Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adel, samhällsklass eller stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa uppgifvas 31 dec. 1897 hafva kvarlefvat 60
grefliga, 140 friherrliga och 514 adliga, alltså
sammanlagdt 714. Antalet till adeln hörande personer
angafs i Tabellkommissionens handlingar för 1805
till 9,503, 1830 till 10,458, 1855 till 11,742,
hvilket af rikets folkmängd utgör respektive 0,39,
0,36 och 0,32 proc. För 1895 har antalet beräknats
till 13,105 eller 0,27 proc., hvarvid dock upptagits
kategorier, som ej ingå i föregående beräkningar
(minst 1,300 personer). Liksom ätternas antal sjunker,
därigenom att den ena efter den andra utslocknar,
så aftager också adelns relativa antal inom
rikets folkmängd. Enligt statistiska beräkningar äro
giftermål mellan frälse och ofrälse redan vanligare än
mellan frälse inbördes, och adelsmän sprida sig inom
alla yrken, om äfven en viss förkärlek för den civile
eller militäre ämbetsmannens eller jordbrukarens
kall ännu röjer sig. Den svenska adelns uppgående i
samhällets allmänna bildade högre lager är ett så godt
som fullbordadt faktum. En statistisk-demografisk
undersökning öfver "Sveriges adel" är utarbetad af
P. E. Fahlbeck (2 bd, 1898–1902). Adelsmötet beslöt
1902 anslå 5,000 kr. till författande af en adelns
historia från dess ursprung till 1521.
N. E-N.
Norges jord- och börds-adel tillkämpade sig under
10:e–12:e årh. en alltmer framstående ställning
i samhället och upptog småningom i sina led äfven
konungatjänarna. Sin högsta utveckling nådde
den i ländermands-aristokratiets dagar, då de
"länderbårne" innehade en ärftlig, öfverordnad
ställning i samhället och lagligen sig tillerkända
företrädesrättigheter framför andra. Dessa
rättigheter voro dock ej af politisk art, och
skattefrihet hörde ej till dem, ehuru ledingsplikt
uttryckligen ålåg "ländermändene". I socialt och
privaträttsligt hänseende egde de däremot stora
företrädesrättigheter. Men denna adels antal var
aldrig stort, och vid midten af 13:e årh. återstodo
endast fem af dessa gamla höfdinga-ätter. Själfva
ländermandsvärdigheten afskaffades 1308, och
den hirdadel, som sedan fanns i Norge under
återstoden af medeltiden, stod i afgjordt beroende
af konungamakten. Den norska adeln intog således
vid tidpunkten för de nordiska rikenas förening en
ojämförligt mindre betydande ställning i samhället än
Sveriges och Danmarks, och förhållandet förbättrades
ingalunda sedermera. Själfva landets natur förhindrade
bildandet af ett på stora jordbesittningar grundadt
adelsvälde, och äfven den fornåldriga odelsrätten
verkade i detta fall hämmande. Den nya, från Danmark
invandrade förlänings- och ämbetsmanna-adeln
(privilegier af 1582 med senare tillägg och
förbättringar, t. ex. 1646, 1648, 1673) fann i Norge
ingen verklig trefnad. Norges underordnade politiska
ställning var ej heller gynnsam för uppkomsten af en
adel, allra minst af en ståndsadel med representativa
rättigheter. Då det nya norska statsskicket grundlades
och började uppbyggas på bred demokratisk grundval,
var adeln sålunda, lindrigast sagdt, en öfverflödig
inrättning, utan fast rot i det förflutna, utan
kraftigt stöd i det närvarande. Norges grundlov bjöd
därför redan från början, att för framtiden inga
personliga eller blandade ärftliga företräden må
förlänas,liksom inga grefskap, baronier, stamhus
(d. v. s. till majorat förvandlade sätesgårdar)
och fideikommiss upprättas. Vid 1816 års storting
beslöts upphäfvandet för kommande släkten af alla
adliga företrädesrättigheter, såsom särskild civil och
judiciell förvaltning inom grefskap och baronier,
jus patronatus, rätt till böter samt skatte-
och tionde-frihet. Beslutet fick dock ej sanktion
af regeringen förr än 1821, då ytterligare tvenne
storting bekräftat detsamma. Ett omedelbart därpå af
regeringen ingifvet förslag om en ny adels inrättande
blef i sinom tid förkastadt, liksom ett gifvet löfte
om ersättning åt de få adelsfamiljer, som ledo verklig
förlust genom adelslagen, icke kunde uppfyllas.
(O. A. Ö.)
Upphofvet till Danmarks adel var detsamma som till
Sveriges, näml. krigstjänsten, i synnerhet den till
häst. Det är tvifvel underkastadt, huruvida det
bland forntidens bönder fanns någon adel utöfver
det företräde, som rikedom och ett ansedt namn
kunde ge. Men medeltidens adel framgick ur den fast
anställda skara krigare (huskarlar), som konungarna,
alltifrån Knut den store, samlade som sin hird, den
s. k. "tinglid" l. "vederlag", och som förenades genom
stadganden om nära sammanhållning och själfständig
domsrätt öfver hvarje medlem under en mycket sträng
gårdsrätt. Förhållandet ändrades snart, så att de
fleste kunde bo på sina egna gårdar rundt om i landet,
och blott ett mindre antal stannade hos konungen. I
ersättning för sin skyldighet att göra krigstjänst
voro de skattefria. Inträde i detta stånd stod öppet
för hvem som helst och var icke ärftligt, utom i
den meningen, att endast förmögna män kunde vänta
att bli upptagna. Det blef i synnerhet krigstjänst
till häst, som kräfdes (redan i 11:e årh.), och
detta utvecklades i 12:e årh. under Valdemarerna,
samtidigt med att ledingsskyldigheten kändes
tyngre af bönderna. Med Absalons medverkan gaf
Knut VI vederlagsrätten en omarbetning, hvarefter
den antogs af vederlaget, och detta utöfvade ofta
ett väsentligt inflytande på kungavalet, liksom på
andra viktiga beslut. Enär adeln härstammade från
alla landskap, blef den ett betydelsefullt medel
att sammanbinda de olika provinserna till en enhet,
liksom danehoffet aflöste landstingen. Under påverkan
af utländska förebilder fingo hærmændene (milites)
högre tankar om sin ställning och sökte sätta skrankor
för konungarnas godtyckliga makt, medan de själfva
sutto trygga på sina fasta borgar, omgifna af en
mängd svenner. Handfästningarna utvidgade småningom
deras fri- och rättigheter öfver bönderna ända till
fullständig hand- och halsrätt; adelskapet blef
ärftligt, och de ringare adelsmän, som lefde likt
bönder, sjönko efter hand ned i bondeståndet. I konung
Hans’ handfästning 1483 användes ordet "ädling" och i
Fredrik I:s 1523 själfva ordet "adel", 1525 påbjudas
fasta släktvapen, tidsskedet 1536–1660 kallas ofta
adelsväldets tid, och framför allt tiden 1570–1695
var adelns glansperiod: adeln byggde då präktiga
herrgårdar samt tog verksam del i folkets nationella,
religiösa och vetenskapliga lif. Slöseri och vällefnad
tärde likväl samtidigt på adelns kraft, och då dess
maktlystnad vid Fredrik III:s handfästning 1648 hade
spänt bågen för högt, medförde olyckorna i kriget med
Sverige 1657–60 ett djupt fall och beroende af det
kungliga enväldet. Strax därefter (1671) upprättades
en ny, högre länsadel (grefvar och friherrar) med
ökade rättigheter och nära förbunden med hofvet,
och senare följde en rangadel, i det att upptagande
i de tre första rangklasserna gaf ärftligt adelskap
(1693). Vid 1600-talets slut voro många af de gamla
släkterna utdöda, men många invandrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
