegal och Niger har Sahara karaktären af
en "hamada" med sanddyner här och där. Midt i
denna del af Sahara finnes ett lågland, bestående
af ett på salt rikt sandfält af 100 m. höjd. Vid
hamadans västrand ligger berglandet Adrar, bestående af
flere höjdsträckningar med mellanliggande breda, af
sanddyner fyllda dalar, samt berglandet Taganet.
Sanddynerna äro sällan öfver 100–150 m. höga,
undantagsvis i Areg-regionen 200–250 m., med en bas
af 4–6 km. De stenplatåer, som från Syrterna sträcka
sig öfver Fessan till Tibesti, samt Tibestikedjorna och
deras förgreningar skilja västra Sahara från Libyska
öknen. Denna höjer sig jämnt från Medelhafvet
söderut, så att t. ex. Kufra-oasen ligger 400 m. högt.
Vid nordranden af Libyska öknen ligga de ofvannämnda
depressionerna och n. v. om denna trakt
Barkaplatån (400–600 m.). Sydöstra delen af
Libyska öknen är en vidsträckt, stenig högslätt, med
flere oaser s. om 28°.
Söder om Sahara utbreda sig Sudans bördiga
högslätter från Atlantiska hafvet till Röda hafvet.
Genom Tsadsjöns bäcken delas Sudan i en östlig och
en västlig del. I den östra, i Dar-For, finnas högre
berg (Djebel Marrah, 1,830 m.), af vulkaniskt
ursprung. Söder om Tsadsjön når Mendifberget (10°
n. br.) en höjd af 2,000 m. och det västligare
Saranda 2,100 m. I västligaste delen af Sudan ligger
berglandet Futa Djallon, hvars toppar nå en höjd af
1,500 m. Söder om Sudan sträcker sig till A:s
sydspets det s. k. södra Hög-Afrika, som genom
vattendelaren mellan Kongo och Sambesi delas i den
central- och den syd-afrikanska högslätten. Den
förstnämndas högsta berg ligga i trakten af de stora
sjöarna: det snötäckta Ruvenzori (omkr. 5,600 m.),
Gambaragara l. Gordon-Bennettberget (4,600 m.),
Elgon l. Ligonjeberget (4,300 m.), det snötäckta
Likakisera (af okänd höjd), Mfumbiro (4,000 m.) samt
mellan Victoria Njansa och kusten de snötäckta Kilimandjaro
(6,010 m.) och Kenia (5,600 m.). Söderut
till Sambesi har platån en höjd af omkr. 1,000 m.,
med berg, som flerstädes nå öfver 2,000 m., såsom
Livingstonebergen n. om Njassa (2,400 m.), Rubeho-kedjan
(2,100 m.), Milandschibergen (2,440 m.) s.
om Sjirvasjön och Lokingabergen s. om Bangveolosjön.
Högslättens västra rand från Biafraviken till
Kuanza bildas af med kusten parallella, till 1,800
m. höga randberg. Vid nämnda vik ligger det omkr.
4,000 m. höga Kamerun. Den sydafrikanska
högslätten har en medelhöjd af 1,200 m. och faller
i afsatser ned mot hafvet i v., s. och ö. Tre randkedjor
begränsa lika många terrasser. Ofvanför den
nedersta, 80–100 m höga terrassen ligga de båda
andra: lilla och stora Karroo (den hårda jorden).
Deras ockrafärgade jord, som består af sand och lera,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
