Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aëtius. 1. A., kallad ateisten - Aëtius. 2. Romersk fältherre och statsman - Aëtius. 3. A., från Armida i Mesopotamien - Ætna, berg på Sicilien. Se Etna - Ætoler. Se Etoler - Ætolien. Se Etolien - Aëtomorphæ, zool., roffåglar (Huxley) - Aëtosaurus Fraas, paleont. - a. f., förkortning af anni futuri, det kommande årets - Afagi, oförmåga att svälja - Afaki, frånvaro af linsen i ögat - Afanasiev, Aleksandr Nikolajevitj - Afanit, miner. - Afart, hvarje sådan form af en hufvudart, som icke eger några så beständiga eller väsentliga kännetecken - Afasi, med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konstantius. Återkallades af kejsar Julianus och dog; år 370
som ariansk biskop i Konstantinopel. Jfr Arianer.
(J. HDR.)
2. Romersk fältherre och statsman i 5:e årh. e. Kr.,
var född i nedre Mesien och son till rytterigeneralen
Gaudentius, hvilken troligen var af barbarisk
börd. Såsom gisslan vistades A. i sin barndom tre
år hos goterna och sedan hos hunnerna, bland hvilka
han förvärfvade mycket inflytande. Med en hunnisk
här kom han en tid efter kejsar Honorius’ död (423)
usurpatorn Johannes till hjälp, men då hade denne
redan besegrats af Placidias härar, och hennes unge
son Valentinianus III upphöjdes på tronen. A. fann sig
i sakernas nya ordning, förmådde hunnerna till aftåg
samt vann höga värdigheter (han blef troligen guvernör
i Italien, "comes Italiæ") och stort inflytande,
ehuru aldrig fullständigt förtroende vid hofvet. Hans
förnämste medtäflare om makten i västerlandet
var guvernören i Afrika, Bonifacius (se
d. o.). Denne återkallades 427, troligen på anstiftan
af A., hvilket gaf anledning till inbördeskrig
och vandalernas infall i Afrika. Senare återfick
han sitt inflytande, kom med en här öfver till
Italien och användes af Placidia för att söka bringa
A. på fall. A. besegrade honom vid Ariminum (432)
och lyckades sedan till Placidias död (450) häfda
sin ställning som hennes förnämste rådgifvare och
västromerska rikets mäktigaste man. Han fick (433)
titeln "patricius" och upphöjdes till öfverfältherre
("magister utriusque militiæ"). Liksom förut Stiliko,
sammanhöll A. riket med fast hand och höll germanerna
i tygeln. Han tuktade burgunder, västgöter och
franker samt vann dem för samverkan med romarna mot
himnernas anfall under Attila. A. undsatte det viktiga
Aureliani (Orléans) ech hejdade hunnernas anlopp
genom den för Europas öde afgörande striden (451)
på Katalauniska fälten. Kort tid efter den hunniska
farans slutliga afvärjande föll han offer för en af
eunucken Herakleios ledd hofintrig, anklagades
för förräderi och nedstöttes af Valentinianus
med egen hand. Hans död betecknar förfallets
slutliga öfverhandtagande inom det väst-romerska
riket. Litt.: Hodgkin, "Italy and her invaders",
I–II (1880); Freeman, "Aetius and Bonifacius"
(Engl. hist. review 1887). och Bury, "History of
the later roman empire", I (1889).
V. S-G.
3. A., från Armida i Mesopotamien, en kristen
läkare under 6:e årh., skref ett omfångsrikt verk
öfver yttre och inre sjukdomar. Det består af 16
böcker, af hvilka dock endast 9 äro utgifna på
originalspråket (grekiska). Däremot finnas flere
latinska öfversättningar. Arbetet innehåller ett rikt
material till belysning af medicinens historia i
forntiden.
R. T-DT.
Ætna, berg på Sicilien. Se Etna.
Ætoler. Se Etoler.
Ætolien. Se Etolien.
Aëtomorphæ, zool., roffåglar (Huxley).
Aëtosaurus Fraas (grek., "örnödla")", paleont.,
en omkr. 0,5 m. lång, bepansrad krokodil från
Keupersandstenen vid Kaltenthal (Stuttgart).
A. HNG.
a. f., förkortning af anni futuri (lat.), det
kommande årets.
Afagi (af grek. nekande a och fagein, äta), oförmåga
att svälja.
Afaki (af grek. nekande a och fakos, lins), frånvaro
af linsen i ögat. – Afakisk, som är utan lins i ögat.
Afanasiev, Aleksandr Nikolajevitj,
rysk demolog och mytforskare, f. 1826, d. 1871,
1849–62 anställd vid utrikesdepartementets
hufvudarkiv i Moskva, sysselsatte sig ifrigt med
studiet af den ryska folkdiktningen, upptecknade
en mängd sagor, som lefde på folkets läppar,
och utgaf en stor samling ryska folksagor (4 bd,
2:a uppl. 1874), ett arbete om slavernas poetiska
naturåskådning (3 bd, 1866–69), som har stort värde
såsom materialsamling till slavisk mytologi, och
en samling ryska barnsagor (2 dlr, 2:a uppl. 1886).
A-D J.
Afanit (af grek. nekande a och fainein, visa),
miner., kallas de varieteter af bergarterna diabas,
hyperit och diorit, som
äro nästan fullkomligt täta eller så finkorniga,
att de särskilda mineralbeståndsdelar, af hvilka
de utgöras, icke kunna urskiljas med obeväpnadt
öga. Färgen är svart, brunsvart eller svartgrön.
E. E.
Afart, hvarje sådan form af en hufvudart, som
icke eger några så beständiga eller väsentliga
kännetecken, att den kan upptagas i de systematiska
arbetena såsom egen eller god art. Afart är
således mindre än art, mera än varietet. Att
bedöma detta beror ofta på naturforskarens
takt, vidd af erfarenhet eller utgångspunkt vid
uppfattningen af en arts naturhistoriska betydelse
eller uppkomst. Se vidare Varietet.
A-N.*
Afasi (af grek. nekande a och fasis, tal), med., ett
af den franske klinikern Trousseau infördt uttryck,
som numera betecknar förlusten af förmågan att genom
språket (det talade eller skrifna) mottaga meddelanden
af eller själf meddela sig med sina medmänniskor, utan
att denna bristande förmåga beror på någon rubbning
af intelligensen eller några sjukliga förändringar
i de sinnesorgan (öra eller öga) eller de nerver och
muskler, som förmedla denna kommunikation. Stundom
inbegripes i afasien äfven förlusten af andra medel,
genom hvilka en människa kan meddela sig med sina
likar, t. ex. mimiken (amimi) och den musikaliska
förmågan (amusi). Studiet af afasien har varit af den
största betydelse för vår kännedom om hjärnan såsom
organ för själslifvet. År 1861 framställde den franske
läkaren Broca den satsen att afasien – eller afemien,
såsom han kallade den ifrågavarande rubbningen – hos
höger-händta personer beror på en skada af den tredje
pannvindeln i vänstra hjärnhalfvan, Brocas vindel,
såsom den sedermera blifvit kallad. Fall af afasi voro
beskrifna redan före denna tid. Bouillaud hade 1825
sökt ådagalägga att orsaken till språkrubbningar vore
att söka inom hjärnans pannlober. Man hade emellertid,
hufvudsakligen genom Flourens’ undersökningar på
djur (1822). kommit till den uppfattningen att
alla delar af hjärnan i funktionellt hänseende äro
likställda, och de af Bouillaud, Dax m. fl. meddelade
iakttagelserna hade ej kunnat rubba denna lära. Broca
stödde sin sats på tvenne af honom iakttagna och noga
beskrifna fall, och under de följande åren samlade han
ytterligare 20 sådana. Personerna i fråga kunde höra
och förstå allt hvad som sades dem, kunde obehindradt
röra tunga och läppar, men hade förlorat förmågan
art tala: på sin höjd kunde de framstöta en och annan
ständigt återkommande stafvelse. Vid obduktionen
befanns i alla dessa fall bakre tredjedelen af vänstra
pannvindeln vara sjukligt förändrad.
Då man genom experiment eller förenade kliniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
