Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Abrahamson. 2. Eufrosyne A. - Abrahamsson, Petter - Abrahamstrup, den forna benämningen på det å Själland belägna slottet Jægerspriis - Abrahamus Andreæ Angermannus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å k. teatern såsom Pamina i "Trollflöjten". För att
ytterligare utbilda sig begaf hon sig kort därefter
till Paris, där hennes musikaliska uppfostran
fulländades i Duprez’ artistiska hem. 1858 fick hon
anställning vid Oriente-teatern i Madrid och gjorde
där furore såsom Elvira i "Ernani". 1859 uppträdde hon
med stor framgång på italienska operan i Wien, men
lämnade där den offentliga konstnärsbanan och gifte
sig s. å. Död 1869. I Göteborg delade hon sin tid
mellan välgörenheten och konsten och uppträdde där,
liksom stundom i Stockholm, på konserter. 2. A. L.
Abrahamsson, Petter, rättslärd, f. 29 juli 1668
i Stockholm, d. därstädes 20 apr. 1741. Efter
studier i Upsala utnämndes A. redan 1693 till
häradshöfding i Erlinghundra, Håbo, Sollentuna
m. fl. härad i Uppland. Ett år därefter blef han
åtalad för femtio verkliga eller förmenta fel mot lag
och process m. m. samt dömd tjänsten förlustig. Det
heter i domen, att han icke velat felen vidkännas,
utan enständigt påstått mesta delen vara rätt samt
"med ifver och oanständiga ord" bestridt själfva
lagens och k. förordningarnas rätta förstånd och
mening. A. hade, för att fylla lagstiftningens luckor,
tillåtit sig att ganska "godtyckligt fälla dom, i det
han tillgripit analogier, där ingen lag fanns, och väl
äfven tolkat lag, som fanns, något fritt. Emellertid
säges det uttryckligen, att ingen väld, arg list eller
passion kunde läggas honom till last. Sin ledighet
använde han till grundliga juridiska studier och
utgaf 1702 sina mycket eftersökta upplagor af Lands
och Sladslagarne med anmärkningar (utg. på tyska
1709). Därefter företog han en studieresa till
Tyskland och återfick efter hemkomsten domsaga,
tio år efter afsättningen. Emellertid arbetade
han på en ny utvidgad kommentar af landslagen;
då häradshöfdingarna enligt en bestämmelse af Karl
XII. som likväl efter dennes död återtogs, skulle
blifva bisittare åt lagmännen, tog han afsked och
egnade sig helt och hållet åt sitt verk Landslagen
med anmärkningar, som utkom 1726 och som gjort
hans namn till ett af de främsta i den svenska
lagfarenheten. Under hvarje lagrum anföras här de
lagbud och den praxis, som supplerar eller ändrar
detsamma. Egentligen afsedt såsom hjälpreda åt
domarna, har arbetet, efter införandet af 1734 års
lag, för rättshistorikern blifvit en oskattbar ledtråd
genom den labyrint af stadgar och förordningar, hvari
Sveriges rättsförfattning före lagreformen till stor
del är att söka, och af särskildt värde därför att det
angifver i hvad mån den gamla rätten ansågs ega laga
kraft, då den stod i begrepp att vika. A. blef efter
utgifvandet af detta verk adlad och sattes därigenom
i tillfälle att i rikets första stånd deltaga i
granskningen af det nya lagförslaget vid riksdagarna
1731 och 1734, efter att långt tidigare hafva
varit i fråga att insättas i lagkommissionen. A.,
som påyrkat förbättringar i domstolsväsendet (genom
indragning af lagmans- och kämnärsrätter, fördubbling
af hofrätternas antal och upptagande af en eller
två lagfarna bisittare i häradsrätterna), deltog i
riksdagsarbetet med stor ifver och reformvänlighet,
kämpande för det allmännas rätt gentemot särskilda
stånds eller enskildas intressen. Härigenom stötte
han sig på många håll; hos prästerna dessutom genom
sina uttalanden mot allt samvetstvång, då det gällde
åtgärder mot tidens pietism. Vid granskningen af
de nya lagförslagen var han ifrig för mera humana
strafflagsbestämmelser, att
intet i lagen måtte komma att strida
mot den naturliga billigheten, att icke den naturliga
friheten blefve af prejudicier och utan trängande
orsak inskränkt samt att straffen måtte noga lämpas
efter den skada brotten medfört. Därjämte föreslog
han förbättringar i processen samt att ekonomi och
politi-stadganden skulle införas i lagboken. Men
just mängden af hans ändringsförslag torde skadat
hans afsikter, och hans granskning, som röjde
stor kritisk skärpa, utomordentlig sakkunskap och
vidsträckta framtidsvyer, utöfvade jämförelsevis
föga inflytande på resultatet. Många hans åsikter
hafva emellertid senare kommit till sin rätt. Hans
sista uppträdande vid riksdagen var till förmån för
hattarnas krigspolitik (mars 1741). Jfr J. A. Posse,
"Bidrag till svenska lagstiftningens historia"
(1850), P. A. Östergren, "Till historien om 1734 års
lagreform" (I, II, 1902), äfvensom "Lagcommissionens
förslag till Sveriges rikes lag af år 1734;
jemte de vid samma förslag gjorde anmärkningar"
m. m. (1841).
P. A. Ö.
Abrahamstrup, den forna benämningen på det å Själland
belägna slottet Jægerspriis.
Abrahamus Andreæ Angermannus, den fjärde i ordningen
af Sveriges lutherska ärkebiskopar, en genom sina
kunskaper, sin bildning och sina åsikters renhet
och fasthet högst utmärkt personlighet. Han föddes
omkr. 1540 i Ångermanland. Som ung skolrektor i
Stockholm var han en af de ifrigaste motståndarna
till Johan III :s liturgi, hvarför han var föremål
för konungens ovilja. För att öfvervinna hans
motstånd sökte Johan till en början aflägsna honom
från Stockholm och erbjöd honom i denna afsikt
en professur i Upsala. Då A. vägrade mottaga
detta anbud, förflyttades han till en anspråkslös
predikantbefattning i Öregrund. Men då A. äfven
härifrån ifrigt bekämpade liturgien, insattes han
som kyrkoherde i Saltvik på Åland, hvarest han ansågs
blifva utestängd från allt inflytande på präster och
teologer. Då icke heller detta hade åsyftad verkan,
lät konungen föra honom i fängsligt förvar till Åbo,
Befriad ur sitt fängelse genom Pontus de la Gardies
medverkan, fann A. en tillfällig uppehållsort
hos hertig Karl, men begaf sig inom kort till
Tyskland (1582), försedd med anbefallningsbref från
hertigen till dennes syster, hertiginnan Elisabet af
Mecklenburg. Under en elfvaårig landsflykt i Tyskland
uppträdde A. genom flere hemsända skrifter såsom
den främste kämpen mot liturgien och understöddes
därutinnan på det verksammaste af hertig Karl. På
dennes bekostnad besökte han universiteten i
Leipzig, Wittenberg, Helmstedt samt Frankfurt
an der Oder och skaffade sig från de där varande
teologiska fakulteterna utlåtanden om liturgien,
hvilka han därefter sände till hertigen, som sörjde
för deras vidare offentliggörande i landet. A. var
emellertid i trots af allt detta icke synnerligen
älskad af hertig Karl, och det synes, som om den
senare gärna velat undvika att hafva honom i sin
omedelbara närhet. Hertigen var ej heller alldeles
med om att A. upphöjdes till ärkebiskop, till hvilken
förtroendepost han såsom renlärighetens trognaste
försvarare nästan enhälligt utsågs af det vid Upsala
möte 1593 församlade prästerskapet. Ännu mindre var
naturligtvis den påfviskt sinnade konung Sigismund
hågad att erkänna den nyvalde, oböjligt protestantiske
ärkebiskopen, och först efter en envis vägran lät han
förmå sig att bekräfta hans val. Hertigens missnöje
med A. kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
