Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adel, samhällsklass eller stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I det gamla Rom utgjorde patricierna en adel;
i den senare romerska republiken uppväxte en ny,
optimaterna (se d. o.). Hos germanfolken uppträder
först ett slags adel af kungliga eller furstliga
ätter, upphöjda öfver det öfriga folket genom anseende
och inflytande. När det frankiska riket uppstod
under ledning af ett allt mäktigare konungadöme,
fingo konungens tjänare snart en liknande, ansedd
och upphöjd ställning och bildade så en tjänsteadel,
som sammansmälte med den gamla bördsadeln. Liknande
företeelser möta inom andra germanriken. Längre fram
tillkommo nya tjänstemannaklasser (t. ex. de tyska
ministerialerna), och länsväsendet, som ursprungligen
uppstått såsom form för aflöning af krigstjänsten
till häst, utbreder sig till hela adeln samt bestämmer
väsentligen ståndets följande utveckling.
Äfven i Sverige äro begynnelserna till en adel att
söka i det anseende, som följde med härstamning från
berömda förfäder eller med stor egendom, äfven här
skänkte konungatjänsten snart liknande anseende,
och vid midten af 1200-talet finner man dessa två
faktorer i samverkan, i det att landskapens stormän
trädt i något slags tjänsteställning till konungen,
alltså anslutit sig till hans hird. Sannolikt gjorde
denna tjänstemannaklass vapentjänst till häst,
"rosstjänst" (sedan skrifvet "rusttjänst"). Genom
Alsnö stadga (trol. 1279) bestämde Magnus Ladulås,
att hvar och en, som gjorde sådan vapentjänst,
skulle åtnjuta frälse, d. v. s. skattefrihet, och
på 1300-talet förordnades (1345 och sedermera), att
hvarje bonde, som ville tjäna till häst, kunde blifva
frälseman. Därmed lagfästes den svenska adeln såsom en
krigisk tjänstemannaklass med skattefrihet i lön för
sin tjänst och fritt tillträde mot villkor af sådan
tjänst; dess medlemmar kallades därför frälsemän
eller friborna frälsemän. Småningom skaffade sig
frälset flera förmåner, såsom rätt att uppbära sakören
(böter) på sina gods, uteslutande jakträtt samt frihet
i större eller mindre grad äfven från uppväxande
nya skatter och pålagor, och det gjorde anspråk på
förläningar af kronan. Men en stark skillnad fanns
mellan "högfrälse" och "lågfrälse", beroende på
rikedom och social ställning för öfrigt och delvis
uttryckt i olika titlar enligt riddarväsendets
ordning (se Riddare). Högfrälset tillskansade sig
allt större förläningar, det kringskar, i synnerhet
under unionstiden, konungens makt och behärskade
vissa perioder genom riksrådet, som togs ur dess
krets, rikets styrelse; lågfrälset stod bönderna
nära, den lägre frälsemannen återgick ibland till
bonde, liksom bonden kunde blifva frälseman. Med
riddarväsendet följde vapensköld, och sedan konungen
börjat utfärda skriftliga frälsebref, insattes i
dessa äfven sköldemärket.
Själfva ordet adel såsom namn på frälset kommer
först med Gustaf Vasas tid in i svenskan. I de
äldre nordiska språken finnes det endast såsom
sammansättningsled med betydelsen äkta, ursprunglig,
väsentlig, t. ex. (i svenskan) "adalman", äkta man,
"adalkona", äkta hustru, "adelport", hufvudport,
(i danskan) "adelgade", hufvudgata, (i norskan)
"adelbol", hufvudgård. Först vid medeltidens slut
talas om rikets "ädlingar", och såsom beteckning
för frälsemannaklassen är "adel" ett lån från
tyskan. (Figurligt betecknar ordet adel numera stundom
ädelhet: hjärtats adel, själens adel.)
Adeln eller frälset, såsom den ännu länge benämndes,
bragtes af Gustaf Vasa åter i underdånighet under
konungamakten; Gustaf ombildade förläningsväsendet
och reglerade rusttjänsten. Småningom förlorade den
senare i betydelse genom krigsväsendets nydaning;
i stället börjar adelsmannen tagas i anspråk för
annan tjänst i konungens värf, mera och mera ju
större konungadömets uppgifter blifva i den nya
statsordningen; adelsmän sändas i tillfälliga
uppdrag inom- och utomlands eller tjäna konungen
på olika poster. Adeln utvecklas långsamt till
tjänstemannastånd i modernare mening, ett stånd
med uppgift att arbeta i civila och militära
ämbeten. Mot de nya uppgifterna svara anspråk från
adeln på nya förmåner. Sådana genomdrefvos också
under konungadömets försvagande genom striderna
inom Vasahuset; nu tillkom, 1569, den svenska
adelns första sammanfattande privilegie-urkund
(Johan III:s privilegier), som lättade rusttjänsten,
befriade adelns jord från flera ekonomiska bördor,
reglerade dess rätt till sakören och lade grunden till
en personlig undantagsställning genom bestämmelsen,
att adelsman ej fick oförvunnen fängslas, ej heller
dömas af andra än sina likar. Under de följande
decennierna reser sig högadeln t. o. m. till ny
täflan med konungadömet, men denna dess maktsträfvan
kufvas af hertig Karl under den stora brytningen på
1590-talet, och sedan hans stränga regering vant
hela ståndet vid lydaktig statstjänst, sker under
Gustaf Adolf en uppgörelse om adelns ställning i
den nya staten. Adeln får nya privilegier (1612 och)
1617 med ökade förmåner: uteslutande rätt till rikets
höga ämbeten, patronatsrätt, en viss myndighet öfver
landbor och tjänare, fullständig rätt till sakören,
utsträckt frihet från skatter och besvär för vissa
slag af frälsegods samt noggrannt bestämda friheter
vid utnyttjandet af alla ekonomiska näringskällor. Å
sin sida accepterar adeln definitivt den nya uppgiften
att tjäna konungadömet i statens olika värf; den blir
ett konungen troget tjänande ämbetsmannastånd. Gustaf
Adolfs riddarhusordning (1626) bekräftar rusttjänstens
undanskjutande: rusttjänsten bibehålles visserligen,
men försumlighet däri kan nu försonas med böter,
och nytt adelskap vinnes endast genom kunglig
utnämning. Nu ordnas också adelns verksamhet såsom
riksstånd vid riksdagar och möten. Äldre adliga
ätter fingo endast om de inskrefvo sig på riddarhuset
säte och stämma bland ridderskapet och adeln, alla
nytillkommande måste likaledes där introduceras,
och ståndet fördelades i 3 klasser: 1) herreklassen,
innefattande grefvar och friherrar (värdigheterna
införda af Erik XIV); 2) riddarklassen, bildad af de
ätter, som uppnått riksrådsvärdighet, men ej innehade
gref- eller friherreskap; samt 3) svenneklassen,
den öfriga adeln.
Vid alla möten skulle röstas klassvis, så att hvarje
klass hade en röst, och majoriteten af klasser
afgjorde ståndets beslut; inom klassen hade hvarje
ätt en röst.
Med Gustaf Adolf inledes den svenska adelns mest
lysande tid. Alltifrån Kristina ökas adeln ofantligt
i antal (1632 räknas 239 kreerade adliga ätter, 1654
hafva de stigit till 767); adelskap förlänas snart
nästan regelbundet åt ämbetsmän vid kaptens grad, ej
sällan åt biskopssöner, åt framstående affärsmän eller
deras söner. Adeln drar oupphörligt till sig krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
