Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adler Salvius, Johan - Adlersfeld, Eufemia von, född grefvinna Ballestrem - Adlersparre, svensk adlig ätt - Adlersparre. 1. Karl A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrelsen efter den nya regeringsformen och såsom
hofkansler blef den ledande mannen i kansliet under
Axel Oxenstiernas frånvaro. Då rikskansleren stod
i begrepp att återvända till Sverige, blef A. på
våren 1636 åter skickad till Tyskland för att där
jämte Sten Bielke leda fredsunderhandlingarna. Efter
Bielkes 1638 inträffade död var A. ensam Sveriges
diplomatiska ombud, eller legat, i Tyskland.
Från 1636 stannade A. i Tyskland oafbrutet i 14
års tid. Detta var för honom en tid af vidsträckt
verksamhet, stort politiskt inflytande och
europeisk ryktbarhet. Under de första sju åren,
hvilka han tillbragte i Hamburg, hade han att
kämpa med stora svårigheter. Han hade att leda tre
samtidigt fortlöpande underhandlingar, af hvilka
den ena rörde alliansen med Frankrike, den andra
afsåg en separatfred med kejsaren, den tredje
åter gick ut på en allmän fredskongress, och det
kräfde stor skicklighet att leda dem så, att den ena
underhandlingen ej hindrade, utan tvärtom främjade den
andra. De förnämsta resultaten af denna diplomatiska
verksamhet blefvo de båda förbundsfördragen med
Frankrike 1638 och 1641 samt preliminärerna till den
allmänna fredskongressen, hvilka afslötos i dec. 1641,
men först 1643 ratificerades. Utom denna diplomatiska
verksamhet hade A. äfven att sköta Sveriges finanser
i Tyskland; han förvaltade de franska subsidierna,
upplånade eller förskotterade medel till arméernas
underhåll o. s. v. I detta afseende kom det väl till
pass, att A. hade en stor enskild kredit såsom egare
af en betydlig förmögenhet. Denna var grundlagd
genom hans giftermål med guldsmedsänkan Margareta
Hartmann, hvars son han i sin ungdom handledt,
och den ökades alltjämt genom hans finansiella
skicklighet och den vinst han drog af de stora
penningsummor, som gingo genom hans händer, vidare
genom ansenliga förläningar af kronan och slutligen
äfven genom gåfvor af främmande potentater, hvilka
åstundade hans tjänster. Det måste dock erkännas,
att han aldrig af sådana gåfvor lät förmå sig att
försumma sitt fäderneslands intressen.
År 1643 begaf sig A. till Osnabrück för att jämte
Johan Oxenstierna, rikskanslerens son, representera
Sverige vid westfaliska fredskongressen. Den
misssämja, som snart utbröt emellan de båda svenske
legaterna, hade sin första grund i rent personliga
förhållanden: båda ville spela förnämsta rollen,
den ene på grund af sin större insikt, erfarenhet
och begåfning, den andre på grund af sin börd och sin
riksrådsvärdighet. Denna oenighet gaf näring åt A:s
mindre goda egenskaper, afundsjukan, fåfängan och
ränklystnaden. Han inlät sig i särskilda hemliga
underhandlingar med de främmande sändebuden,
yppade stundom för dem mer, än han bort, och
utspred förklenliga rykten ej blott om sin kollega,
utan äfven om sin gamle gynnare, rikskansleren;
och då efter Kristinas tronbestigning ett mot
Oxenstiernorna fientligt parti bildade sig vid
hofvet under drottningens beskydd, slöt A. sig
till detsamma och gick det till handa med råd och
dåd. Genom enskild brefväxling med drottningen
förstod han att tillvinna sig hennes synnerliga gunst
och följde hennes särskilda instruktioner vid sidan af
de officiella. Sveriges intressen kunde ej undgå att
lida däraf, i synnerhet som drottningen visade mycken
svaghet för Frankrike. – När det gällde att på
fredskongressen ordna tyska rikets inre förhållanden,
kom A:s diplomatiska och juridiska skicklighet till
stort gagn; och då de återstående tvistepunkterna
mellan Tyskland och Frankrike 1648 skulle afgöras,
uppdrogs det åt A. att öfvertaga medlarevärfvet. Detta
var hans största triumf. En annan seger öfver sina
fiender hade han vunnit, då han i mars 1648 trots
Oxenstiernas och Brahes motstånd blifvit upphöjd
till riksråd. Och efter fredens afslutning kallades
han hem till Sverige, medan hans kollega måste stanna
kvar i Tyskland. Sedan han tillbragt ett år i Hamburg
för att ordna sina och kronans affärer, återkom han
1650 till Sverige, blef här drottningens förtrogne
rådgifvare samt upphöjdes i friherrligt stånd. Vid
1650 års riksdag spelade han en framstående roll och
författade båda de kunuliga propositionerna. Redan
1651 måste han åter lämna Sverige för att leda den i
Lybeck förestående fredsunderhandlingen med Polen,
men återvände därifrån med oförrättadt ärende och
dog kort därpå i Stockholm 24 aug. 1652.
A. är obestridligen en af Sveriges ypperste
diplomater. Han egde en omfattande lärdom, en
noggrann kännedom om den europeiska politikens alla
förhållanden, ett genomträngande skarpsinne och en
långt beräknande försiktighet. Känd som en mästare
i förställningens och intrigens konst, var han
i hög grad fruktad och ansedd för en utstuderad
"macchiavellista". I själfva verket var han föga
nogräknad om medlen och använde med förkärlek list och
omvägar för att nå sitt mål. Hans skarpsinne urartade
stundom till en öfverdrifven misstänksamhet, hans
försiktighet till obeslutsamhet och klenmod. En stor
statsman kunde han därför icke blifva. Hvad ryktet
hviskade om hans enskilda lif kan såsom obestyrkt
förbigås. Såsom stilist intager han ett ganska högt
rum; han rörde sig med samma ledighet och behag på
latinska och på svenska språket; hans svenska bref och
statshandlingar höra, ehuru vimlande af latinska och
franska uttryck, till det bästa den tiden frambragte
på prosastilens område. Åtskilliga af hans latinska
tal och statshandlingar äro tryckta.
O.*
Adlersfeld [-felt], Eufemia von, född grefvinna
Ballestrem, f. 1854 i Ratibor, har sedan 1874 gifvit
ut ett stort antal noveller, åtskilliga diktsamlingar
och romaner. Af dessa hafva romanerna Lady Medusine
(1878; "Lady Melusina", 1882), Heideröslein (1880),
Die blonden frauen von Ulmenried (1889) och Falkner
von Falkenhof (1890) utgått i flere upplagor.
Adlersparre, svensk adlig ätt, härstammar från
kaptenen Christopher Christophersson, adlad 1757. En
af hans söner, Georg (se A. 2), blef 1809 friherre
och 1816 grefve.
1. Karl A., urkundsutgifvare, f. 22 jan. 1752
i Hallens socken i Jämtland, studerade i Upsala,
antogs 1774 till e. o. kanslist i Krigsexpeditionen,
men öfvergick 1775 i samma egenskap till Riksarkivet,
där han 1781 befordrades till registrator och 1795
blef arkivsekreterare. 1799 fick han därjämte säte
och stämma såsom ledamot i Kanslikollegium, erhöll
1803 kansliråds fullmakt och blef 1809 tjänstgörande
kansliråd. 1822 erhöll han på begäran afsked från
både Riksarkivet och Kanslistyrelsen samt afled i
Stockholm 24 juni 1825. Genom ett af Gustaf III honom
1789 beviljadt årligt lönetillskott af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
