Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abruzzo, landskap i mellersta Italien - Absalom l. Abisalom, Davids tredje son - Absalon, dansk prelat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har ända till senaste tider varit
känd för sina röfverier. Se Hassert,
"Die Abruzzen" (Geogr. zeitschr. 1897).
O. A. S.*
Absalom l. Abisalom ("fader är frid"),
Davids tredje son, prisad för sin kroppsliga
skönhet. Förvärfvade sig härigenom och genom
smicker folkets ynnest och anstiftade ett svårt
uppror mot sin fader; men då det kom till en
hufvuddrabbning i Efraims skog, blef A. slagen
och dödad af Joab. David sörjde bittert sin
vanartige son (2 Sam. 15–19). Berättelsen om
A. tillhör en af de pålitligaste och formellt bästa
historiska källorna (2 Sam. 9–20, 1 Kon. 1–2).
E. S-E.
Absalon, dansk prelat, statsman och krigare,
f. 1128 i Fjenneslev vid Sorö, var son till Asser
Rig samt sonson till den själländske stormannen
Skjalm Hvide. Han var icke, såsom sagan förtäljer,
tvillingbroder till Esbern Snare, utan dennes yngre
broder, och bar icke heller det danska namnet Axel,
som senare tillades honom. Sin barndom tillbragte
han tillsammans med Knut Lavards son Valdemar
(sedan Valdemar I), som uppfostrades hos hans
föräldrar. Därefter studerade han vid högskolan i
Paris, där han påverkades af det kyrkliga uppsving,
som Bernhard af Clairvaux gick i spetsen för, och
knöt vänskap med den kände abboten Vilhelm, som han
1165 inkallade till Danmark för att återupprätta
klostertukten. Men han blef icke endast en from och
lärd klerk, utan utbildade sig äfven tidigt i all
krigisk idrott. Efter sin hemkomst nämnes han 1157 som
budbärare mellan konung Valdemar och dennes svåger,
medkonungen Knut Magnusson, och vid den förstnämndes
förlikningsmöte med den tredje konungen, Svend Grade,
var han tillstädes som det enda vittnet. Vid det
blodiga gästabudet i Roskilde, där Knut mördades,
trängde han modigt in i salen och tog den döende
kungen i sina armar i den tron att det var Valdemar,
men han lyckades komma undan de fientlige krigarna
till sin moders gård. Redan s. å. blef Valdemar
ensam konung, och 1158 fick han sin vän vald till
biskop i Roskilde. Därmed börjar A :s stora tredubbla
lifsgärning som kyrkans styresman, kungens ypperste
hjälpare och folkets ledare till stordåd. Hvad som
sades om Gustaf Adolf: att han höjde sitt folk,
kan med full sanning sägas om A.
Särskildt egnade A. sin kraft åt att kufva venderna,
hvilkas härjningar på danska kusterna tagit öfverhand
under rikets förutvarande upplösningstillstånd. Det
var han, som först ordnade motståndet i hemlandet och
sedan dref kung och folk fram till angrepp, liksom han
i en lång följd af år ledde de årliga ledungstågen
till Rügen och Pommerns fastland. Namnkunnigast blef
tåget 1168 (eller 1169), då Rügens befästa stad
Arkona intogs, hvarefter resten af ön underkufvades,
afgudabilderna (bland dem Svantehvits) förstördes och
inbyggarna tvungos att låta döpa sig. Ett par år förut
hade Valdemar öfverlämnat den lilla staden Havn med
omnejd åt honom, och där byggde A. en fast borg till
värn mot vendernas öfverfall och till utgångspunkt
för sina krigiska sjöfärder. Härigenom lades grunden
till Danmarks blifvande hufvudstad. Kungens förtrogne
rådgifvare, var han ock städse den kloke mäklaren
mellan denne sin barndomsvän och stormännen, häfdande
det rätta och kräfvande mildhet, såsom ifråga om
invånarna på Falster, dem konungen ville straffa,
emedan de höllos i ledband af venderna, och senare i fråga
om Arkonas invånare, som krigarna ville plundra. Han
följde 1162 kungen till Burgund vid mötet med den
tyske kejsaren, ehuru han afrådt resan af farhåga
för svek, men kunde ej hindra, att kungen nödgades
erkänna kejsaren som sin länsherre.
Som biskop genomdref A. 1171 den själländska
kyrkorätten, hvarigenom bl. a. tionden fastslogs;
han arbetade också ifrigt för att få prästernas
celibatsplikt fastställd och för att utveckla
klosterväsendet, dåtidens plantskola för bildning
och kultur. Själf återupprättade han Sorö kloster,
som hans släkt grundlagt, och gaf det rundliga
förläningar. Han ådagalade äfven stor ifver för att
skaffa präster till Rügen, som af påfven hade lagts
under Roskilde stift, och för att främja kristendomens
utbredande på ön. Då ärkebiskop Eskil 1177 nedlade
sin värdighet, korade han A. till sin efterträdare,
men A., som icke ville lämna sitt kära själländska
stift, afböjde upphöjelsen, tills påfven tillät
honom att förena båda ämbetena. Sålunda kom han att
erhålla en makt i kyrkan, som ingen biskop förut eller
sedan. Skåningarna blefvo likväl snart missnöjda med
hans stränga kyrkostyrelse och många kyrkobyggnader,
liksom de klagade öfver de själländske länsherrar,
som han insatte och som i skånska ögon rent af voro
utlänningar. 1180 gjorde de öppet motstånd och
fordrade, att A. skulle lämna stiftet, och 1181
öfvergingo de till formligt uppror, som Valdemar
öfvervann i den blodiga striden vid Dysie å, hvarefter
de måste falla till föga.
Efter Valdemars död, 1182, stod A. trofast vid
sidan af hans unge son, Knut VI. Det var A., som
djärft afvisade den tyske kejsarens kraf på att
Danmark skulle förklaras för län under honom, och
som 1184 öfvervann den pommerske hertigen Bogislav
och förstörde nästan hela hans flotta i ett sjöslag
vid Rügen, anndag pingst, då han "lät svärden sjunga
mässa till
[bildtext]
Absalonstatyn i Köpenhamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
