Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Affiliera, "upptaga såsom barn" - Affin, besläktad. Se Affinitet - Affinering l. Affinage, kem. tekn. - Affinitet, fränskap. 1. Fys. och kem. - Affinitet. 2. Bot. och zool. - Affinitet. 3. Mat. - Affirmation, stadfästelse, bekräftelse - Affirmativ, jakande, bekräftande - Affirmera, jaka - Affisch, anslag eller tillkännagifvande om konstföreställningar o. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Affiliera (mlat. affiliare, af lat. ad, till, och
filius, son), "upptaga såsom barn"; göra till en
filial. Inom frimureriet kallas en loge affilierad,
då den ansluter sig till en större, och en enskild
frimurare är affilierad, när han upptagits i en annan
än sin ursprungliga loge. Med affilierade politiska
sällskap betecknas filialafdelningar af en större
moderförening. Subst.: Affiliation.
Affin (lat. affinis, gränsande till), besläktad. Se
Affinitet.
Affinering l. Affinage (afina*; af fr. affiner,
af fin, fin), kem. tekn., egentl. rening;
ädla metallers skiljande, på våta vägen, från
hvarandra eller från blandningar med oädla
metaller. Till affinering af silfver eller för
att skilja silfver från guld nyttjades förr
salpetersyra - hvars namn skedvatten (af det
tyska scheiden, skilja) härleder sig från denna
användning -, men numera koncentrerad svafvelsyra,
som upplöser silfver, men icke angriper guld.
P. T. C. (G. D.)
Affinitet (lat. affinitas, af affinis, gränsande till),
frändskap. 1. Fys. och kem. Den förmodade kraft,
som förorsakar ämnens kemiska inverkan på hvarandra
(reaktion). Denna kraft mätes genom det arbete, som pr
gramekvivalent åtgår för att bringa den ifrågavarande
reaktionen att förlöpa i omvänd riktning. Endast
i jämförelsevis få fall är det möjligt att på ett
praktiskt sätt uppmäta affiniteten. Ett sådant fall
är den reaktion, hvarigenom vätgas och syrgas förenas
till vatten. Vatten kan nämligen af en elektrisk
ström sönderdelas i dessa bägge gaser. Man kan
mycket lätt genom uppmätande af den för en dylik
sönderdelningsprocess nödiga elektromotoriska
kraften (1,08 volt) få ett mått på det arbete,
som åtgår för att sönderdela en gramekvivalent (9
gram) vatten. Detta arbete utgör nämligen, uttryckt
i gramkalorier, 22,940.1,08 = 24,775, som alltså är
ett mått på affiniteten mellan syrgas och vätgas, då
vatten bildas vid vanlig temperatur. Affiniteten mätes
således alls icke af den värmemängd, som utvecklas
vid bildandet af vatten ur syrgas och vätgas,
hvilken för 9 gram vatten utgör 34,200 kalorier. Den
mekaniska värmeteorien lär också, att, om värme
utvecklas vid en reaktion, affiniteten minskas vid
stigande temperatur, medan däremot affiniteten ökas,
om värme absorberas. Det är därför icke ovanligt,
att kemiska processer, som förlöpa i en riktning vid
vanlig temperatur, vid högre temperaturer försiggå
i motsatt led. Affiniteten har då sjunkit så långt,
att den blifvit negativ. Så t. ex. sönderdelas vatten
vid hvitglödgningshetta delvis uti vätgas och syrgas,
men vid vanlig (låg) temperatur förenas vätgas och
syrgas till vatten (uti de s. k. gaselementen) eller
genom förpuffning medelst en gnista. Vidare lär den
mekaniska värmeteorien, att vid den s. k. absoluta
nollpunkten (-273° C.) alla reaktioner förlöpa så,
att värme därvid utvecklas. Vid vanlig temperatur,
hvilken är att beteckna såsom jämförelsevis låg,
försiggå de flesta kemiska processer så, att
värme därvid utvecklas, en erfarenhet, som förledt
termokemisterna, med Berthelot i spetsen, att antaga,
att det vid en reaktion utvecklade värmet utgör ett
mått på affiniteten. Man visste likväl, att en hel
mängd processer försiggår under värmeabsorption,
men man förklarade dem vara undantag.
En åsikt, som räknar anor från 18:e årh., är den,
att affiniteten vid en kemisk reaktion mätes af den
hastighet, hvarmed reaktionen utvecklar sig. Såsom
exempel må anföras följande. Rörsocker och vatten
förena sig under bildning af s. k. invertsocker,
men denna process försiggår vid vanlig temperatur
oändligt långsamt, såvida ej ett ferment eller en
syra tillsättes. Reaktionshastigheten är mycket
olika alltefter syrans art. Så t. ex. bildas på
en timme vid närvaro af saltsyra en lika stor
mängd invertsocker som på 250 timmar vid närvaro
af ättiksyra (båda i s. k. halfnormal lösning).
På grund af detta förhållande sades saltsyrans
affinitet l. affinitetskoefficient vara 250
gånger så stor som ättiksyrans (Ostwald). Detta
beteckningssätt är ganska olämpligt, ty vid den
ifrågavarande processen omsattes alls icke den
tillsatta syran. Denna process motsvaras fullkomligt
af följande mekaniska analogi. En tung kropp ligger
på ett sluttande plan och skulle således på grund
af tyngdkraften glida nedför detsamma. Att den ej
gör det beror därpå att kroppen lider friktion mot
underlaget. Bestrykes detta med ett smörjmedel,
glider kroppen ned, men detta beror ej på någon
i smörjmedlet befintlig kraft, utan uteslutande
på tyngdkraften. Den vid invertsockerbildning
tillsatta syran verkar på alldeles samma sätt som
ett smörjmedel, och reaktionen förorsakas icke af
någon kraft (affinitet) hos syran, utan endast af
affiniteten mellan rörsocker och vatten, hvilken är
oberoende af den tillsatta syrans natur.
Den bekante fysikern Pietet har genom försök
visat, att de kemiska processer, som vid vanlig
temperatur förlöpa med den största våldsamhet,
t. ex. upplösning af natrium i syror, vid låga
temperaturer (under ung. -80° C.) icke komma till
stånd (i nämnvärd grad). På grund däraf slöt han,
att den kemiska kraften, affiniteten, försvinner
vid låga temperaturer. Denna slutsats är, såsom
man inser af det föregående, oriktig; det är endast
reaktionshastigheten, som sjunker ned till omätbart
små värden. Affiniteten bör vid -80° C. vara större
än vid vanlig temperatur för de af Pietet undersökta
processerna, vid hvilkas förlopp värme blir fritt.
S. A-S.
2. Bot. och zool. "Öfverensstämmelse i
grundform eller de väsentligaste delarna, i
motsats till analogi, tillfällig öfverensstämmelse,
förenad med väsentliga olikheter och uppkommen
därigenom att motsvarande bildningar vanligen
återkomma i andra serier. Hvalfisken är
sålunda affin med de andra däggdjuren,
men analog med fiskarna" (E. Fries).
A-N.*
3. Mat. Den art af kollineation mellan två
geometriska system, vid hvilken oändligt aflägsna
element i det ena systemet motsvaras af oändligt
aflägsna element i det andra.
Affirmation (jfr Affirmera), stadfästelse,
bekräftelse.
Affirmativ (jfr Affirmera), jakande, bekräftande.
Affirmera (lat. affirmare, af firmus, fast), jaka,
bestyrka, stadfästa, sanna.
Affisch (fr. affiche, af lat. affigere,
fästa vid), anslag eller tillkännagifvande om
konstföreställningar o. d. De uppslås (däraf namnet)
vanligen på offentliga ställen. - I sammanhang
med litografiens utveckling uppkom under förra
hälften af 1800-talet bruket af illustrerade
eller s. k. konstnärliga affischer icke blott om
teaterföreställningar och
Tryckt den 25/6 03
1 b. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
